Löpning • Träning • 28 inlägg • 5663 visningar •

Finns det nån av er som minns?

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

•

6 februari 2009 - 22:12

Gilla

Ja, finns det någon av er mer tränade som minns hur det var i _början_ av er löparkarriär?

Jag frågar för att jag undrar om jag är ett unikt fall... jag känner ibland att jag bara vill slänga mig i diket och skrika när jag är ute och lunkjoggar. Jag orkar liksom bara springa runt 1500 (eller max 2000) meter, sen håller hjärtat på att hoppa ut ur bröstet på mig. Och då antingen fuskar jag genom att stanna och låta pulsen komma ner lite innan jag fortsätter, eller också går jag, helt sonika.

Gör jag något fel? Springer jag för fort för vad min kondition klarar av? Bör jag dra ner ytterligare på hastigheten? (Om jag cyklat så hade jag trillat pga för snål fart... haha...) Eller är det här vanligt i början? Kommer det att lossna? Jag känner inte att jag hittar någon bra rytm för mig... benen vill springa fortare än vad hjärtat klarar av. Och det är så vansinnigt frustrerande.

Jag kan tänka mig att ni ler åt mina blygsamma resultat om ni går in i min löpardagbok, men till mitt lilla försvar vill jag säga att jag ALDRIG nånsin har tränat löpning, så att börja när man är 38 är kanske sent... men åtminstone kommer jag igång. :)

Kan jag komma att gilla att springa, tror ni? Eller kommer det fortsätta att vara en pina och "bara" kännas bra EFTERÅT?

Dumma nybörjarfrågor, jag vet. Men jag VILL, jag VILL, jag VILL kunna springa kontinuerligt, dvs utan att stanna, och känna att det är SKÖNT. Jag vill hitta en rytm som passar mig.

Någon som kan hjälpa en villrådig och tålamodstrytande lunkjoggare som jag? :)

< < < 1 2 > > >

Peter Lindmark

1969 • Åmotfors

•

6 februari 2009 kl 22:24

Gilla

Jag har gjort ett antal "comebacker" under de senaste 20 åren.
En del korta och en del - som nu - mer seriösa.
Det som ofta är ett bekymmer för mig efter att ha hållt uppe med löpträning är konsten att andas. Låter kanske idiotiskt att något så elementärt kan bli fel, men så har jag upplevt det. För det första att komma igång med en taktfast andningsrytm, sedan fokusera på att inte flåsa för mycket.
Lustigt nog står en del om andning i senaste numret av en löpartidning nära Er...
Kanske inte lösningen på Ert problem, men en tips i a f.
Och så inget trams om ålder eller för sent att börja, om jag får be... ;-)
If there is a will, there is a way! Och det kommer bara att kännas bättre efter hand!

Daniel Ståhl

1981 • Jönköping

•

6 februari 2009 kl 22:29 Redigerad 6 februari 2009 kl 22:31

Gilla

Känner du att du bara orkar springa 1500-2000 meter gör det och gå en kilometer och spring sen lika långt till. Men ökar bara inte snabbare än 10%-principen. Framför allt, spring hellre långsamt än snabbt och det är aldrig försent att börja springa.

Själv kommer jag ihåg veckan efter mitt riktiga pass, polaren hade lurat med mig i ett rejält tempo och jag kände väl att jag klarade av det utan bekymmer. Men ack vad jag hade fel, klarade knappt av att gå i trappan på jobbet. Den viktiga trappan till matsalen :) men sen allt eftersom man blev bättre tränad och kände att den där trappan inte var så farlig dagen efter ett pass så kändes det som att man klarat av att bestiga Mount Everest. Vilken härlig känsla den insikten var, för att inte tala om varje gång som man lyckas slå personbästa, då ler hela världen med en. Även om jag led av det då ser jag tillbaka till den tiden med ett leende.

Håll bara ut så kommer även den där underbara känslan efter varje pass att infinna sig, tar lite tid ibörjan. Men den är helt klart värd det.

