15 september 2011 kl 14:02
Jag är ganska allergisk mot tidshysterin, Man springer i den takt man känner sig bekväm i. Det viktigaste för mig är att springa och njuta. Ja, om det blir en bra tid så är det kul. Men jag vägrar träna för att förbättra en tid, förbättringarna kommer när dom kommer.
Jag har inte behov att pressa mig att springa milen på 50 minuter eller vad det nu kan vara. Varför skall jag lägga ner all denna energi för att avancera från exempelvis plats 4500 till plats 4000 på ett stort lopp. Det är ju fortfarande 3997 platser upp till pallen.
MEN! och här är ett men. De som finner tillfredsställelse med att jaga tider, skall också ges möjlighet till detta. Men jag tycker det är fel att utgå från att alla skall jag tider, vilket är fallet idag i alla löparblaskor. Där man hittar artiklar om träningsprogram för maran på 4 timmar eller Så blir Du snabbare gör Du milen på 45 minuter.
Om man springer i feminuterstempo eller sjuminuterstempo. Spela roll! Det viktigaste är att man springer. Jag kan dra milen under 60 minuter om jag vill, fast jag kan inte fatta varför jag måste göra det. Nå'n gång emellanåt kanske för att känna på fart.
Alla skall få sina behov tillgodosedda. men jag tycker inte man skall haussa upp detta med tider överallt. jag var en tidsnörd i mitt första löparliv på 1980-talet. Sedan blev jag skadad och var borta från löpningen i 12 år.
Jag har trots detta tidsmål som jag satt som ganska modesta. Typ halvmaran under 2 timmar. Milen på 50 min. men jag tränar inte för att nå dom.
Min njutning med att springa långt och länge ligger i att jag får en fantastisk avkoppling och får även tid med att göra en inre resa. Det är väl därför ultralöpningen lockar mig.
Spring på och njut vänner, oavsett om ni jagar tider eller inte :-)
