Lång text om långt lopp

123 mil och en upplevelse man sent kommer glömma rikare

Starten från Paris gick kl 05:00 på måndagsmorgonen och jag, Mattias och Leif hade 84 timmar på oss att cykla ut till Brest och tillbaka. Vi var lite oroliga att vi skulle köra ifrån varandra i mörkret och de jättestora klungor som masstarterna innebar.

Kvart över fyra hade vi käkat något som skulle likna frukost, tagit på oss kläderna, checkat ut från hotellet (och lagt våra väskor i det konferensrum våra cyklar stått i) och hämtat cyklarna.

De flesta svenskar som skulle köra 84-timmarsgruppen åkte gemensamt i lugn takt till starten och ställde oss i den jättekö som redan bildats.

Under reflexvästen hade jag en dubbelsandwich i sin originalförpackning, jag tryckte i mig lite kall pasta som inte smakade gott och avslutade mackan jag börjat på på hotellet och sköljde ner allt med lite köpevatten.

Det skulle säkert bli flera startgrupper, vi hoppades på att få starta i den första, så att om något skulle gå fel (punktering eller liknande), så skulle man få möjlighet att haka på när nästa våg kom.

Massan av cyklister började röra på sig, och vi började närma oss stämpeltälten. Jag kom lite framför Leif som kom lite framför Mattias.

Stämpling och så kort vandring upp till vägen där starten och chiptagningen låg. Leif kom ifatt mig och sa att de hade dragit strecket för första startgruppen precis bakom honom; Mattias kom inte med. Bra tajming – not. Jaha, då var vi splittrade redan innan starten. Sån tur att det var Mattias som var bäst förberedd och hade läst på allt om loppet, han skulle klara sig bra själv.

Defensivt ut ur Paris

Vi hade fått höra att man skulle köra defensivt ut ur Paris för att det fanns refuger och annat som man lätt körde in i när man var så många som körde i samma grupp.

Därför hade vi dagarna innan rekat vägen ut och till mål och tog det nu lugnt. Det gick utmärkt och en lång, lång, lång slingrande flod av lysen och reflexvästar slingrade sig ut genom stora och mindre vägar. Efter någon mil kom ”tvillingarna” ifatt oss – ja, jag kallar dom så för dom har alltid exakt likadana kläder och cyklar (sånär som på färgen på virehöljena).

De brukar köra snabbt och jag blev lite förvånad, men det visade sig att kedjan hade hoppat av på en av cyklarna och de hade varit tvugna att stanna. Nu var de på väg att jobba sig fram till tätklungan igen.

Jag och Leif tog det lugnt. Första stopp var efter 14 mil – där fanns det möjlighet att fylla på vätska och äta om man ville. Vår plan var att bara fylla på med vätska där och käka på nästa ställe (vi hade ju med oss att äta). Efter 22 mil skulle vi sedan komma till första stämpelkontrollen. Vi trampade på och ormen av cyklister splittrades upp i mindre och mindre grupper.

Grupp med bra tempo

Vi försökte hitta en grupp som var stor och som höll bra tempo. Det gjorde den till en början och låg på ca 30 km/h och var ca 50-100 cyklister stor. Det kändes bra. Jag verkar ha en böjelse att hela tiden jobba mig framåt i klungor, så sakta körde jag om folk (vid stopp, nedförsbackar mm) och kom flera gånger längst fram och fick dra. Det gick ju bra, man var stark såhär i starten och det var skönt att ligga först och styra.

Efter hand började en tysk grupp på 3-5 personer ligga längst fram och köra i sitt eget tempo, dvs saktare och saktare. De släppte inte förbi folk och några började bli irriterade.

Till slut tyckte jag att det gick för sakta och jag lämnade klungan bakom mig, kom efter ett par minuter in i en by med trafiklysen och fick vänta jättelänge på grönt. Klungan kom nästan ifatt.

När det blev grönt körde jag på och ....fel. Såg skylten gå till vänster upp på en sidogata samtidigt som jag passerade korsningen och fick vända. Väl tillbaka i rutten hade klungan kommit ifatt och det bar uppför. Jag tog det lugnt – backar är ju min stora akilleshäl.