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

•

6 februari 2009 kl 22:42

Gilla

Så vad ni säger är att det finns ett hopp att även JAG skall kunna komma att gilla att jogga? :))

Jo... jag försöker ibland tänka på andningen... men jag antar att det är något man behöver koncentrera sig på hela tiden i början. Men efter ett tag kommer de där t a n k a r n a som gör joggingen lite JOBBIGARE - "jag skall bara springa fram dit"... så fort dessa tankar kommer, så verkar det som om jag KÄNNER EFTER lite mer hur jobbigt jag tycker att det egentligen är... och så tappar jag koncentrationen på allt. :)

Peter>> jag säger inte att jag är gammal. Jag säger bara att jag kanske började lite ovanligt sent... haha... Men ni ger mig hopp. ;)

Daniel>> jag känner redan den där goa känslan när jag kommit HEM... och när jag är på VÄG hem så är jag som en häst som sätter öronen rakt fram och skenar för att den vet att det väntar lite havre i spiltan. ;)

Åh... hoppas dock att jag kan komma att gilla detta, jag tycker det är ett superenkelt sätt att träna. Bara på med skorna, så är man på väg!

Anonymiserad

2006 • Alingsås

•

6 februari 2009 kl 22:44

Gilla

Det är garanterat ingen som ler åt dina resultat. Vi är alla vinnare som har börjat springa. Det är fel att hela tiden jämföra sig med andra. Man måste utgå ifrån sig själv och sina förutsättningar.

Jag tror nog att de flesta kan känna igen sig i din beskrivning även om tiden och antalet km kanske var annorlunda.

Det finns utmärkta träningsprogram på nätet.
Här är t ex träningsprogram för vårruset (damlopp 5 km).
Jag tycker att du kan studera och kanske följa någon av de enklare nivåerna. http://www.marathon.se/news/home_varrusettraning.cfm

Lycka till!

Jonas Utmanaren

1961 • Stockholm

•

6 februari 2009 kl 22:48

Gilla

Agneta, du gör inte fel och det är inte fel på dig. Har man inte tränat på 10 år eller så så är det inte bara att börja springa 5-10 km. Nä, gör som du gör nu; promenera 15 minuter - jogga långsamt 1-5 minuter - promenera- jogga-promenera-jogga-....

Det är flera medelålders som började så med kanske 3*1 min jogg första passen fär att därefter öka långsamt och efter ett tag klara att springa 30 minuter kontinuerligt. Kan ta 4 veckor, kan ta 8, kan ta 12. Inga problem.

Kolla in lite nybörjartips här: http://www.iform.se/Crosslink.jsp?d=900&a=4101

- Lycka till!

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

•

6 februari 2009 kl 22:59

Gilla

Tack för alla inlägg!
Jag blir så GLAD när jag hör att folk känner igen sig i det jag skriver... ty när man börjar jogga tror man ju att man är en sopa på att springa, när man inte klarar särskilt mycket. :) Eller att man har sämsta konditionen på jordklotet.

Jag skall ta med mig i tankarna när jag springer att det är ÅKEJJ att inte springa hela tiden... att det är fler än jag som gör uppehåll... själv kallar jag mina rundor för fuskrundor om jag stannat helt för att få ner pulsen lite, istället för att fortsätta med att gå. Men det ÄR kanske inte fusk, iaf. :)

Förhoppningsvis kommer det en dag att det bara LOSSNAR... att jag plötsligen kan springa de där kilometrarna utan att jag behöver göra uppehåll... Jag lovar er, att den dagen kommer jag att bli halvt religiös! ;))
...och jag lovar isf att återkomma till er här... jag kommer att bjuda er på ett virtuellt kalas! ;)

Tack för länkarna... jag skall kolla in dem lite närmare. :)

Jessika Knutsson

1971 • Charlottenberg

•

6 februari 2009 kl 23:18

Gilla

Jag började jogga i augusti efter ett envetet promenadår. Aldrig sprungit förr men hade annan träningshistoria.
Jag känner så väl igen mig i det du skriver, jag körde oxå "fuskrundor" :) men följde oxå ett kom-i-gångprogram på marathon.se som lite gick ut på det; spring några min gå några min osv.
Men sen helt plötsligt hände det! Första gången jag kände flytet sprang jag 25 min utan att stanna! Det kändes som en OS medalj! Näst gång sprang jag 6 km utan att stanna, OS Guld!!!
Så jag kan lova dig att det lossnar och det är en helt otrolig känsla när det gör det!
Lycka till!!!!:))

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

•

6 februari 2009 kl 23:27

Gilla

Jessika>>
hade jag kunnat hade jag givit dig en kram. ;)
Det där är liksom det förlösande inlägget för mig, på något sätt. Att någon känner igen sig, förklarar hur det var för dem, så att jag kan relatera till det.

