Löpning • Träning • 13 inlägg • 4391 visningar •

Hur snabb kan man bli?

Emma Hällbacka

1988 • Göteborg

•

21 maj 2016 - 21:48

Gilla

Jag när en hemlig dröm om att bli riktigt bra på löpning. Jag är i dagsläget 20 kg överviktig, och 30 kg över den vikt jag hade när jag sprang halvmaran på 2.10 för 10 år sen, i stort sett utan vettig träning innan. I dagsläget gör jag milen på 1.10 med övervikten och allt, 28 år gammal.

Min kropp är ganska satt och väldigt muskulös. Jag har inte någon typisk löparkropp och vad jag vet inte någon särskild talang för löpning. Min fråga är: med tid, träning, rätt kost och bra återhämtning: hur bra kan man egentligen bli? Är milen under 60 ett "lagom" mål för mig? Eller kan jag klara sub50? sub40? sub30...? Vad krävs för att springa maran under 3 timmar? Är det ens möjligt?

Någon här som gått från total soffpotatis till att bli riktigt snabb genom träning och inte talang? (dvs ni provsprang inte milen och råkade springa på 45 minuter och tyckte att ni var kassa) Och ni som är lite mer proffs, vad tror ni? Hur många år kan det ta att träna sig till sin absoluta toppform?

Johan

1985 • Göteborg

•

21 maj 2016 kl 22:11

Gilla

10000h träning för att nå sin fulla potential sägs det.

ove jacobsson

1963 • hunnebostrand

•

21 maj 2016 kl 22:26

Gilla

Oj med rätt inställning och målmedvetenhet kan du nog nå din fulla potensial innan 35 förutsatt att du förblir skadefri samt klarar att upprätthålla motivationen
MVH
Ove

Emma Hällbacka

1988 • Göteborg

•

21 maj 2016 kl 22:28

Gilla

#2 tror du att det måste vara grenspecifik träning eller räknas powerwalks (för fettförbränning) styrketräning, vandring, cykling osv in där också? =)

Emma Hällbacka

1988 • Göteborg

•

21 maj 2016 kl 22:29

Gilla

#3 Det låter ju ändå relativt hoppfullt =) Hur vet man hur långt man kan nå då? Eller är det bara att kasta sig ut och prova? :D

Bo Engwall

1955 • Uppsala

•

21 maj 2016 kl 22:31

Gilla

Din potential kan t ex utgå från BMI-minskning.
På lååång sikt borde du kunna nå BMI 22 åtminstone med bra träning, kost etc. Det är inte optimallågt men med tanke på utgångsläget vore det mycket bra.

Det BÖR med NUVARANDE syreupptagning etc ge en potential för att på träning sänka din 12 km-tid nyligen från 1.5 h till som bäst 1.5 h x 22/31.5 = ca knappt 63 minuter eller 5.14 min/km dvs miltempo drygt 52 minuter.
Detta gäller således enbart viktminskningseffekten. Om fettviktnedgången är jämt fördelad över kroppen bör detta vara rimligt, men om fettet är mer "ekonomiskt" koncentrerat t ex runt bålen bör tidsvinsten minska .

Om viktnedgången hjälps på traven av ökad träning, eller att nuvarande träningsdos varat för kort tid att ha full effekt kommer potentialen att bli ännu större.

Man kan väl i ett gynnsamt scenario "ta ut" viktnedgången och 52 minuter på milen i förskott s a s och beakta att din träning att nå detta som ju då är nuvarande träning.

Det innebär att din lååångsiktiga potential med nära optimal långlöpningsträning mycket väl kan vara sub 40 på milen t ex.

Det krävs väl ett maxlopp på t ex 10 km NU för att spå närmare än så,

Emma Hällbacka

1988 • Göteborg

•

21 maj 2016 kl 22:38

Gilla

#6 Åh tack för insikterna! Min övervikt är väldigt jämt fördelad (vilket är också varför jag inte riktigt sett den komma smygande...)

Just nu springer jag 3 ggr i veckan, sammalagt 20 - 25 km varav hälften ligger på långpasset. Det stämmer också att jag inte tränar så mycket och så långa distanser som jag egentligen tror att jag skulle klara, eftersom jag är rädd att övervikten ska skada mina knän.