Sedan började ett parti skog och Leif som kommit ifatt nämnde att han var pinknödig. Vi gjorde en rush och stannade en bit framför klungan och pinkade. Sedan fick vi jaga ifatt den igen.

Vi träffade på lite svenskar här och där och hann prata lite om ditten och datten. På något sätt började klungan delas och efter ett antal timmar körde vi på i en lagom snabb klunga.

Härlig scen

Jag kommer speciellt ihåg en härlig scen, vi var på väg in och igenom en mindre by med medeltida kyrka, hus och torg. Jag låg först och vi kom in på torget, gjorde ett ärovarv genom att följa skyltarna och fortsatte ut ur stan. Det var en mäktig upplevelse att se alla cyklister i ca 35 km/h bakom mig när jag tittade över torget och fortsatte genom de små gatorna.

Det gick lite upp och ner denna sträcka och efter en 10 mil skulle jag tro, så började jag bli tvungen att köra om folk i klungan precis innan en uppförsbacke, för att i backen bli omkörd av de flesta och sedan komma igen i nedförsbacken.

Någonstans här fick vi också en överaskning, Mattias kom ifatt. Han hade följt med fronten på nästa startvåg och den var nu i fatt. Mattias var röd i ansiktet men glad. Han sa att det gått något lite fortare än vad han tyckte var lagom men han var nöjd.

I någon längre uppförsbacke där vi tog det lugnt, såg jag att klungan började försvinnna oroväckande långt bort, så jag tog i lite och såg till att knappa in avståndet en del. Det var precis vad som behövdes för att kunna hänga med, i nedförsbacken kunde jag kapa det mesta av avståndet.

Vätskepåfyllning

Efter 14 mil och vätskepåfyllningen så kom Mattias och Leif in ett par minuter efter mig. Jag kunde dirigera dom rätt, jag smet också in och köpte mig en trippel-Mars att ha som extraenergi.

Sedan bar det av igen mot nästa stopp. Nu var det inte längre stora klungor, men efter hand blev det en grupp på 5-10 personer (om jag minns rätt). Det gick fort i nedförsbackarna (nästan 50 km/h), men rätt långsamt i uppförsbackarna.

Jag måste ha tappat bort Mattias här någonstans för jag kommer inte ihåg att vi åt tillsammans i nästa kontroll (Villaines-la-Juhel).

Vägen efter denna depå var lång och tråkig om jag minns rätt. Det regnade också och blixar syntes på avstånd.

Planen var att hinna 45 mil till Loudéac denna dag och fylla på förråden från de drop-bags som vi lämnat i Örebrocyklisternas bil. Sedan antingen sova där, eller i nästföljande depå, Saint-Nicolas-du-Pélem (alltså efter ca 49 mil).

Besök i elektronikaffär

Jag tror att det var i slutet av denna ettapp jag hittade en elektronikaffär. Jag hade nämligen råkat ha pannlampan påslagen under resan till Frankrike och knappcellsbatterierna var slut. Vilken tur! Jag köpte nya och pannlampan som satt fast på hjälmen fungerade igen. Pinkade och tog en mars. Jag var glad. Det hade också tillfälligt slutat regna och jag fortsatte med nya krafter.

Efter någon kilometer jag kom till kontrollen och där mötte jag Mattias! Han hade varit där ca 10 minuter, tagit något att dricka och ätit lite nötter. Jag köpte och svepte en coca-cola och vi slog följe.

Efter ett tag märkte jag att jag glömt att fylla på med vatten och att jag bara hade en flaska kvar (av de tre jag hade – en i bakfickan på tröjan och två på ramen). Sån tur var hade Mattias vatten så jag kunde få om/när jag fick slut.

Efter några mil kom vi förbi den depå som skulle vara extra övernattingsdepå på vägen tillbaka, den hade nu också gjorts till hemlig kontroll och vi var tvugna att gå in och stämpla.

Olycka

Strax innan denna depå hade vi också blivit omdirigerade av en brandman in på en mindre väg och fått svårt att hitta tillbaka på rutten. I efterhand fick vi hör att en medelålters amerikanska hade blivit mosad och avlidit (några svenskar som kört lite fortare än oss hade sett en lastbil stående i fel körfält, ett skynke som skymde insynen under lastbilen, och ett gäng brandmän som höll på under lastbilen. Någon annan hade också hört att en medelålders amerikanska dött under loppet, så vi kopplade ihop 1 & 2).

