Helle

Salomon Hammertrail Winter Edition. -Danmarks hårdeste trailløb.

Jag har tidigare löpt Hornindal Rundt, Norges tøffeste fjell løp, Bergslagsleden på 5 dagar, Sveriges längsta trail lopp. Nu skulle jag löpa Hammer Trail, Danmarks hårdeste trailløb. På vintern dessutom. 8okm+och över 3000 hm.

Tøffeste, längste och hårdeste loppen. Varför? ”Lyssna på din kropp”säger många. Min kropp vill sitta i en soffa och äta chokladpraliner, så den kan man inte lita på. Man skall lyssna till sitt hjärta.

Jag läser rätt mycket böcker. Om jag får välja två som har fått mig att förstå ultrasjälen, så är det Alkemisten(1988) av Paulo Coelho, och Ernest Hemingway’s Den gamle mannen och havet(1952).

Stillsamma, lugna böcker som ger tro på egen styrka och värderingar. Om man verkligen vill veta ”varför” skall man läsa dom.

Salomon Hammertrail winter Edition

Jag börjar nu ha löpt endel lopp i Danmark, och har för länge sen lärd att platt, det är Danmark inte, så denna gång var jag fast bestämd på att inte låta mig luras.

Rekommenderad utrustning var bland annat stavar, så jag packade ner mina mountainking stavar. Dom är lättare och smidigare att fälla ut och in än z-poles, och jag antog att även om det var brant, så var det inga jättelånga backar, så det kom till att bli endel upp och ner med stavarna om jag ville använda dom.

Bornholm

Åker katamaran från Ystad till Rönne torsdag kväll. Allt är mörkt när jag landar på Bornholm, inte mycket att se.

Fredag åker jag ut för att titta på omgivningarna och reka banan lite. Egentligen skulle jag ha löpt en runda, men detta är mitt andra 80 km lopp på 14 dagar, så väljer att promenera istället.

Så många som har bott här på ön hela livet. Undrar om dom kände att detta var hemma, även fast det var det enda hem dom någonsin hade haft..Eller om dom längtade ut och bort?

Jag drar min Zelda mössa ner över öronen, sticker munspelet i fickan och vandrar uppöver mot borgruinen Hammarshus.

Den har en tilldels grym historia, bland annat som fängelse..

Och så är jag plötsligt här. Flera 100 år för sent för att uppleva livet i borgen. Så långt ifrån alla jag känner. På en ö i Östersjön. Far from home. Men så är det alltid. Är jag i Sverige åker jag hem till Norge, är jag i Norge, åker jag hem till Sverige.

Hemmet och hjärtat finns där tanken landar när den får flyga fritt..

Så många som från klipporna har kisat utöver havet och väntat på skepp som aldrig kom till havn. Längtan. Väderhårt. Havet med sina galopperande skumhästar. Invasioner och krig.

RtR-Reason to Run.

Innan varje lopp brukar jag hitta ett mantra, eller RtR som jag kallar det. Nått jag kan plocka fram när det blir jobbigt, som motiverar mig att kämpa vidare. Nått som har berörd mig.

3 års hingst, bra stam. Står i Danmark. Åk ner och titta! Min dåvarande tränare, Peter Flam är på telefon.

Första gång jag såg Tim fick jag tårar i ögonen. En av dom finaste hästar jag någonsin sett. Alldeles för vild och alldeles för stor.

Skicka tillbaka den! Nej sa jag.

Jag ramlade av, gång på gång, klättrade upp igen. Nu och då med tårar i ögonen av frustration.

”Stop fighting him, you can’t win. Work with him instead”

”Ride him back to you by sending him forward. He will never learn to wait for you if you keep hitting the handbrake”

Jag hör rösten medan jag ligger på marken. Det finns ingen där. Men jag vet det är rätt.

Över 7000 tränings och tävlingstimmar hade vi ihop.

Enda hästen i Norge som har tävlat fälttävlan på internationell nivå och svår hoppning. Under samma säsong. Med samma ryttare.

Det är nu 2 år sen vi sågs för sista gången. Jag bet ihop, men hade tårar i ögonen då med..

Tittar ut på skumhästarna och undrar om du finns bland dom..I morgon springer jag för dig Tim..

Sitter ett tag uppe vid ruinen, gör mina mentala övningar, låter hjärnan få grepp om vad som gäller i morgon.

Känner plötsligt hur det klickar i lås. Jag är redo.

Tassar nerför ruinen, åker tillbaka till hotellet för att förbereda morgondagen.

Blandar sportsdryck, lägger fram kläder, får lite peptext av en vän, nojjar som vanligt över detaljer som jag egentligt har kontroll på. Klockan på 03.42 och 03.44 och 03.46. Snooze är farligt. Bäst att vara säker. Är vaken innan klockan ringer första gången.

Vi startar i mörkret.

4 varv av 21 km och 821 hm. 90% stig, resten trappor. Kanske 1km grus/väg totalt.

Vi klafsar i väg över ett gärde. Redan nu är den klibbiga blåleran framme. Fäster sig i skorna som blir tyngre för varje steg. Snart kommer skogen, då blir det lättare intalar jag mig själv.