För om jag läser det hela rätt, så bara LOSSNADE det en dag? Det är det jag verkligen hoppas på skall ske för mig. Kanske det inte ÄR så långt borta, trots allt? :)

Yeheeeeyy!! :)

Peter Blomgren

1959 • Sävedalen

#10

•

6 februari 2009 kl 23:50

Gilla

Agneta, jag började springa på allvar så sent som i okt 2007, då var jag 47!
Så det där med ålder har ingen som helst betydelse.

De första rundorna var ett h-e, gav mig ut på en 8km slinga som idag ter sig helt platt. Jag hade ont överallt, lungorna sprängdes, mao det var INTE kul. Det svåraste i det läget är att göra det till en rutin och verkligen ta sig ut och inte lyssna på alla invändningar hjärnan kommer på.

Så småningom kommer de positiva effekterna, man klarar att springa hela rundan. Man förbättrar tiderna minut för minut etc. Dessutom börjar man märka av andra effekter, man klarar trapporna enklare, man mår fysiskt och mentalt bättre. Som min fru säger - Du är inte lika arg längre!

Sätt upp egna mål, små steg i taget och se till att du klarar av dem. Envishet i början ger en start till en positiv spiral. Efter ett tag så är det självgående, man behöver inte lägga ner så mycket energi på att "få tummen ur" utan kan koncentrera sig på det som är roligare - att löpa längre och/eller snabbare och effektivare.

Och som någon sa tidigare, jämför dig inte med någon annan. Den enda du behöver tävla mot är dig själv.

Lycka till!

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

#11

•

7 februari 2009 kl 00:01

Gilla

Peter>>
Tack för ditt svar.
Jag håller med dig och alla andra - och det är något jag skrivit i min löpardagbok också - att jag bara tävlar mot mig själv. Men i nybörjarstadiet så undrar man om andra haft samma känsla, att det var så jobbigt att man kunde kräkas på det.

Dock kan jag säga er allihop att är det något jag INTE har problem med, så är det motivationen. Jag är envis och kan verkligen konsten att motivera mig. Trots att jag tyckt det varit äckeljobbigt, så har jag ÄNDÅ snörat på mig skorna när det har regnat och blåst ordentligt eller som härom dagen när det snöade och var kyligt.

Däremot är det lite sämre med tålamodet. Jag vill att det skall hända saker. Men jag får hålla ut. Efter alla goa inlägg och peppningar här, så känner jag mig väl rustad för att ta mig till mitt första riktiga mål - att kunna springa 5 km utan att stanna. :)

TACK, TACK, TACK till er alla. Ni är vänner i etern! ;)

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

#12

•

7 februari 2009 kl 00:04

Gilla

Vilket stöd jag fick! Ni är bara för underbara!
Jag sitter här och ler och är hur glad som helst.
Härliga fredagkväll! :)

Peter Blomgren

1959 • Sävedalen

#13

•

7 februari 2009 kl 00:34

Gilla

Kollade din träningsdagbok!

Glöm inte att vila! Träning går ut på att man belastar musklerna på ett sätt de inte riktigt är vana vid. När man sedan vilar så anpassar sig musklerna vid denna nya belastning och blir starkare. Om du inte vilar tillräckligt så sker inte denna anpassning och du bryter sakta ner musklerna i stället.

Några nyckelfaktorer för framgång: Träna rätt, ät rätt och vila rätt.

Lättare sagt än gjort!

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

#14

•

7 februari 2009 kl 01:05

Gilla

Peter>>
Tack för orden... ja, det är lätt att bli ivrig, antar jag. Och som du kanske läste i dagboken, så känner jag av ett knä. Har troligen något strul med en menisk, knät känns som om det låser sig emellanåt, och det är ett gissel att gå i trappor (eller ens trycka in kopplingen i bilen).

Men.... nu blir det vila i ett par dagar. Det blir gott för både kropp och själ. Tur jag skall resa bort över lördag till söndag. Då KAN jag inte dra på mig skorna och springa. ;) Jag får helt enkelt låta dem stå hemma och skämmas. ;)

Johan Wibäck

1971 • Huddinge

#15

•

7 februari 2009 kl 07:39 Redigerad 7 februari 2009 kl 07:41

Gilla

Jag blir så glad av att läsa ditt inlägg Agneta.