På vägen in till Loudéac mötte vi tätklungan som startat 13 timmar tidigare än vi (80-timmarsgruppen som startat kl 16.00 på söndgskvällen). Det regnade och åskade och var allmänt trist. Det kändes lite motigt och jobbigt om det skulle bli sånt här väder hela vägen, speciellt när vi skulle sova. Det kunde bli jobbigt att lägga sig att sova i kalla och blöta cykelkläder.

I Loudéac träffade jag Kalle Abrahamsson som var på väg tillbaka. Han hade sovit en timme och var glad och på gång. Naturligtvis träffade vi också Börje och Magnus vid deras buss. Det var kul att få lite tidningar om vad som hänt under loppet. Kalle Abrahamsson och Krister Jönsson låg jättebra till, en handfull svenskar hade av olika anledningar brutit och någon (Jens Wyke) hade kraschat men lyckats få tag på ett nytt framhjul och kunnat fortsätta.

Midnatt dags att sova

Det var midnatt och Mattias och jag bestämde oss för att fortsätta en ettapp till och sova i Saint-Nicolas-du-Pélem. Två timmar senare kom vi dit och Mattias bestämde att vi skulle sova tre timmar (och inte fyra som jag haft i mitt upplägg).

Det var skönt, en mjuk madrass och ett täcke och de blöta cykelkläderna höll sig varma. Jag somnade nästan direkt och var utvilad när jag vaknade. Mattias såg lite yrvaken och vimsig ut men ville snabbt iväg. Han märkte att han glömt sina cykelskor vid madrassen och var tvungen att gå in igen och hämta dom. Jag föreslog att vi skulle ta med lite frukost på cykeln ändå, och det gick han med på. Jag köpte en baguette, Mattias en kroasang och .... chokladdryck i en glasskål?! Hur tänkte han nu, vi skulle ju iväg? Nähä, då fick jag stå och vänta på honom medans han åt sin frukost.

Segt

När vi väl kom iväg märkte jag att jag återigen hade glömt att fylla på vatten i flaskorna, denna gång måste det berott på att jag blivit stressad av att Mattias snabbt velat komma iväg (skyller jag på i alla fall).

Det gick segt och jag märkte att jag var tvungen att skita. Jag brukar ha problem med detta på cykelturer men jag antar att på såhär långa turer blir det till slut verkligen ett behov.

Mattias körde före och jag träffade på honom i toakön vid nästa kontroll med namnet Carhaix. Det tog säkert 40 minuter att köa till de få toaletter som fanns, sedan hittade jag inte Mattias utan åkte vidare.

Vi träffades dock senare för han hade stått och väntat på mig någon annanstans och gick sedan tillbaka till toaletterna och inte hittat mig. Nu var vi på sista sträckan innan Brest.

Det var lååånga upp- och nedförsbackar, dimmigt som bara den så det droppade vatten från hjälmen. Många cyklister var på väg tillbaka och lysena från deras hjälmar och cyklar bländade bra (hmm, det var nog mest innan Carhaix, för nu hade det börjat ljusna).

Svenskmöten

Träffade här och där på lite svenskar och Mattias och jag hittade på en ramsa som vi ropade till de svenskar vi mötte: ”Hejja Sverige friskt humör, bästa sortens Randonneur! Heja, heja, heja!”. Den gick i god jord och vi fick många skratt och applåder av de andra.

Mattias och jag tappade bort varandra ner mot Brest, eller rättare sagt, jag gick tom på energi och var tvungen att stanna och hämta en Red Bull shot i sadelväskan för att sparka igång mig själv. Det var ca 9 mil mellan sista Carhaix och Brest och den tog jag på en banan och gel (plus shot:en då). Det var lite för lite.

När jag kom fram till bron över till Brest stod Mattias där och väntade. Vi tog ett gäng kort och cyklade i normal takt in den sista halvmilen(?) till Brest-kontrollen.

