Foto: Martin Ahnoff

Jim Neumanns Båstad Marathon

TräningEn liten rapport från ett underbart lopp.

Förberedelser & anmälan
Inte har det varit de mest optimala förberedelserna någonsin: varit hälseneskadad i snart två år, fått ändra löpsteget från mitt/framfotsisättning till hälisättning och "rullning" för att kunna springa överhuvudtaget, och inte kunnat springa några kvalitetspass men försökt ändå, vilket nog inte har förbättrat hälsenesituationen (och ja, jag har vilat den, kört med massa excentriska tåhävningar, stretchat, varit hos diverse läkare sjukgymnaster m.fl.). Och så en väldigt intensiv period på jobbet. Och två dödsbud samma dag ett par veckor före loppet, vänner som borde ha levt många år till och som lämnar efter sig en ofantlig mängd sorg.

Jag hade inte en tanke på att jag skulle ens springa en marathon i år överhuvudtaget heller. Men så såg jag loppet på Jogg, såg att det var första dagen på min semester (och att jag dagen efter skulle åka tåg upp till Jämtlandsfjällen och vandra, bara jag och hunden), och att lite folk jag kände eller kände igen från Jogg skulle springa. Och så tänkte jag: Varför inte haka på?

Hmm, problem: hur kommer jag dit? Frun (ex-joggare, numera bara scout;-) har ju tagit bilen med sig till Kristianstad för att bygga ett läger för 38 000 scouter från hela världen. Tåg då! Jaha, första tåget på en lördag kommer fram 09.23, nummerlappsutdelningen är till 09.00 och loppet börjar 10.00. Funkar det? Rina till arrangören och fråga! "Jajamänsan det fixar vi! Vill bli upplockad från stationen också? Ring bara från tåget och påminna oss!" Vilken service! Ja, då var det anmält och klart!

Dagen före
Jobb jobb jobb, intensivt. Klockan 5. Nej nu är det dags för lite after-work hos goda vänner (nya "Joggare" dessutom). Ett litet glas bubbligt vin, en liten gin-och tonic, en liten öl, en jätteportion helgrillad kyckling, underbar potatissallad, gratinerad sparris och nektariner med getost. Och glass, maränger, jordgubbar, limesocker och hemmagkord lemon curd! Vilken kolhydratsladdning! Och vilken underbar uppladdning överhuvudtaget. Har en känsla av att den kan blir kontroversiellt på Jogg dock!

Race day!
Ut med hunden, frukost och en ibuprofen för hälsenan. Hoppas det inte räknas som dopning! Efter panik om fel tågtider innan jag åkte var det en lugn och trevlig resa. Och inga tävlingsnerver denna gången heller, ingen orolig mage och blåsa - hade bestämt att bara springa på i behaglig tempo och njuta, inte "tävla"! Hämtades på stationen, fick nummerlapp, tid att byta om och prata lite med andra "Joggare".

Första halvan flöt på och var underbart. Molnigt, liten bris, 17-18 grader. Tufft uppför åsen, snabbt nedför. Många som var pratsamma, rolig stämning. Pratade bland andra med en kille som sprang i fivefingers och vars fru låg lite längre fram i fältet, så han hade något att sikta på. Och ett par killar från Heleneholms IF som sprang i väldigt jämnt tempo, och som hängde av mig efter halva loppet. Tredje kvarten var bara att mala långsamt uppför nästan hela tiden. Huvudet ned, tempot ned, kämpa på. Men blå himmel skymtades, solen kom ut till slut, vyn var vacker. En kille framför har stannat och går nu istället för att springa, haltar fram, håller baksidan låret, försöker springa igen. "Kramp eller sträckning?" "Sträckning!" "Nej, du, lägg ned det, det är inte värt. Här kommer sjukvårdsbilen när som helst. Bara gå lugnt till dess för att hålla dig varm." Och så kom bilen och plockade upp honom. Det visar sig att han är kompis med Jogg-Krister! Liten värld!

Sista kvarten var en ren plåga. Med tre mil i benen är det svårt att rulla på nedför, och efter alla uppförsbackar och nedförsbackar var det helt tomt i tanken till de sista platta kilometrarna utmed havet. 4:45 tempo i snitt under första delen blev till 6 minuters-tempo de sista 5-6 kilometrarna. Ändå passerade man en och annan, men blev passerad av minst lika många. Krampkänningar, men de bröt aldrig ut. Nedräkning: 7km kvar. Jag SKA INTE börja gå! 6 kvar. Jag klarar inte detta. Jo då, börjar jag gå så komma jag aldrig igång igen. 4 kvar. 3, 2, 1, de här var de längsta kilometrarna jag sprungit på väldigt länge! Men glada hejarop och vänliga ord var det på varje vätskekontroll och många andra ställen också. Tack! Äntligen, i mål! Vinglig, slut, dricka, ligga på gräset, dricka mer.

Men en härlig upplevelse var det. Många från Jogg träffade man: Bodil som hejade glatt och höll sällskap några kilometrar, Peter, som liksom mig hade svårt att få av sig skorna och sockarna efteråt, Håkan och Jennie, glada och positiva, och som sprang ihop hela loppet tror jag, och så resten av jogg-stafettgänget som hejade och piggade upp mig varenda gång de körde förbi. Tack till er, och tack till arrangörerna för ett mycket väl genomfört lopp!

Efteråt
Efter dusch, en glass, en rostbiffmacka, en muffin, en liter grape tonic och några jordgubbar började jag känna mig som en människa igen. Hade tagit helt fel kläder med mig, svettades kopiöst på promenaden upp till tågstationen. Väl hemma i Falkenberg mullrade det åska, och hunden vägrade gå ut på promenad. Nu, efter en gin-och-tonic och en chokladkaka mår jag riktigt bra. Imorgon ska jag upp till fjällen med hunden, och har inte packat än – undra hur stel jag kommer att vara.  

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.