Årets första marathon

Ledig måndag och långpass. Eller ska jag skriva marapass? Det blev årets första. Och det kändes som det sista. Det var tungt från första steget till det sista.

Vi vaknade till en plusgrad i går! Fy vad tråkigt! Det ska inte vara plusgrader i januari. Det ska vara midvinterkyla. Men som alltid är vädret inget man kan göra något åt. Det är bara att gilla läget.

Jag är inte den enda med nya skor! Krister visar nöjd upp sina!

Jag och Krister gav oss i väg på en känd runda, men åt ”fel” håll. Ingen av oss har någonsin sprungit Borlänge-rundan motsols. Vanans makt är stor! Men det var, om jag nu inte hade haft det så jobbigt, superkul. Det är intressant att se att hur annorlunda det blir åt ”andra” hållet. Uppförsbacke blir nerförsbacke och nerförsbackar blir uppförsbackar. Allt blir bakvänt. Det blir en helt ny runda. Där det varit jobbigt förut blev det lite lättare och vise versa. För att inte tala om allt nytt man ser. Nu kan jag villigt erkänna att just igår såg jag kanske inte så mycket alls.

Jag blev nästan arg, men det var väl mest för att det gick så tungt. För om man springer söderut och har motvind så borde man ju rimligtvis ha medvind när man springer norrut. Men i går hade vi motvind i tre väderstreck?! Det är ju bara inte möjligt?! #¤%&$ Jag tänkte att det sitter någon lite vädergud där uppe och tänkte att ”Nu ska dom få minsann!

Och så det där med oplogade cykelvägar. Borlänge kommun skriver vitt och brett om att man uppmanar folk att cykla? Men när cykelvägarna efter söndagens snöfall inte blir plogade förrän sen måndagseftermiddag vet jag inte hur man tänker? Ibland var det otroligt knöligt och svårsprunget. Det blev ju inte mindre tungt av det kan jag skriva!

Bara några kilometer hemifrån tänkte jag att det var den mest händelselösa löptur jag genomfört på länge och inte många meter därefter krockar jag med en backande bil (?) på cykelvägen. Jag var trött och antog att han skulle stanna eller alternativt hålla åt sidan. Inget av det inträffade och jag sprang rakt in i bilen. Jag stannar och mannen i bilen vevar ner rutan. ”Men herregud! Hur kör du?” ”Se dig för! Du kommer ju springande!” Jag kommer springande på en gång- och cykelväg ja! Konstigt. Själv tyckte jag ju att det var mer konstigt att det kommer en bil på cykelvägen.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.