ReportageMin löparkarriär började på 70-talet då jag som friidrottande tonåring tyckte att 3 km-rundorna var precis vad man kunde klara av. Då det skulle springas längre sträckor skolkade jag.
Fram tills år 2007:s början hade jag nog aldrig sprungit längre än 10 km – men med hjälp av pulsklocka och sänkt fart blev rundorna under 2007 längre.
Under ett tillstånd av fullständig sinnesförvirring anmälde jag mig till ÅBY-6 timmarslopp den 8 sept 2007.
Vi var fyra tjejer, varav två med tidigare maratonvana, som kommit i kontakt med varandra genom två olika träningsforum på nätet och som med både tvivel och förväntan ställde oss på startlinjen tillsammans med det resterande fältet.
Banan sträckte sig 1200 m runt ett antal fotbollsplaner, så gott som utan nivåskillnader.
Vädret var 18 grader och soligt med en envis motvind på banans längsta raksträcka.
Mitt mål var att klara ett maraton – fram tills denna dag hade jag sprungit 21,5 km som längst.
Min taktik hade jag plankat från Szalkais "klara maran på 6 timmar" och hade utarbetat ett tidsschema som jag skulle följa.
Det gick ut på att starta i tempot 7:30/km för att så sakta sjunka över tid.
Första varvet gick dock mycket långsammare än så. Startvarvet på 930 m klockades för 7:50.
Detta till trots gick min puls upp till över 160 redan med detsamma (nervositet??) för att öka till över 170 på motvindsrakan.
Efter att stressat ha lyssnat till pulsklockans pipande utan att pulsen sänktes, tog jag av mig pulsbandet efter ca 1 timmes löpning, för att i stället försöka löpa på känsla.
Den här första timmen visade sig sedan vara den mentalt tyngsta av alla.
Jag höll ett jämnt tempo. Under de första 24 varven (28 km) hade jag varvtider på 8:40-9:10 med undantag för ett varv med toabesök.
Och redan då jag passerade halvmaran hade jag ju segrat!!
Eftersom jag aldrig sprungit längre än så tidigare satte jag pers för varje steg jag tog.
Vilken känsla!!
Dessutom kunde jag konstatera att jag med god marginal höll mitt uppgjorda schema.
22 km skulle passeras på 3:05 – min passertid 2:55.
28 km skulle passeras på 4:00 – min passertid 3:36.
32 km skulle passeras på 5:35 – min passertid 4:15.
Visserligen kändes lårmusklerna allt stelare, strumporna skavde på tårna och magen protesterade mot allt jag stoppat i den under loppet men jag lyckades ändå hålla ett jämnt tempo på 9:45 per varv upp till 37 km.
Redan när jag nådde 30 varv (35 km) kände jag att nedräkningen började. Inte ens då jag fick bekräftat att jag tryckt för många gånger på min varvräknare och bara sprungit 34 varv och inte 35 som jag noterat brydde jag mig. Jag visste att jag skulle lyckas med mitt mål.
Det var med en euforisk känsla jag passerade maratondistansen på ca 5:40.
I mina mp3-lurar spelade Orup "Sjung halleluja" och det passade perfekt med mina känslor då jag klarat det!
Min första belöning var att ta av skor och strumpor och gå ett varv till som nedvarvning. Därefter fick jag en välbehövlig massage under ett par minuter innan jag gav mig ut på det sista varvet för att invänta slutsignalen.
Resultat 43877m!!! – dvs en ultra!!
Tack Maria, Marie och Karin för en oförglömlig helg.
