Januarijogg

På himlen lyser Venus med ett väldigt starkt sken och mörkret har nu tagit över det sista av dagen och från himlen börja stjärnbilderna att tändas.

Det är ca 2 grader, vindstilla.

Lite glittrande här och var på asfalten av den kalla luften (ingen direkt frost, ingen direkt halka) påminner lite om den stjärnbeströdda himlen.

Luften är syrefylld och jag passerar ett hus där de precis har tänt upp i en kamin eller vedpanna, lukten av bränt tidningspapper blandar sig med den brinnande vedens lukt. Det luktar gott.

Jagar pannlampans ljuspunkt som dansar framför mig, benen trummar på och andningen känns bra. Fötterna slukar asfalten, tankarna flyger uppåt, uppåt, utåt och utåt och så når man det där underbara tillståndet där allt bara är och man är ett med det.
Bara. Är. Ett. Med. Det.

Från den mörka skogen hörs plötsligt en kattuggla som "ropar" ut i mörket. Kanske den lockar på någon, kanske markerar den sitt revir eller så kanske den bara hejar på mig där jag springer i mörkret, jag vet inte...

(kattugglans läte, för den som inte vet hur den låter.. följ länken nedan).
https://www.youtube.com/watch?v=ILv7AQF-ltI

Ljudet av ugglan följer mig sedan vidare i mörkret när jag springer längs vägen och från den svarta himlen lyser Venus fortfarande med sitt starka sken.


Ett helt underbart pass i kväll, såna "unika" pass som man letar efter bland alla andra slit/skit/tråk-pass som man avverkar.

Kanske lite tidigt att säga säger säkert någon, men detta pass kommer vara på min Topp 10-lista över sprungna pass under 2017. Det vet jag helt säkert.



Ut och spring, kanske hör ni ingen kattuggla, men man vet aldrig.