Äta bör man

Lång kö till resturangen men äta bör man... Om jag inte stannade och åt varm mat på en depå så köpte jag åtminstonde något enkelt att äta (ett par bananer, en baguette eller liknande), oftast köpte jag varm mat även om jag inte tog så stora portioner. Man måste äta på ett såhär långt lopp för att orka.

I Brest träffade vi på flera trevliga svenskar och jag fick en saltlakrisgodis av en tjej, det var gott. Sedan var det bara att börja trampa tillbaka.
Vi fick senare reda på att Leif hade kommit till Brest ca 15 minuter efter att vi åkt därifrån.

Sakta uppför och fort utför

Efter en lite nordligare rutt ut ur Brest började efter hand de samma långa upp och nedförsbackarna. Uppför gick det sakta, sakta, jag blev frånåkt av många cyklister.

När det äntligen bar nedför så tryckte jag upp cykeln i den högsta hastighet jag bara kunde och lade mig på tempokuddarna (hade tagit bort aerobarsen men behållt kuddarna för att kunna få en extra sittposition).

Det gick fort, riktigt fort och jag var ibland lite rädd för vad som skulle hända om det kom ett större potthål eller om något skulle gå in i hjulet. Det gick säkert i 60-70 km/h där jag låg raklång på cykeln halvt stående med sadeln fasttryckt mellan låren och händerna bara vilande på kuddarna.

Det gick dock bra och till slut var etappen slut. Mattias hade kommit dit en stund innan. Han var sugen att komma iväg, hade ätit litegrann men jag ville också äta lite. Tog lite varm mat och pratade med Mattias, två andra svenskar som var där och även en amerikan som satt vid bordet bredvid. Sedan satte vi fart.

Solen ger kraft

Dagen klarnade och solen började skina och jag var full av kraft. Det var ganska mycket nedför och platt så det gick fort och var kul. Jag körde om massa folk och avverkade de 32 kilometrarna på dryga timmen.

Vi stannade inte ens vid depån (Saint-Nicolas-du-Pélem som bara var mat- och sovdepå, det var ingen stämpling där) utan fortsatte vidare mot Loudéac.

Nu började det vara mer uppför och tempot sänktes. Jag började bli lite trött. Stötte på en japan som jag cyklade med större delen av denna sträcka (träffade sedan på honom i målet och fick möjlighet att ta lite kort på oss).

När jag kom till Loudéac hade Mattias säkert varit där ett bra tag, jag hade träffat på Jens tidigare under dagen och bestämt att vi skulle ses vid Örebrocyklisternas buss och kanske köra gemensamt till nästa övernattningsdepå. Jens var då redan redo att köra och jag sa åt honom att prata med Mattias och att de kunde köra tillsammans.

Cykelmek

Sedan fick min cykel en genomgång av Magnus vid bussen, växlarna hade strulat i mer än ett dygn och hackade betänkligt i vissa lägen. Jag hade också haft över ett dussin kedjehopp så det var inte kul. Allt gick gick tydligen inte att fixa men lite bättre blev det.

Sedan gick jag in för att äta lite, träffade där Mattias som var på väg därifrån och han åkte vidare själv för att kanske sova i Tinténiac (det visade sig senare att han inte stannat och sovit alls utan kört hela vägen in i mål på otroliga 59 timmar!!!).

Jag tog det lugnt och pratade med lite svenskar som var där och väntade på att de skulle bli klara för att vi skulle köra gemensamt till övernattningsdepån (Tinténiac två depåer bort. Jag var dock lite sugen på att stanna och sova redan i nästa depå, men det var bara 25 km mellan dessa två så jag tänkte att jag kunde väl hänga med).

När vi började köra ihop märkte jag direkt att de körde mycket starkare än jag i uppförsbackarna och själv körde jag ifrån dom när det gick nedför, så efter en stund så sa jag tack för mig och släppte.

Sovdags igen

Det blev ett kort-kort stopp i en hemlig depå som låg här någonstans och sedan i Quédillac (nästa depå) satt de två svenskarna och vilade sig, jag hade dock bestämt mig för att stanna och sova här. Klockan var tolv (mitt i natten) och jag kände mig nöjd av dagens insats.