Värt att notera att jag bara tränat regelbundet i 6 veckor, och innan dess bara sprungit sporadiskt när andan faller på de senaste åren. Har ett maxlopp på 5 km inplanerat om några veckor, kanske kan få insikter från det =)

Bo Engwall

1955 • Uppsala

•

21 maj 2016 kl 22:46

Gilla

Det talar för att du definitivt inte är talanglös, utan kanske snarare över snittet, och således BMI-nedgång och träning kan ge dramatiska förbättringar de närmaste åren om du tar det i lagom portioner.

Emma Hällbacka

1988 • Göteborg

•

21 maj 2016 kl 22:50

Gilla

#8 Det låter ju helt klart optimistiskt! Jag ligger på BMI 31 nu, och när jag var 19 och sprang som fortast hade jag BMI 21. Jag är skittaggad, men ska ta det lugnt så jag inte skadar mig. Tack för svaren! :D

Susanne Bornmar

1975 • Linköping

#10

•

21 maj 2016 kl 22:56

6 Gilla

Jag vet inte om jag klassas in som total soffpotatis eller talang men svarar ändå. :)

2007 födde jag mitt andra barn. Vägde in mig på BB med en viktuppgång på dryga 30 kg. Visserligen låg ju en del av vikten i "bebis med tillbehör" men kämpade ändå med 20 kg som skulle gås ner.

2008 blev jag triggad av jobbarkompisar att springa blodomloppet. Första gången jag sprang milen och jag gjorde det på tiden 51:43, riktigt nöjd!

Sprang lite sporadiskt till och från, gick ner nästan alla gravidkilon och 2011 gav jag mig på göteborgsvarvet. Sprang för första gången i mitt liv så långt som 2,1 mil. Det var hemskt. Tog mig i mål på 1:49, riktigt pinad och lovade mig själv att ALDRIG springa så långt mer i hela mitt liv...

Tävlingshornen växte dock ut, och med lite mer regelbunden träning och fler långpass gav jag mig på Stockholm halvmara 2012. Hade verkligen tränat mycket och gått efter "halvmaran på 1:40"-programmet här på jogg.se.
Det gick bra och jag sprang på 1:38:27. Supernöjd och tänkte att snabbare än så här kan jag inte bli!

Fick blodad tand för löpning och som så många andra drog jag på mig en överbelastningsskada i knät. Jag fick ta ett långt löpupperhåll och började cykla och simma som alternativ. Det ena gav det andra, gick med i en klubb som inspirerade mig och 2013 körde jag mitt första triathlon, olympisk distans, för att testa på sporten.

Tyckte det var kul och eftersom mitt knä fortfarande inte ville springa så mycket så la jag mer och mer tid på triathlon och 2014 gjorde jag en Halv Ironman. Klubbkompisar inspirerar, triggar och peppar och rätt vad det var var jag anmäld till Ironman i Kalmar. Tränade många timmar i veckan med fortfarande "bara" runt 3 mil löpning totalt.

Ironman 2015 gick bra, löpningen gick förvånansvärt bra och jag sprang maran (efter 4 km simning och 18 mil cykel) på 3:39 h.
Hade ett mål 2015 att komma under 40 på milen och under 1:30 på halvmaran. Missade båda målen (milen på 40:38 och HM på 1:32:39).

Men nu var mitt knä helt, jag kunde börja springa så mycket som jag ville. Triathlon åkte åt sidan och i november 2015 bestämde jag mig för att lägga all fokus mot marathon i Prag.

Har sedan november legat på ca 7-8 mil i veckan + styrketräning. Jag har verkligen fokuserat på långdistans, men även med inslag av fart.

I mars sprang jag äntligen milen på sub40, Gbg-varvets seedningslopp på 38:36, i april sprang jag Örebro halvmara på 1:24:35 och för två veckor sedan sprang jag Prag Marathon på 2:59:14!

