Löpning Träning 11 inlägg 4106 visningar

Hjälp mig att sluta tänka..

Josefine E
1984 • Göteborg
#1
10 september 2009 - 17:39
Gilla
För ett par månader sedan klarade jag för första gången att springa milen utan att stanna, en härlig löprunda vill jag minnas, kanske just för att jag tog det väldigt långsamt för att jag skulle orka. Nu, flera långa pass senare, tänkte jag att "idag ska jag öka farten" lite. Vad händer? Jo, jag tycker att jag springer snabbt och så trött som jag var redan efter 7 km så måste det ju ändå gå lite snabbare idag. I mål och där visar klockan på samma tid som den där avslappnade, långsamma rundan i juli! Hade dessutom en härligt behaglig upplevelse på samma kilometertid i helgen på en något längre runda..

Så frågan är: blir det så mycket jobbigare/stelare/klumpigare bara för att man vill för mycket? Och hur ändrar jag på det här tills jag ska springa tjejloppet på Lidingö om ett par veckor? Vill ju så gärna under timmen (missade med en halvminut förra året). Prestationsångest - nej tack!
Sven Andersson
1966 • Kista
#2
10 september 2009 kl 17:55
Gilla
Det låter floskelaktigt, men... löpning är något väldigt personligt. Det är bara du själv som genom att löpa kan lära dig hur du känner din egen löpning. Du kan få råd och tips av allehanda slag, vissa motstridiga, men till syvende og sidst är det bara du själv och dina egna löparerfarenheter det handlar om. Du har nyss börjat din resa.

Lästips: Running Within (Jerry Lynch, Warren Scott)
Martin
1975 • Klågerup
#3
10 september 2009 kl 18:07
Gilla
Egna erfarenheter är att när jag "vill" mycket, och försöker ta i för att springa snabbare, så blir det sällan bättre. Jag måste hitta en rytm där jag känner att det är andningen som ger mig kraften, och inte musklerna. Jag inser också att det inte är så, rent fysiologiskt, men känslan måste vara att det är skönt att springa och att jag känner mig avslappnad, och att jag blir starkare i takt med andningen.

Jag har en teori om att när man vill mycket spänner man kroppens muskler mer, och en del av dem omedvetet, och löpning (kortdistans möjligen undantaget) är ingen kraftsport i den bemärkelsen.

Så mitt tips blir nog att försöka springa avslappnat, men att försöka få upp tempot ändå. Hur man gör det är nog individuellt. Jag brukar kolla av mot klocka för att ha ungefärlig koll, men jag har också märkt att om jag springer för mycket mot klockan så tappar jag den där avslappningen jag vill nå och koncentrear mig för mycket för att kolla vänsterhandleden var 100:e meter, och når då ett sämre resultat.

Jag tror att om du försöker hitta den känslan du hade när du sprang milen utan att stanna, så hittar du tillbaka till milen utan stopp, och på bättre tider.

Sen skall vi inte heller glömma, att bara för att vi gjort något en gång kan vi inte göra om det direkt. Har man sprungit milen utan att stanna t.ex., så är man helt ny vid att klara av det och då kommer tiderna troligen variera lite runt det.

När jag för några år sedan sprang mycket längre sträckor, så tränade jag egentligen inte för halvmaror och helmaror, utan för helt andra distanser. Och tränade inte heller regelbundet. Därför blev inte heller mina halvmaror snabbare, utan alla mina halvmaror (första halvan av Sthlm Marathon inkluderat) ligger inom ett tidsintervall på ca 90 sekunder. För det är mitt "max" så att säga.

Hoppas du fick med dig något på vägen, även om det här blev lite flumigt, och lycka till!
Simon Lundin
1972 • Motala
#4
10 september 2009 kl 19:41
Gilla
Jag håller med Josefine, det är jättesvårt att öka tempot på samma sträcka man sprungit tidigare.
Min taktik har blivit att köra vanlig distanslöpning med intervallträning, och jag har känslan (utan att ha mätt exakt) att jag efter ett par intervallpass har ett lite högre tempo på plant och utför, dessutom en bättre återhämtning efter en uppförsbacke vilket gör att jag snabbare kommer in i det vanliga "slättempot".
1985 • Göteborg
#5
10 september 2009 kl 20:23
Gilla
Lämna klockan hemma :)
Och njut av din fina höst-naturen istället...
Astri F
1978 • Trondheim
#6
10 september 2009 kl 23:00
Gilla
Karin kommer med et godt råd! Reduser ambisjonsnivået, nyt turen, frisk luft og velg annet terreng enn vanlig:-) Lån gjerne med en hund, og følg dens tempo (enten full spurt eller långpass-fart; jeg har en valp og skriver av erfaring..). Hvis du har det gøy, vil farten komme automatisk!
1979 • Växjö
#7
11 september 2009 kl 08:26
Gilla
Jag har lärt mig att jag behöver rätt lång tid av lugn löpning på en runda innan jag kan öka tempot och försöka förbättra tider, och det har jag lärt mig genom att ge mig iväg ett par gånger och tänka ´nu ska jag minsann satsa på att förbättra min tid på den här rundan..´ och så har jag sprungit på ordentligt från början med resultatet att jag är rejält trött och stel på slutet. De gånger jag verkligen hållt igen på tempot och bara sprungit mig varm och mjuk har jag kunnat öka farten och känt att det har varit ok.

