PorträttI helgen gick Täby Extreme Challenge, ett lopp på 16 mil. Ann-Sofie tog sig runt på 21:57:34 och vann därmed damklassen. – Det här är mitt livs lopp hittills, säger hon.
Hej Ann-Sofie och grattis till vinsten! Hur känns det?
– Jag är förhållandevis ny på ultralöpning och har sprungit 80 km som längst, förra året på TEC. Detta var mitt femte ultralopp någonsin! Jag springer mest för att det är roligt. Jag är glädjelöpare och småbarnsmamma. Så det här är riktigt häftigt!
Berätta om ditt lopp!
– Jag har sprungit TEC tre år i rad, 50 km, 80 km och nu 160 km och hade inget fokus på placering alls. Det enda jag noterade när jag sprang var att jag nästan inte såg några tjejer, jag tyckte det var jättekonstigt. Jag hade ett officiellt mål om sub 24 timmar men jag märkte snart att jag sprang mycket snabbare än det. Jag hade stickor i fötterna men jag kände bara "Nu kör vi!och min underbara support bara skickade ut mig", så jag bytte aldrig skor. Vi hade målet att alltid vara i rörelse. När det blev mörkt fick jag problem med pannlampan, jag blev illamående av ljuset från den och tappade fart. Men inte en enda sekund funderade jag på att sluta. Jag var helt övertygad om att gå i mål redan från start. Men jag var inte förberedd på hur trött jag blev under natten och sen mådde jag illa de tre sista varven. Jag hade kunnat somna medan jag gick!
Vad är du mest nöjd med?
– Att jag var så otroligt fokuserad och koncentrerad på min uppgift. Jag minns inte ens vissa delar, jag var så otroligt fokuserad.
Hur överlever man ett sånt här lopp?
– Det gäller att bryta ner loppet. Om du tänker efter fem mil att du har elva mil kvar så är det helt fruktansvärt! Det gäller att ha delmål. Så jag räknade varv, jag tänkte aldrig i mil.
Hur kändes det efteråt?
– Underbart! Men den där härliga duschen som jag såg fram emot blev inte så härlig. Jag hade med mig vaselin men jag använde det inte, jag bara stoppade ner fötterna rakt i skorna. Så efteråt var jag tvungen att riva loss stumparna ut fötterna. Så jag fick sätta plastpåsar på fötterna, tejpa fast dem med silvertejp och bara duscha av mig lite snabbt.
Vad händer nu?
– Jag har redan ett klart mål. Jag vill springa sub 20. Den här distansen kändes bra, jag har det mentala och kroppen känns helt ok. Superstel men bortsett från mina trasiga fötter mår jag jättebra.
Har du någonting annat att tillägga?
– Ja! Jag har tränat i fem månader för det här specifikt. Det kräver fokus och det kräver stöd. Jag hade fantastisk support- utan dem hade det inte gått.Jag har varit otroligt fokuserad och lagt mycket tid. Så jag mår ganska bra i kroppen, förutom att jag inte kan gå på mina fötter då. Det är inte bara att springa på vilja, jag har verkligen jobbar för att bygga upp en bra grund som jag är nöjd med.
Har du något bra tips till andra som vill göra samma sak?
– Låt grundträningen ta tid. Allt i kroppen måste vara starkt för att du ska inte bara klara långa lopp utan kunna återhämta dig så du kan uppleva fler äventyr. Då får du mer chans att njuta av varvet. Jag hade glädjetårar under flera varv, det var en så otrolig upplevelse att få känna sig så stark!