Så på 5 år har jag gått från halvmaran på 1:49 (med en känsla i mål att ALDRIG springa så långt fler gånger) till maran (min första mara, Ironman borträknat!) på sub3. Och jag ställer mig fortfarande samma fråga som dig, hur snabb kan man bli? Jag hoppas inte jag har nått toppen än, även om jag är 41 år... Evy Palm peakade vid 47 år. :)

Vet inte om mitt långa svar gav dig nått. Men det jag vill förmedla är att det går nog att bli rätt snabb. Med rätt träning, rätt fokus, rätt stöd och rätt hjälp (som jag fått av vänner här på jogg och klubbkompisar så klart!), och sen behöver man nog ha en viss talang också. Men om man har den talangen vet man ju inte förrän man provar.

Emma Hällbacka

1988 • Göteborg

#11

•

21 maj 2016 kl 23:04

1 Gilla

#10 Åh så inspierande! Upplever du att dina barn påverkade din kropp och löpningen (mer än övervikten då)? Tänker typ bålstyrka och sånt. Jag har inga barn och kommer nog inte att skaffa innan 35, så hade ju vart kul att nå högt innan dess så jag slipper börja om sedan ;)

Som Bo här ovan säger så är jag ju tydligen inte helt talanglös, så jag väljer att tolka alla era svar som att jag visst har chans på maran under 3 h om några år! :D

Oldboy

1952 • Danderyd

#12

•

22 maj 2016 kl 23:18

Gilla

Du kan nog bli rätt snabb. Nycklarna heter långsiktighet och skadefrihet. Om vi börjar med skador: bara du släpper alla planer den dag du eventuellt för en löpskada och fokuserar på att bli hel och stark igen så har du möjlighet att träna upp dig rejält.

Långsiktighet påverkar förstås skaderisken också, sikta på att bli bättre år för år och bry dig inte så mycket om hur fort det går. Om du stagnerar helt är det dags att ändra på något förstås.
Jag tror du gör helt rätt som inte springer långt med din nuvarande vikt. Komplettera gärna löpningen med cykling/simning/rodd eller som nu med powerwalks.

10000 timmar är en myt, det beror mycket på vad det gäller. Det sägs att det tar tio år att bli en bra maratonlöpare. Jag har hållit på i elva år med maraton och är stolt över att jag sätter PB varje år - fast i år ser det skakigt ut. Mycket av framgången beror på en långsam viktnedgång, har tappat 13 kg från "toppnoteringen" till mitt bästa maratonlopp i höstas (tyvärr ett litet bakslag just nu, jobbar på det).

Men jag tror att för de flesta tar det nog sådär tio år att nå sin fulla potential, men det beror ju på hur man satsar. jag hade kunnat utvecklas snabbare med mera motivation, har nöjt mig med att jag blir bättre hela tiden och ökar träningen måttligt år efter år. Tycker inte jag har mer tid heller. Men det är också så att skulle jag öka träningen fortare skulle det kännas mera slitsamt och inte lika kul. Att det känns kul är superviktigt för motivationen.

Det har känts lättare och roligare att springa när jag tappat kilon så där har du en god cirkel att få till stånd. Något slags kostomläggning är säkert nödvändig - jag vände från långsam ökning till långsam minskning genom enkla åtgärder som att byta från juice/lättöl på lunchen till bara vatten och sluta nalla kakor på jobbet (det fanns för fikat men jag tog nån då och då) men efterhand har jag minskat på snabba kolhydrater också och äter lite mer fett i stället, dock utan att gå till LCHF. Men bara det att byta ut en banan mot en morot när jag blir sugen på nåt att äta har bidragit. Och morgonjogg före frukost kan ha bidragit. Men mest kanske mina allt längre långpass och distanspass.
Vore jättekul att se dig lyckas bli snabbare år för år, lycka till!

Emma Hällbacka

1988 • Göteborg

#13

•

23 maj 2016 kl 10:47

Gilla

#12 Tusen tack för svaret! Jag ska helt klart vara på min vakt mot skador och känningar. När det gäller kosten så kämpar jag med den för tillfället, men just att sätta lite högre löparmål än att orka springa 10k utan att dö har verkligen gjort att jag fått tillbaka motivationen för att äta bättre. Förra året så tog jag mig med nöd och näppe (utan träning innan) runt Göteborgsvarvet på 2:58. Eftersom jag bor i Göteborg så är det ju där jag "mäter" mig. (blev inget i år dock) Så någon sorts mål är väl helt enkelt att bli lite snabbare där för varje år som går, tills jag helt enkelt känner att jag inte har mer att ge.

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.