Louise springer sig lycklig, del 3

Efter ett par månader fick jag tillåtelse av benen, och av sjukgymnasten, att börja småjogga igen. Jag ville hemskt gärna starta mitt första traillopp i början av mars. Jag hade anmält mig till Stävie Trail 6,5k, ett litet lopp på en snäll bana, mest stiglöpning. Jag ville ju kunna springa trail (ultra trail är ju en våt dröm!)  Mitt första schema plockades åter upp och jag fick återgå till att springa/gå. Gogga. Inte det roligaste men så fort jag försökte mig på att springa utan gångpauser så kom smärtan tillbaka.

Stävie trail 2019, 6,5k. Det gick faktiskt. Jag placerade mig i startgruppen för långsamma löpare som gör asfaltsmilen på över 60 min. När man väljer startfålla är det viktigt att vara ärlig mot sig själv. Du vinner ingenting på att välja en för snabb grupp, du kommer bara uppleva att du är i vägen och blir omsprungen av alla, även av flera som har lagt sig i en långsammare startgrupp. Jag känner att jag istället vinner på att lägga mig lite för långt bak. Kanske inte tidsmässigt eftersom det tar tid att sicksacka sig förbi andra löpare, men självkänslan får sig en välbehövlig boost! Jag tog mig i mål, det tog 44.52 min och det var helt utan gångpauser. Och jag kunde spurta förbi flera löpare på slutet! Ordentligt boostad körde jag hem och sökte upp nya traillopp som jag kunde ta mig an.

Fogdaröd Night Trail, 5k. Den 14 mars 2019 infann jag mig i Fogdaröd, en mycket, mycket liten by utanför Höör i Skåne. En orienteringsklubb hade reflexsnitslat en bana i skogen, till stor del obanad terräng. Helt klart det roligaste jag har gjort hittills! I vanlig ordning la jag mig sist i starten. Starten var inte så stor, kanske 30 pannlampsutrustade löpare av varierande kvalitet. Både beträffande löpning och pannlampor. Ganska tidigt drog täten ifrån, flera av dem skulle givetvis springa två varv. Jag sprang om så många som jag trodde mig kunna hålla bakom mig resten av loppet och hittade en position där jag var nästan ensam. I någon backe fick jag gå, vilket gjorde att jag kunde klippa framförvarande som slitit ut sig i samma backe. Erbjöd batteri till en kille som fått pannlampsstrul, lyckades komma förbi hans långbenta kompis vid ett lerhål. Hur? Jag är inte rädd för att klafsa. Jag älskar att klafsa. Man kan inte springa trail genom att ta sig runt lerhålen, då riskerar man att bli omsprungen av tjocka tanter som inte är rädd för lite skit. Sen var det bara jag och pannlampan. Mol allena i skogen. Lite läskigt och underbart mysigt. I mål, 41.43, väntade mackor, kaffe och te i klubbstugan. Supermysigt! Jag var nu inte bara löpare, jag var traillöpare med två officiella tider!

Nästa lopp: Vårruset 5k i Helsingborg. Jo, jag persade igen. 30.45. De där 45 sekunderna var sura. Veckorna innan hade jag upplevt ett uppsving och satt personbästa två gånger på några veckor så jag visste att jag hade något i kroppen. Äh, tänker du kanske. Över 30 min är inget att yvas över! Jo! För mig är det ju det! Livet rullade på, den nära anhöriga som fortfarande kämpade med sin sjukdom var betydligt bättre, jag hade kunnat återgå till att arbeta heltid, fått ett nytt roligt uppdrag och gjorde faktiskt ett riktigt bra jobb. Dottern och jag stormtrivdes i vår fina hyreslägenhet med utsikt över ån och livet rullade på.

Änglamilen 2019, 10 k. Det gick. Pers igen, 1.05.53. Silvermedalj, gav jag mig själv. Guld skulle ha varit under 65 min. Helt ok. Jag kunde till och med prata lite med andra under loppet och försökte peppa någon som tröttnat. Inför upploppet såg jag en tjej som jag bestämde mig för att slå. Hon skulle inte komma före mig i mål! Det gjorde hon inte heller. Möttes av syster, systerson och mamma. Mammas kommentar: jag kände inte igen dig! Du har väl en rosa tröja? Nej mamma, den matchar inte mina blå skor, fattar du väl.

Viktnedgången hade avstannat men minus 35 är inte så dåligt ändå. Jag fortsatte springa, cyklade på min nya racer och styrketränade. Besökte sjukgymnast för nya sulor och berättade stolt att jag visst kunde cykla racer! För det går att återhämta sig från diskbråck. Det är väl anpassad och målmedveten träning som gäller. Och i mitt fall säkert viktnedgång. Sjukgymnasten sa att nyckeln var att jag faktiskt lyssnar på kroppen. Jag pressar mig hårt, men lyssnar. Tar hjälp när så behövs.

Jag har tagit hjälp av löpcoach också, vi träffades två gånger. Hon hjälpte mig att lägga om mitt löpsteg. De flesta andra vill ha hjälp med att landa mer på fram-/mittfott men jag är en utpräglad tålöpare. Ligger helst på tå helt och hållet och snuddar inte marken med hälen. Hon förklarade att det är ineffektivt och belastar vaderna för hårt. Nu jobbar jag med att fortsatt landa på fram-/mitt men att faktiskt använda häl och den rekyleffekt som hälsenan kan ge vid korrekt fotisättning. Det är inte lätt, det gör stundom ont och inte går det fortare. Men det kommer.

Och nu har jag startat en runstreak. Minst en mile (1,61 km) om dagen. Det är vansinnigt roligt, jag längtar till varje pass! Efter 32 dagar känns det, den gamla smärtan i smalbenen smyger på. Jag tror att det kan ha att göra med att jag har ökat veckomängd för fort, igen. Min kropp är van vid och stabil på 20k/vecka och den reagerar när jag fläskar på med tre 28-32km-veckor i rad. Min plan just nu är att ta 25k på Kristianstad trail den 24 nov. Det ska bli kul! Denna vecka är en 20 km vecka och jag är understimulerad. Så understimulerad att jag satte mig och skrev detta. Och just det, vågen hoppade till igen. Minus 40 nu. Jag har inte längre fetma.

Tack för att du läste! Om du är där jag var för några år sedan hoppas jag att du kan finna ett uns av inspiration, av hopp och komma igång med din resa. All lycka på vägen!

2 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
31 augusti 2019 - 20:17
Jamen jaaaaa! Vilken härlig berättelse, vilken resa du har gjort! Grymt att hitta inspirationen, viljan, och hålla i med gnetandet! Fantastiskt!
1978 • Skåne
#2
31 augusti 2019 - 23:46
Tack, Monica! Din kommentar värmer!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.