Frisk och hälsosam? Fy fan. | Blogg: Karin L

Frisk och hälsosam? Fy fan.

DN har i dagarna haft några artiklar om träning och om (arbets)livet. Jag ska villigt erkänna att jag inte förstår dem. Den ena avslutas med följande citat som jag tycker sammanfattar artikelns andemening: 

"Samhället i dag präglas av ett synsätt där det gäller att se perfekt ut, och där alla ska vara friska och leva ett hälsosamt liv. Om dessa ideal sprids – och det gör de – riskerar vi att få ett hårt och kallt samhälle." 

Jag fattar verkligen inte, menar de att vi får ett "hårt och kallt samhälle" om vi är friska och lever hälsosamt? Var finns den kopplingen? Senare i artikeln beskrivs att dagens chefer inte längre har möte på finkrogen (med ett glas starkt?) utan på gymmet samt hur illa det vore om detta ideal sprids. Varför då? Bättre än att fatta beslut under rökpausen? De fortsätter med:

De senaste årens allt starkare hälsotrend hänger samman med att gränsen mellan arbetsliv och privatliv alltmer suddas ut. Vilka konsekvenser får det om det blir norm, fullkomligt självklart, att man alltid ska vara tillgänglig, och kunna jobba när som helst?

Jag fattar inte, var är kopplingen mellan hälsotrend och att vara tillgänglig när som helst? Det är ju synnerligen ohälsosamt. Dessutom tar min sport så mycket tid att det inte går att vara "tillgänglig jämt" :-)

I DNs andra artikel skrivs att det är "provocerande med en chef som hårdtränar" och det tilläggs lite hånfullt att en ny grupp elitmotionärer "härmar" eliten.

Alltså, missförstå mig inte. Givetvis vore ett samhälle byggde på utseendeperfektion och som stängde ute t.ex. rörelsehindrade eller där människor bedömdes enbart efter sina fysiska prestationer (t.ex. på tävling) oönskvärt. Men jag ser inte kopplingen mellan detta och att vilja leva hälsosamt. Jag ser snarare en koppling mellan idrottandet och självförverkligande samt att utmana sig själv (som om något är en trend nu i individualisttider). Dessutom ses idrottande (och kanske då särskilt det som är för andra tycks svåruppnåeligt) en merit så tillvida att du har ett engagemang och visar förmåga att sätta upp ett mål och systematiskt arbeta mot målet. Du kan ta motgångar och du vet vad du vill. Vissa idrotter visar även på förmåga att våga korsa gränser. Därtill är du hälsosam och tar hand om dig vilket såklart ligger i arbetsgivarens intresse att du gör.

Är det inte rätt så absurt att det är provocerande att arbeta för något (hälsa) som är normen och önskvärt att uppnå? Är det inte lite bissart att det är ok att ifrågasätta hur någon kan springa 7 mil per vecka men att ingen frågar varför någon lägger mer än 14tim i veckan på dålig tv? Varför är det ok att ifrågasätta hur någon kan "prioritera" att springa i skogen, men inte ok att fråga någon varför de inte gör det? 

Men vet ni vad? Jag trivs med det jag gör och det ger mitt liv mer än en "guldkant". Och jag skiter i vem som stör sig på det. Men jag å min sida tänker heller inte (högt...)  ifrågasätta en överviktig persons val att inte träna/val av kost. Jag inte Katrin Zytiomerska. 
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.