Försök att hitta ditt lugna, behagliga tempo och följ det tills kroppen känns genomvarm och följsam. Då kan du testa att öka farten lite - känns det ok, ligg kvar, blir det bara apjobbigt, sjunk tillbaks. Det är ju inte alltid kroppen är med på att det ska gå bra att springa på snabbare, dagsformen styr ju en del också.

Och till sist - tänk inte ´förbättra prestationen´, tänk i stället ´ det ska vara skönt att springa´ och strunta lite i tider och annat.. Det viktiga är ju att du hittar glädjen i löpningen, annars kan det ju vara.

Lycka till!
Lars Svärd
1973 • Järfälla
#8
11 september 2009 kl 08:53
Gilla
Har inte läst allt som stod här i tråden, men du har säkert fått fina råd.

Men, när man vill springa fort så skall man vara avslappnad. Släpp ner axlar försök vara avslappnad i ansiktet och knyt inte händerna hårt och därmed inte slösa energi på onödig muskelspänning. Driv inte ner fötterna i marken framför dig, för det stoppar upp farten utan försök sätta i fötterna försiktigt för att sedan FÖRSÖKA skjuta kroppen framåt från tyngdpunkten och bakåt.
Jag skriver försöka för det är svårt. Det här behöver man öva på, så det tar man med sig på alla sina träningar.
Tom-Ingar Bjørndal
1974 • Saltsjö-Boo
#9
11 september 2009 kl 12:04
Gilla
Hej Josefine.
Löpning ska vara njutningsfullt, men jag håller med dig om att ibland vill man dra åt tumskruvarna lite och springa lite fortare, men framförallt veta var ens egna gränser går och vad som faktisk gör att det går fortare.

För mig har pulsklocka med GPS funkat kalasbra för just detta.
Genom att pulsklockan visar hastighet ser du denna i förhållande till din puls, som visar belastningen. När du hittat en lagom belastningsnivå, kan du försöka behålla pulsen någotsånär konstant, där du inte drar på dig mjölksyra. Nu kan du experimentera med att variera steglängd, frekvens, kick, armpendling mm, och se vad som ger högst hastighet med minst belastning.

På detta sätt kan du hitta ditt optimala löpsätt, när du blir trygg på det och spänner dig mindre, kommer du att se att hastigheten ökar med konstant puls, alternativt att pulsen sjunker vid konstant fart.

Ja, det är jätteskönt och är terapi att löpa lugna sköna pass, men endel av oss behöver utmaningar och "bevis" på att det man gör faktiskt ger resultat, utöver allt det där med ökad välmående mm, i tillägg till all terapi.

När det gäller pulsklockan, är den också ett jättebra verktyg när det gäller att pressa sig lagom uppför en backe. Jag känner min kropp och vet at upp till en viss puls kan jag pressa på, fortsätta med bra fart efter backen, men går jag på för hårt måste jag ta det lugnt efter backen för att orka fortsätta rundan.

Detta var dagens promotion for pulsklocka, gärna med gps, men det viktigaste är att du fortsätter att löpa och experimentera för att hitta hur du ska löpa mest ekonomiskt. En kombination av sköna pass där livsnjutning är målet utan krav eller klocka i kombination med fokuserade pass för att bättra prestationen har visat sig funka för mig :-)

Lycka till
Löparhälsningar från Tom
Walker67
1947 • Växjö
#10
11 september 2009 kl 23:03
Gilla
Jag har alltid använt klocka på mina träningsrundor, men inte för att slå rekord utan bara kolla upp dagsformen en el två ggr längs rundan och vid "målgång". Sen händer det att jag kör ett tempolopp på 5 km eller 5000 m och då är det järnet hela tiden. Syftet är då att vänja sig vid tävlingsfart, men inte att slå rekord, det skall helst ske på tävling.
Med åren har mina rundor mer och mer präglats av "tankeverksamhet", men alltid med klockan närvarande. Jag känner ingen stress av klockan, den är en kär vän utan vilken träningen blir tråkig.

A Huguet
1961 • Västerås
#11
12 september 2009 kl 22:01
Gilla
Musik!
Min rytmiska favoritmusik gör att jag glömmer att jag springer, och det känns bara härligt! Då blir det nog mera fart.
(Jag har nyligen börjat träna efter ett flera år långt uppehåll).
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.