Jag började själv att löpträna igen efter ett evighetslångt (2 år) uppehåll, på grund av en hjärtmuskelinflamation, så sent som förra våren. Hade kunnat hålla mitt uppehåll till bara ett halvår, men vågade aldrig komma gå igång igen, men så via dåvarande jobbet dök det upp en möjlighet - fredagsjogg. Fredagens lunch förlängdes med en timme, hela kontoret stängde och alla anställda tränade tillsammans och avslutade med gemensam lunch.

Har som yngre tränat på elitnivå i annan idrott och alltid velat hålla igång även efter avslutad karriär. Älskar att tävla och det finns saker i livet jag tycker bättre om än att förlora. Så gissa om det var lite ångest inför första fredagsjoggen...

Ut stack vi och visst det kändes bra, men så, efter bara en kilometer kändes det som om maxpulsen var uppnådd och att marken hade förvandlats till tjära. Fick se de mer vältränade ånga på samtidigt som jag försökte ta rygg på en, inte alltför vältränad, kollega. Höll ryggen till 2 km, sen kom mördarbacken - en stigning på säkert 20 längdmeter, och så var det dags att börja gå. Totalt blev rundan 4 km den dagen, tog alla gånger närmre en halvtimme, men jag avslutade med en grym spurt sista 50 metrarna.

Var helt ärligt ganska förbannad efter den rundan, arg på mig själv för att jag satt mig i den situationen. Situationen att väga 99 kg, inte träna och tillåta mig själv att bli frånsprungen av arbetskollegor som inte heller tränar. Samtidigt kände jag lycka över att ha tagit mig runt och en stor inspiration att göra något bra av att åter vara igång.

Satte upp kortsiktiga mål och ett långsiktigt. Första målet var att orka springa alla de 4 kilometrarna, därefter skulle jag orka springa hela det långa varvet, 6,2 km. Därefter skulle jag lyckas hänga med en specifik kollega. Efter semestern var mitt mål att kollegan skulle få kämpa för att hänga med mig. Det långsiktiga målet jag satte upp var att springa midnattsloppet samma år på under 50 minuter.

Med enveten träning nådde jag samtliga mina mål. Från det att jag inte orkade springa runt hela den korta rundan började jag träna några pass i veckan på hemmaplan. Då jag skämdes (fåfängt, jag vet) över att behöva gå när jag egentligen borde jogga valde jag att dela upp passen i 2 km intervaller där jag erbjöd mig själv evigt lång ståvila mellan varje. Skulle inte vara trött när jag drog ut på nästa varv. Började med två varv första gången, men redan andra gången blev det tre.

Redan andra fredagsjoggen orkade jag springa runt hela fyran. Sexan tog jag med löpning hela vägen den tredje fredagsjoggen.

Jag har som jag skrev en bra träningsbakgrund, vilket sannolikt hjälpt mig att hitta resultat så snart. Idag jobbar jag upp min träningsmängd mot att nå 7-8 pass per vecka. Jag tränar utan några som helst problem i en distansfart under 5 min per km och jag har tränat ner mig till att väga 86-87 kg - utan någon större förändring i kost. Stefan Holm hade förmodligen gråtit om han tvingats äta så fet mat jag ibland väljer att göra.

Njuter varje gång jag är ute och springer och har fortfarande korta och långa mål uppsatta för var jag vill med min löpning. Nu är de dock bra mycket svårare att nå dem än det var när jag gick igång. Tränar med två friidrottsklubbar och tävlar nästa helg i veteran SM i friidrott (dock på korta sträckor då).

Ta det lugnt och låt kroppen vila mellan passen till en början Agneta. Jag hoppas att du kommer att älska löpningen lika mycket som jag gör. Känner igen alla dina funderingar från hur jag tänkte när jag började igen.

Maria Viberg

1975 • Malmö

#16

•

7 februari 2009 kl 08:10

Gilla

åh, klart man känner igen sig i din historia agneta! Man kan inte vara bäst på något man inte gjort förut helt enkelt. =)

Jag har läst tråden med stort intresse och ser att det finns lika många vägar att gå som det finns löpare... =) Det är bara att välja och vraka bland tipsen och hitta din väg. Ibland går man vilse, men då är det bara att ta en ny väg.

När jag började springa (mitten på 2007) var det gång blandat med jogg som gällde i flera månader. När jag kunde springa 20 min utan att stanna var lyckan total. I januari 2008 började jag kunna springa "på allvar".