De hade dock bestämt sig för att fortsätta till nästa depå, Tinténiac. Det skulle de inte gjort. Det visade sig tydligen att det var fullt där och att de sovit jättedåligt i tre timmar direkt på golvet. Ena killen fick världens nackspärr och när jag senare träffade dom i Fougères så satt de och åt frukost och var vid mindre gott mod.

Själv sov jag utmärkt i fem timmar. Tog sedan lite frukost och fortsatte att trampa. Jag var lite besviken på mig själv att jag inte fortsatt en depå till och därigenom inte haft 25 km kortare till målet, men det gjorde inte så mycket. Det var sista dagen och nu skulle jag försöka njuta.

På väg

Stämpling i Tinténiac, en coca-cola och en pratstund med ännu en amerikanare (samt en svensk som dök upp precis när jag skulle köra) och jag var on the road igen. Det var lite medvind och lagom varmt så det gick fint att cykla.

Vid nästa depå (Fougères) träffade jag på de två svenskarna varav den ena hade nackspärr, vi tjabbade lite under vår ”second breakfast” och även med en amerikanare som vi pratat tidigare med i Loudéac sisådär en 12 timmar tidigare.

Pratade även lite med en amerikanska vars cykelkamrat hade varit tvungen att bryta och hon kunde nu inte fortsätta på deras tandemcykel. Jag lämnade svenskarna för att fortsätta men gick på muggen och fyllde också på vatten innan jag stack. Då träffade jag på ”tvillingarna” och deras följebilskille. De verkade lite trötta men glada.

Efter att ha kört ett tag så kom jag ifatt en svensk, det var ena killen som jag käkat frukost med, han som inte fått nackspärr. De hade bestämt sig för att dela på sig och köra i sina egna tempon. Han jag kom ifatt hade försökt jaga ifatt mig för han trodde att jag åkt (fastän jag var på muggen och fyllt på vatten). Han var lite för trött för att orka mitt tempo så jag var snabbt själv igen. Det gick lika bra för min del.

Feststämning

När jag kom fram till Villaines-la-Juhel blev jag överväldigad av den feststämning som var där. Det var jättemycket publik, speaker som pratade frenetiskt och jag körde in under målet med armarna utsträckta i luften som segergest.

Det var full rulle överallt och småflickor tog vid maten cyklisternas brickor och hjälpte till att langa på mat och bära ner den till matsalen. Träffade på en kille från Fredrikshof och vi växlade några ord innan han fortsatte. Jag letade upp lite tvål och rengjorde mina glasögon och kunde för första gången på länge cykla med bra syn.

Träffade återigen på ”tvillingarna”. Den ena hade fått ont i en muskel i ena benet och fick massage från en av deras följebilskillar. Fyllde på vatten och fortsatte. Nu var det väl en 22 mil kvar. Två depåer och sedan mål. Körde under en kort stund ihop med ”tvillingarna” men blev rätt snabbt ifrånkörd.

Drygt på slutet

De sista 22 milen blev långa. Det gick ganska bra att köra de 8 milen till nästa depå, Mortagne-au-Perche, där träffade jag också på samma Fredrikshof:are och även en annan svensk. Börje och Örebrocyklisternas buss var där, det var kul. När jag anlände till depån var också två stora danska bussar där och jag fick stående ovationer av danskarna.

14 mil kvar, det började bli kväll och jag räknade ut att jag skulle vara i Dreux kring 10 på kvällen. Tiden segade sig fram och jag vägrade titta på klockan. Det skulle ju bli mörkt ca halv tio så jag väntade på mörkret. Det blev en lång etapp och jag blev gång på gång besviken av att inse att den by jag kom fram till inte var Dreux.

Mörkt

Till slut var det dock mörkt och jag kikade på klockan: halv tio.... det var bara att fortsätta. Det gick åt mycket gel på denna sträcka. Ett gäng cyklister klumpade ihop sig mot slutet till något som nästan liknade en grupp, och efter att inte hunnit svänga i någon korsning var vi nästan framme i nästa depå.

Jag hade funderat på att inte stanna pga att det börjat bli mer och mer jobbigt att börja cykla efter att varit stilla. Stämpla behövde man ju dock göra och när jag väl var inne kunde jag ju ta något att äta för att inte gå tom i sista etappen. Det blev en Red Bull och någon form av bulle med choklad i.

