KrönikaNär jag för några år sedan bilpendlade långt till jobbet hann jag tänka mycket. Som att vardagsmotionen drastiskt minskat och jag snart skulle vara försoffad om jag inte la till mer träning i mitt liv. Panik! Plötsligt hörde jag Gry Forssell i radio lova att hon skulle springa Tjejmilen.
Ja vad kul, tänkte jag! Med en stor och aktiv familj är löpning perfekt – bara att klämma in där luckorna finns (dvs ofta på ganska obekväma tider.) Jag gör´t, sa jag högt! Jag börjar springa! Ogenomtänkt, men nu var det lovat! Jag som inte sprungit mer än under aeroibcspassens terminsuppehåll. Eller sprungit och sprungit. Joggat. Med min hälisättning och tjockskor. Inte alltför sällan med rivande hals och blodsmak i mun.
Omgivningen hejade och jag sprang. Det var kul! På Tjejmilen följde Göteborgsvarvet. Det gick som en dans. (Eller ja…)
Mina egna mål höjdes snabbt och omgivningen började jämföra mej med andra och pressa mej på tider. What?! Måste man tävla mot andra? Är det verkligen nödvändigt att tiden publiceras offentligt? Ångest. Fullt upptagen med mina egna krav lyckades jag blunda för jämförelserna. Jag hade min träningsplan – förbättra, förbättra - och med den en ständig ångest över alla de pass jag missade för att livet kom emellan. Passen jag genomförde hade jag svårt att se.
Jag fortsatte anmäla mej till lopp. Det var ju kul! Trots den gnagande ångesten över vad jag borde hinna/klara/orka. Tills ett ryggskott satte stopp för ett av loppen - ååååh! - och ett knä sedan satte stopp för ett annat – frustration! När jag ynkligt satt på sängkanten och grät av smärta så insåg jag hur fel och högt jag satt målen. Jag ville ju bara vara som Pippi Långstrump och glida runt med skurborstar på fötterna samtidigt som jag lyfter en häst på raka armar. Hur svårt kan det vara? Jag blev sur på mej själv. Och på löpningen.
Vid jul pausade vi och jag började dejta gymmet. Ibland är det bra att pausa och längta. I mitt hjärta bubblar nu suget efter ett riktigt jobbigt intervallpass i grusgropen och en lugn löptur i skogen. Den här våren ska jag fira med att köpa mej en löparkjol att matcha med mina tjockskor!
Just nu behöver jag inga lopp. Jag tränar så mycket bättre utan, jag håller så mycket bättre och jag mår så mycket bättre. Mitt mål är att orka med livet! På Göteborgsvarvet i år står jag i publiken. Men jag har hört att man faktiskt får dricka champagne efteråt ändå!