Det jag lärt mig i efterhand är att jag troligen tog i för hårt från början. Jag såg alla som sprang fort och ville göra lika, trodde att det var så man gjorde. Men det slutade ju bara med totalstumma muskler och andning som en lungsjuk 80-åring. Lufsa istället på i ett tempo som gör att din puls inte rusar i taket. Ja, det går sakta, men som sagt - man är nybörjare från början... Annars blir det bara mjölksyra och sveda o värk...

Min andra stora lärdom var att hellre springa korta sträckor tex 3 ggr/vecka, än att försöka ge sig på 5k direkt. Att springa långa sträckor gjorde så jag fick massiv träningsvärk och knappt kunde röra mig på en vecka... Hellre springa/gå 1 km varannan dag i så fall.
Eller ännu hellre, gå i rask takt i 20 min, jogga 10 min, gå 20 min... Då får du en skön dos av vardagsmotion där du blir uppvärmd ordentligt, inte joggar ihjäl dig, och sedan låter kroppen gå ner i varv med den sista promenaden...

Efter drygt ett års springande har jag insett att jag inte är/kommer bli snabb, men jag är uthållig... Vad du är för typ av löpare behöver du inte fundera så mkt på nu, det kommer med tiden.

På min blogg kan du läsa om mina stapplande steg... När jag började skriva, i november 2007, hade jag småsprungit lite då och då under ett par månader, men det var ungefär då jag tog beslutet om att verkligen ge springandet en chans...

Lycka till

Peter H Nilsson

1966 • Karlstad

#17

•

7 februari 2009 kl 09:27

Gilla

Det fins lika många sätt som..

Jag började seriöst ganska sent jag också. Lufsade lite i 20-årsåldern, men bestämde mig för att jag hade tid nu.
Eftersom jag är ganska resultatinriktad var det tungt att ge sig ut och behöva stanna efter 1 km. Men kunskaperna från travsporten lär mig också att upprepning och att faktiskt göra det är långt viktigare än fart och längd. Det handlar ju inte om en karriär när man är 40, utan att få en skön livsstil.

Midsommar 2007 köpte jag en pulsklocka. Jag bestämde mig för att min kondition förbättras så länge jag ligger mellan 120 och 140 i puls.
(träningslära med pulsklocka undanbedes i denna tråd, nu handlar det om motivation...)
Med hjälp av denna började jag med 2-3 km och joggade så sakteliga. När pulsen steg till 140 stannade jag av och gick, när pulsen sjönk till 120 joggade jag igen. Hade jag bestämt 2,5 km så blev det så även om jag kände mig pigg. Då fick det bli 3 km i schemat längre fram.
Vinsten var att jag inte behövde känna efter om jag var trött, känna att jag sprang för kort, ta beslutet att "ge upp" och gå, jag följde ju ett schema och gick ibland/ofta för att pulsen sa att det var dags. 120-140 är heller inget mördande läge, och blev jag flåsig så steg ju pulsen till det efterlängtade gåläget :-)
I takt med att rundorna blev längre så ökade ju konditionen, det gör den med en konstant arbetspuls även om den är låg. Pauserna när jag måste gå blev kortare och kortare.
På det här viset kände jag att jag gjorde framsteg, följde ett bestämt mönster och inte behövde flåsa så jag kräktes. 3 eller max 4 dagar i veckan på det viset så kommer resten av sig självt. Man behöver inte undra hur man vet när.. När det är dags så vet man.
Jag lyssnade på rådet också att inte börja med kvalitetsträning (intervaller, backe osv) förrän jag gjorde milen på en timme utan att dö.
Idag har jag pulsklockan som ett mätredskap, en regelbunden kontroll av mina pass, men kör annars mer på känsla. Jag vet i princip var pulsen ligger när jag springer. Om den INTE ligger där vet jag att något är fel, typ infektion på G och liknande.
Det ÄR svårt i början att hålla igen, man kommer att få skador och lära sig, men långsiktigt tänkande kommer att ge mångdubbelt igen.
Om ett år det bättre om du springer regelbundet och mår bra än att du plågar dig igenom 5 km nån gång varannan vecka när du hämtat dig från det senaste tortyrpasset. Men när man väl kommit förbi uppstarten så är kontrollerad och planerad trötthet skönt :-)
På det bara och undvik nedslående mördarpass.

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#18

•

7 februari 2009 kl 10:59 Redigerad 7 februari 2009 kl 11:00

Gilla

Härlig tråd, det mesta redan sagt, t ex att vi alla redan är vinnare. Glöm inte att vi som är ute och löptränar i januari-februari tillhör en försvinnande liten minoritet redan där.