Nu var det svalt ute och jag flyttade fram min Red Bull shot från sadelväskan till den ena nu nästan tomma ramväskan (att ha i nödfall och som raketbränsle i spurten – alltså de sista milen). När jag skulle ut ur depån höll jag på att ta fel väg men arrangörerna hann stoppa mig och visa mig rätt.

Jag skakade av kyla på vägen ut men blev varmare efter ett par minuter (som vanligt på Brevetlopp när jag är tom på energi och stannat). Jag tänkte att nu är det bara en sex mil kvar, det är bara att ta det lugnt och trampa så är jag framme någon gång.

Lite vilse

Det var lite svårt att hitta vägen och jag åkte fel ett par meter flera gånger. En gång kom jag också ifatt ett gäng som stod i en korsning precis utanför en by och undrade vart de skulle ta vägen. Det fanns inga pilar kvar. Jag körde runt lite och råkade se att vägen fortsatte rakt fram i korsningen (!!!)

Efter hand lade jag mig också ca 100 meter bakom sex stycken amerikanare och såg därigenom vart de åkte och fick lätt att hitta. De höll en gång på att köra över en igelkott och jag detsamma när jag kommit fram till samma ställe. Undrar om man fått punka på hjulet då... :-)

Det gick långsamt och tidvis var det tråkig skog och inget att se än den lilla del av vägbanan som cykellyset lyste upp. Till slut kom jag dock fram till samma sträcka som vi kört ut ur Paris på på måndagsmorgonen och då visste jag att det inte var så många mil kvar. Det gick dock rätt trögt, var trött och lite hungrig. Tog lite energi och fortsatte trampa. En svensk i liggcykel blåste om mig, hejjade och försvann.

Till slut kom jag upp från småvägarna som gick genom byarna och in på rondellen som knöt ihop landet med den stora alléväg som gick in mot målet. Nu var det nog bara ca en mil kvar. Det gick nu bra att köra, det var upplyst och jag kunde hela vägen utantill.

Stenkastning

Efter ett par minuter hörde jag att någon skrek till höger om mig och det smällde till i cykeln mellan framhjul och ram. Någon hade kastat en sten på mig. Jag ropade till och blev rädd så klart, fortsatte cykla utan att kolla varifrån stenen kommit, hoppades att ingen skulle hoppa på mig vid nästa rödlyse och fortsatte in mot stan.

Efter en stund blev jag mer och mer förbannad och blev rädd att andra cyklister skulle skada sig när det åkte förbi samma ställe. Jag ökade farten och spurtade den sista halvmilen in i mål. Jag kunde ju vägen så det var lätt. Här det var ca 1 km kvar började jag känna mig matt, men nu visste jag att det nästan var slut och jag pressade mig själv.

Mål! firas med fem timmar sömn på ett golv

I mål gick jag över chipavläsningen och gick fram och pratade med någon av arrangörerna. Jag tog fram min telefon, slog på den och öppnade min offlinekarta för att visa var överfallet var någonstans. Han verkade måttligt intresserad och efter att jag gått och lämnat cykeln i cykelställ och var på väg in för att lämna in boken med alla stämplingar stod han och drack kaffe och sa att han skulle rapportera det efter att han druckit klart. Jag slutade bry mig i det som hänt. Jag hade rapporterat, nu fick de göra som de ville.

Jag lämnade in stämpelboken och allt var klart. Klockan var nästan två på natten. Jag hade bokat hotell torsdag till fredag och det var nu torsdag morgon. Jag kände inte för att åka till hotellet och betala 90 Euro för att få sova ett par timmar. Jag gjorde istället som många andra, jag lade mig på golvet för att sova. Efter en timme vaknade jag av att det var lite kyligt, gick ut och hämtade räddningsfilten och lade den över mig och fortsatte att sova i fem timmar till.

Det finns naturligtvis mycket mer att berätta, men någonstans måste man ju sätta stopp. Tricket med PBP har jag lärt mig i alla fall är att 1 – klara av att äta, 2 – klara av att sova och 3 – inte gå sönder (både cykel och kropp). Sedan finns det massa småsaker man ska tänka på och ta med, men klarar man att äta sova och inte gå sönder så klarar man sig säkert utmärkt.

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.