Göteborgsvarvet - Göteborg

Tänkte inte dricka så mycket sista timman innan start så jag skulle slippa bli så kissnödig i startfållan. Istället blev jag sjukt törstig och snodde en kvarlämnad vattenflaska för några snabba klunkar innan start.

Efter några hundra meter kastar jag en snabb blick på klockan och konstaterar med lätt ångest puls 170... inte bra. Känslan var helt normal i förhållande till farten så jag tänkte att jag får ge det några km innan jag kliver av, om det blir ohållbart. Ester och Fredrik stod redan vid plikta och hejade så en kort paus för kram av barnet.

Drack en mugg vatten och sedan upp i säldammsbacken som jag gick uppför. Sen nerför och in i Majorna, gud vilket drag! Massa folk, hejaramsor, high five med massa barn (och några vuxna).

Sprang genom alla duschar jag kunde se längs vägen. Uppför backarna mot bron gick jag mestadels igen, en bit på bron också, tills den vände neråt och jag flög förbi många av de som sprang förbi mig tidigare.

Drack i alla vattenhål och hällde en mugg över mig plus sportdryck när det erbjöds.

Gick nån gång på flacken på Hisingen när det kändes för tungt men höll annars god fart. Sprang förbi Kenneth Andersson som stannar för intervju. Såg en brittisk kille som brutit men ändå hejade på oss som sprang.

Upp på nästa bro, gick och sprang om vartannat. Hit kändes det faktiskt helt ok, trots värmen, och det stämmer ju med hur det brukar kännas på långpass/lopp. Efter 13-15 km börjar det gå tyngre.

Nästan uppe på toppen hängde en tjej över räcket, stannade en sek och kollade läget, hon mådde illa men var ok så jag sprang vidare.

Flög nerför bron och runt mot nordstan och hamnade i nåt slags kladdig sörja av söndertrampade muggar. Bläh!

Sen upp mot avenyn och nu började det bli jobbigt, men det visste jag ju att det var här det skulle bli tungt. Gick en hel del, särskilt efter Valand. Drack uppe vid vändningen och blötte ner mig extra med en svamp innan jag lät benen gå nerför avenyn.

Sen var det ju inte så mycket kvar, jag sprang och gick när jag behövde hämta andan och plötsligt var det bara 2 km kvar och sen var det bara 1 km kvar!

Tänkte jag skulle springa det sista in i mål men gick en bit i sista knycken innan man svänger ner och in mot Slottskogsvallen. Det betalade sig, jag fullständigt flög fram sista biten, vet inte hur många jag sprang om men det var många, jag fick flera gånger skrika att folk skulle hålla höger och släppa fram snabbare löpare.

Väl inne på upploppet fanns det inte mycket krafter kvar men höll in i mål iaf.

Grinade i vanlig ordning lite innan jag lämnade in chippet och stapplande vandrade ut från vallen.

Min strategi att dricka mycket och svalka av mig så mycket det gick funkade men nyckeln till att loppet inte blev en pina var att jag gick när det behövdes.

Med tanke på att jag inte var säker på att jag kunde ta mig runt, inte alls trodde på en tid under 2,5 timme så är jag mycket nöjd med loppet!