I början gäller tålamod Agneta, som många redan påpekat så är det absolut inget fel i början att varva löpning med gång under rundorna. I början hade jag en idiotregel som lydde "inte stanna, inte stanna..." hur kul var det att springa och rabbla det för sig själv, ett under att jag fortfarande håller på. Jag har sprungit i olika långa perioder under många år, men mera regelbundet sedan drygt 2 år tillbaka.

Kör på lite lugnare än du gör nu Agneta, en bra regel i början är att du ska köra så pass hårt så att när passet är klart längtar du redan ut på nästa.

Du ska se att det då inte dröjer så länge innan du springer den där rundan som Jessika beskriver. Tycker du det känns motigt och att det inte händer något med din löpning, Här kommer då ett citat från Runners World för ett tag sedan: "Fundera då på vad som skulle hända om du slutade med löpningen, en hel del saker, och inget som är särskilt bra".

Förresten årgång 1971 är väl ingen ålder :-)
Lycka till framöver/Staffan

Agneta Nilsson

1971 • Helsingborg

#19

•

7 februari 2009 kl 11:44

Gilla

Alltså... jag kan inte NOG säga hur rörd jag blir över att ni engagerar er så i mig och min träning. HELT FANTASTISKT... vilken uppslutning!
Ni anar inte hur mycket detta peppar mig. Och säkert många andra som är nya i gemet, men som kanske tycker det är lite genant att starta en tråd som denna.

Vad ni bjuder på er själva, när ni berättar hur ni tagit er fram från slänga-er-i-diket-och-vråla till duktiga-löpare-som-kan-fortsätta-springa-i-all-evighet. :) Jag är imponerad!

Johan W>>
Tack för din historia. Jag inser att du kanske har en något bättre grundkondition än vad jag nånsin haft, men andemeningen är densamma. Och ja, jag försöker sätta upp små, realistiska mål.

Maria W>>
Skönt att få bekräftelse på att man inte är unik i sina stapplande förstasteg. Jag får försöka komma ihåg att Rom inte byggdes på en dag. Om jag var knappt 38 när jag började springa, så kan man väl inte förvänta sig att man skall kunna springa fem kilometer utan att stanna, när man gått så många år UTAN att göra det. ;) Jag skall besöka din blogg. Är det något som verkligen är motiverande, så är det att höra hur andra kämpat sig fram till sin nuvarande kondition. :)

Peter H N>>
Jag har ju faktiskt en gps-/pulsklocka... men jag har inte använt själva pulsen ännu... jag vet inte var min puls skall ligga, nämligen. Någon som har någon idé om detta?
Vad inspirerande att höra att du lärt känna din kropp så väl som du gör. Det är, tycker jag, något av det finaste man kan ge sin kropp - att lyssna, ta in, och respondera på det som sägs. Det är väl därför jag vill komma igång med löpning också. :) Just nu talar ju mitt vänsterknä till mig, så jag tänker lyssna på det. *s*

Staffan D>>
Jaaaaaaa... är vi inte alla redan vinnare när vi snörar på oss skorna? Jag gillar faktiskt vädret just nu... och jag har kommit på att jag även gillar att springa när det är mörkt. Fråga mig inte varför. :) Nu är det inga insekter, man dör inte av värmeslag, osv... bästa tiden att springa, kan jag tänka mig. :)
Jag tar till mig det alla säger, att det ÄR åkejj att göra uppehåll i joggingen när man känner att man inte klarar mer. Vilken lycka det ÄR att tillåta sig att känna att det ÄR åkejj!! :)
Årgång 1971 är en alldeles ädel och fin årgång. ;)

*****************

Jag kan säga att jag kommer att läsa den här tråden om och om igen. Och jag är tämligen säker på att det finns flera nybörjare som inspireras av den, precis som jag.

TACK för uppslutningen, mina vänner. Ni är ena HJÄLTAR! (Och nu tycker JAG att NI skall ta DET till er och bära med er under dagen!) ;)

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#20

•

7 februari 2009 kl 12:33

Gilla

Leeer :-) Hjälte, jag??? Jag lovar, jag har absolut inga problem att ta till mig det :-)

Mina favoritmånader för löpning är nog april och September, hög klar fräsch luft, men jag föredrar även sommarens värme framför mörkret och slasket på vintern.

Nu ska jag iväg och göra lite hjältedåd :-)

< < < 1 2 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.