Löpning • Övrigt • 13 inlägg • 5642 visningar •

Man kommer relativ snart nära sitt maximum....eller?

Tomas Oskarsson
1955 • Borås
#1
•
19 november 2010 - 00:56
Gilla
En liten fundering bara.Är det inte så att man relativt snabbt kommer ner till tider nära ens max? Började löpträna 1982 efter att ha varit fotbollspelare på division 3 nivå tills jag fyllde 27.Tog mig under 3 timmar (2.49.46) första gången i Stockholm Marathon 1983.Sprang vintermaran i Stockholm i snöstorm och bitande vind 1984 på 2.42.Tränade därefter fram till 1990 mellan 5 och 600 hundra mil om året och tävlade flitigt på alla möjliga distanser.Endast mindre skador störde aldrig några längre uppehåll, som mest nån vecka. Endast EN förkylning i genomsnitt per år under denna tiden.Vad blev då personbästat efter alla dessa år.......2.37.39 i Stockholm Marathon 1990!!!
Det var ju inte vad man trodde vid målgång på Vintermaran 1984 om man säger så........
badgear
1960 • Skåne
#2
•
19 november 2010 kl 01:06
Gilla
Det beror på när man börjar. Jag räknar med att vara snabbare runt 60 än nu, och med snabbare än vad jag nånsin tidigare varit. Om jag bara fortsätter att springa på.
Johan Pihl
1975 • Olofstorp
#3
•
19 november 2010 kl 08:36
Gilla
Det beror nog mycket på vad man har förbakgrund också. Om man som du hade spelat fotboll i många år så är det ju inte osannolikt att du hade bra förutsättningar för att öka träningsmängden fort med liten skaderisk, vilket ger möjligheten att snabbt kan nå en hög nivå. Har man inte den bakgrunden (som jag) så får man skynda långsamt och kan se fram emot att förbättra sig i många år (förhoppningsvis). Jag vet i alla fall att jag skylle bli grymt nöjd med 2:37 på marathon.
Henrik Nyström
1981 • Dals-Ed
#4
•
19 november 2010 kl 09:12
Gilla
Sen kanske man ska blanda in lite genetik och mental förmåga också. Vissa har ju oerhört lätt att ta ut sig och verkligen pressa fram bra tider snabbt oavsett vilken bakgrund de har. Andra får kämpa betydligt längre men det kanske inte spelar så stor roll heller om man inte vill springa snabbt.

Personligen har jag märkt det är en väldigt lång startsträcka för mig och även om jag aldrig sprungit mina rundor snabbare än nu (det tog bara ca åtta år..) finns det mycket mer att ta av men har inte heller bråttom så det får gärna ta ytterligare 10 år innan "maximum" nås.
Lars Svärd
1973 • Järfälla
#5
•
19 november 2010 kl 20:55
Gilla
Det beror ju på hur grymt bra man är från början ju. Jag har hållt på i drygt 20 år, och persar fortfarande ibland. Mer seriöst dock senaste 10... Fast då är jag nog en otalang förstås. Det är jag tacksam för.
Oldboy
1952 • Danderyd
#6
•
19 november 2010 kl 22:30
Gilla
Det finns en populär schablon som säger att man behöver träna 10000 timmar för att nå sin topp, oavsett vad man håller på med. Med 2-300 timmar om året tar det då 33-50 år att bli som bäst. Det är så länge att kroppen oftast hinner bromsa en innan dess, men om man relaterar det till sin ålder kan det väl stämma. Har hållit på och tävlat i åtta år och blir bättre varje år. Men inte med lika stora språng som de första åren. Glad så länge jag blir snabbare i timar och minuter räknat, sen får jag väl nöja mig med ålderskompenserad förbättring tills jag gör som Haile:-)
Carina Jonasson
1984 • Åmål
#7
•
19 november 2010 kl 23:19
Gilla
Hur gör Haile, Oldboy?
Walker67
1947 • Växjö
#8
•
19 november 2010 kl 23:46
Gilla
Jag började 1967 med regelbunden träning och tävling efter att i ungdomsåren provat många olika idrotter bla fotboll, bandy o friidrott. De flesta rekorden slog jag de första 10 åren sen trappades det ner och sista rekordet satte jag 1983, då jag var 35 år. Sen höll jag standarden utan att slå rekord fram till 41 års ålder, därefter har det trappstegsvis gått utför.
En gångarkompis av landslagsklass hävdade att man har "10 goda år" inom sitt idrottsliv oavsett om man börjar som ung, medelålders eller gammal. Det ligger mycket i det, om ni tittar tillbaka på era resultat genom åren. (alla har givetvis inte haft de 10 gyllene åren än)
Hans Gustafsson
1969 • Göteborg
#9
•
19 november 2010 kl 23:53
Gilla
Om man gått ner "det man kan" i vikt och har kommit upp i en träningsdos på 10-15 (15-20) mil i veckan, fördelat på ett genomtänkt sätt (vilket i sig kan ta ett par år), så håller jag med om att man efter ett par år antagligen planar ut på den nivå man har förutsättningar för att uppnå.
Oldboy
1952 • Danderyd
#10
•
20 november 2010 kl 02:20
Gilla
Carina, Haile la nyss skorna på hyllan. Dvs han sa sig sluta med elitsatning.

Jag tror annars också ungefär att man har "10 goda år", men i de flesta fall i praktiken fler eftersom många i likhet med mig inte börjar med att tävla och träna systematiskt utan springer som motion och kanske provar någon tävling för att efterhand lära sig träna effektivare och även gradvis öka träningsmängden. Tror därför att 15-20 goda år inte är orimligt, räknat från första gången man sätter ett mål att delta i en tävling. Men när man är så pass gammal som jag kanske tiderna i absoluta mått inte kan förbättras hela tiden. Men än så länge....
Henry Kallioniemi
1943 • Täby
#11
•
20 november 2010 kl 09:57
Gilla
Jag säger bara Earl Fee.
Tomas Oskarsson
1955 • Borås
#12
•
20 november 2010 kl 22:14
Gilla
Intressant att läsa era inlägg. Känner som Hans G att det planar ut ganska snabbt nära den nivå man kan uppnå om man tränar riktigt hårt nota bene.
Självklart är jag nöjd med 2.37 men hade kunnat sätta vad som helst på att "sub" 2.30 relativt enkelt skulle uppnås efter att ha klarat 2.42 efter endast 2 års rejäl löpträning....men icke sa Nicke.
Det fanns en löpare som heter Jonny Nylen som säkert många äldre löpare känner till. Han sprang marathon på 2.25 under Tipsextra på en rundbana runt Scandinavium! som färsk marathonlöpare. Det blev sedan "inte bättre" än 2.19 trots oerhört tuff träning under ett antal år......10 gyllene år känns rätt också under förusättning att rejäl träning utförs.
Peter Andersson
1965 • Eksjö
#13
•
21 november 2010 kl 07:38
Gilla
Bara en tanke: Om man har "vilat sig i form" hela livet genom att inte bedriva direkt löpträning och sedan gör maran på 2,25 eller 2,42... då kanske man är den genetiska typen för vilken just "vila" är den viktigaste träningskomponenten... det vill säga att det är just FÖR HÅRD träning som förhindrat verkliga framsteg.

Wanjiru vilar förvånansvärt mycket: http://japanrunningnews.blogspot.com/2008/12/samuel-wanjiru-shares-secret-of.html

Här är en artikel om Solinsky som också är intressant: http://runningtimes.com/Article.aspx?ArticleID=21084
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.