ReportageGöteborgsvarvet. Denna älskade folkfest och av många avskydda tävling. Jag springer den för andra gången, nu på lördag, och det känns jättekonstigt och fruktansvärt ovant.
Jag ingen större erfarenhet av nervositet och ångest, framförallt inte gällande idrott. Anledningen är enkel: jag har aldrig varit tillräckligt bra på någon idrott för att kunna sätta andra mål än att antingen "ta mig runt" eller "ha roligt". Jag har liksom aldrig varit den duktiga idrottaren, till skillnad från när jag sjunger, då jag vet att jag faktiskt har en viss kapacitet och kan räkna med att det kommer bli bra, och alltså tillåter mig själv att bli lite nervös inför konserter och soloinsatser eftersom jag kan förväntas hålla en viss nivå och jag har en inbyggd "standard" för hur bra jag faktiskt borde sjunga. Gällande idrott har jag aldrig haft de problemen, eftersom jag alltid varit för dålig för att tros prestera, utan "överlevnad" har varit ett rimligt mål.
Problemet nu är att jag faktiskt har sprungit 200 mil sedan 2009, jag har ett milrekord på 46:53 och kan tugga långpass på 23 kilometer utan att dö (eller få några andra, större men för den delen), vilket ju rent naturligt gör att jag faktiskt kan ställa vissa krav på min egen prestation längs gatorna i Göteborg. En ytterst ovan situation, och faktiskt lite ångestframkallande för någon som aldrig har behövt leva med de egna förväntningarna när det gäller idrott förut. Sången har jag hållit på med så många år att jag vet hur jag ska kunna hantera min nervositet, jag vet hur jag reagerar tio minuter före konsertstart och hur jag själv kan motverka det, men när det gäller löpning? Hur ska jag göra i starten? Hur kan jag hindra mig själv från att tokrusa första kilometern? Bör jag hindra mig själv från att tokrusa första kilometern? Vad händer när jag passerar 15 kilometer om det gått enligt plan? Vad händer om jag passerar milen allt för långsamt?
Tidigare har jag bara haft den där sköna "det får gå som det går"-attityden, eftersom jag helt enkelt kunnat ha den. Det funkar inte längre, jag har sprungit och tränat så mycket att jag numera själv i ganska stor utsträckning kan bestämma hur det ska gå. Jag känner min kropp tillräckligt väl för att veta hur jag ska lägga upp loppet. Men hur gör jag för att hålla mig till den planen på lördag? Hur hanterar jag när det blir skarpt läge på Göta Älv-bron? Hur ignorerar jag folket längs avenyn?
Mina förberedelser har varit okej. Inte bra, men okej, så jag kan inte skylla på dem. Jag har sprungit fler långa pass än tidigare, jag har ökat kilometermängden och försökt äta bättre. Jag har till och med kollat igenom banan på Adidas hemsida flera gånger och försökt visualisera delar av banan på mina senaste rundor. Att försöka se Avenyn som rakan vid Rynningeviken och Göta älv-bron som backen i skogen vid Hjälmarsberg kan bli nyckeln till framgång. Dagsformen och kroppsvikten är bra, så de är out of question som anledning till misslyckandet. Vädret verkar bli alldeles perfekt, så förra årets ursäkt håller inte. Den tidiga Tågresan kanske? Stressen att hinna till starten? Kaffet? Kolhydraterna? Alla 50 000 löpare?
Att hitta en utomkroppslig detalj som till slut var det som fällde mig måste väl ändå gå, så att det inte är lilla jag som är ansvarig om det skulle bli ett fiasko? Och så var det ju det där om att det faktiskt inte spelar någon roll om det skulle bli ett fiasko för min del. Det finns ganska mycket i världen som är viktigare än långdistanslöpning. Men inte på lördag, 14:21 långt fram i startgrupp 7, då är 21.1 kilometer det viktigaste i hela världen för Petter Boman, startnummer 24709, och det vore själva fan om Göta älv-bron/SJ/kaffet/stressen/folksamlingen/skorna skulle stå i vägen för ett nytt präktigt personbästa på halvmaradistansen.
