Att försöka öka

På nåt sätt känns det rätt skönt när även de mer rutinerade rävarna erkänner att de hade det jobbigt i bassängen i dag, att de blev flåsiga och kände sig jagade. Sympatiskt på nåt sätt.

För dagens pass är jobbigt. Riktigt. Jäkla. Tungt. Det börjar under bensparken, när vi fortfarande är i insimningsfasen. Jag halkar efter. Antagligen får jag syra i benen som inte är helt uppvärmda. Eller så är jag bara dålig. I vilket fall känns det lite trist eftersom benspark är min paradgren. Plötsligt hamnar jag mitt i svallvågorna och bara guppar runt. Jag sackar så mycket att jag blir beordrad att sätta på mig fenor för att inte slita ut mig innan timmen är slut. Det känns väl så där, men jag får i alla fall fart på påkarna igen och är lagom uppvärmd tills vi alla ska simma en längre serie med fenor på fossingarna. Då går det undan, men inte bara för mig utan för alla på banan så då måste jag speeda upp för att hinna med. Det är tungt. Det är flåsigt. Jag får slita som en iller för att inte öka luckan för mycket.

But just because it burns doesn’t mean you gonna die.

Det är så Pink sjunger. Det är det jag tänker på när jag försöker öka. Det bränner i både muskler och lungor. Det tar på krafterna. Men jag måste öka. Och jag får vila sen nån gång. När timmen är slut ska jag få koppla av i bastun och låta trötta muskler ta igen sig, ta djupa, lugna andetag.

You’ve gotta get up and try.
Try, try.

Jag gör det. Försöker. Går inte upp, inte upp ur vattnet, men jag sträcker ut och jag försöker. Om och om igen. Längd efter längd. Och faktum är att jag hänger med. Nästan i alla fall. Jag får väl stå över någon enstaka 50:a och jag byter en ryggsimslängd mot frisim, men jag simmar fjärilen. Men det är tungt, och därför blir jag så glad att fler vågar erkänna det. Det känns som om jag är i gott sällskap.


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.