Men det blir det inte, jag får liksom ingen luft, känns som om hela bröstkorgen trycks ihop. Drar i tröjan, provar att lossna på västen.

Ju mer jag kämpar desto sämre blir det. Det självklara valet här är självfallet att stanna lite, men bara tanken på att börja gå gör att det blir ännu värre. Är säker på att jag kommer svimma. Fortsätter springa. Efter 5 km vill jag inte mer.

Kommer bli en lång dag om inte jag vänder på detta. Låg mentalt, stressad, men inte trött är min analys.

Börjar uppmuntra mig själv istället för att trycka ner mig. För varje backe jag kämpar mig uppför ”Bra Helle!” ”Lite till nu bara”.

Efter ett tag lugnar jag mig, världen runtikring blir oviktig. Min kropp och hjärna börjar samarbeta. Jag är här och nu, fokuserad. Ett steg i taget, processtänket trycker ner katastroftänket.

Trappor. Upp till borgen. 100tals tror jag. Väl uppe skall vi igenom en dörr i yttre borggården. Den är låg, jag går precis under, men får huka mig lite. Undrar hur många som kommer att slå i huvudet där i loppet av dagen.

Och bara sådär är första värvet gjord.

Mina depostopp är alltid planerade på förehand, så också nu. Jag slänger snabbt ifrån mig pannlampa och flaskor, tar fryspåsen märkt varv 2, lägger innehållet på plats i västen medan jag går ut ur kontrollen igen. Max 1 minut får det ta.

Andra varvet går rätt bra, har lärt mig vart det är bra att plocka fram stavarna, detta lopp kan fint löpas utan stavar, men många backar är bara en lervälling av halk-klibbig blålera, och då är det till stor hjälp med det extra fästet dom ger.

Nu i ljuset kan naturen och banan bara beskrivas som otrolig vacker med varierat terräng. Allt från lövskog till strand och klippor, forntidsborgar och fyrtorn.. Kor med spetsiga horn, kalvar, får och rådjur finns överallt.

Ett ställe som heter ”ko-myren” var precis som namnet säger en myr fylld med kor. Svarta och bruna långhåriga. Några stod på stigen och vässade hornen mot träd, eller grävde hål.

Kanske dom planerade att gömma sig där till natten…

Hammer trail har också andra distanser än 50 Miles , bland annat arrangerades dansk mästerskap i traillöpning. Över 300 löpare finns på plats.

På tredje varvet är det fullt med löpare i spåren, och man får vara vaken båda framöver och baköver. Inte vill man som trögtjock ultralöpare med gåpinnar vara mitt i en smal trappa när DM täten kommer farande. Vet inte hur många gånger jag hoppar ur spåret på detta varvet för att inte vara i vägen.

Leran är nu helt obeskrivlig. Den leran jag är van med hemifrån är blöt,tung och djup. Detta var nått helt annat. Det är även svårt att stå still utan att ända upp i spagat.

Springer in mot depo’n för sista gången, massor av publik och jubel, det är rätt häftigt, och det behövs. Vi 80 km löpare har det tufft där ute idag. Känner mig lite som en hjältinna när jag griper pannlampan och springer ut igen för 4.gången till publikens jubel och förtjusning.

Eller så skrattar dom bara..

Helt ensam i spåret nu, damettan ligger några minuter framför mig, så har det varit hela dagen. Känner mig stärk, tänker det är dags att knäppa in försprånget. Igen.

Upp trapporna till Hammarshus för sista gången, in under den låga dörren för sista gången. Hukar mig lite medan jag springer på. Småskrattar. Jag klarade mig alla varven utan att skalla.

Det gnistrar till i huvudet, jag ser faktiskt stjärnor. Jag hinner tänka att jag har blivit nerslagen av en skumming. Sen ligger jag på marken. Fattar inget. Öppnar försiktigt ögonen. Ser inget. Har jag blivit blind?

Sen börjar det dämra.. Dörrjävlen är ju typ en meter tjock. Jag har slagit i öppningen på väg ut, och tappat pannlampan.

Springer jag för Tim får jag väl tåla att äta lite grus. Joggar vidare, yr och med lite dimsyn. Hur klantig får man vara.

Det är halvmörkt och småregnar, kämpar på i leran, klättrar och rutschar. Börjar svida i ögonen av salt, torkar med armen. Blod också. Lägger pappershanddukar under pannbandet. Låser fast det med pannlampan medan jag småjoggar.

På toppen av sista stigningen stannar jag ett ögonblick. Tittar upp mot himlen och regnet och känner hur mycket jag älskar att leva. Just här och nu. Nothing else Matters. Vill inte att det skall ta slut.

Hör hur skumhästarna vrålar där nere och lyfter mig uppöver. Tack Tim!

Trampar över gärdet för 8 och sista gången. Vid mål är det tyst. Det regnar och är mörkt. En ensam funktionär ger mig en medalj, och bältespännet man får om man löper under en viss tid.

”Ska jag hjälpa dig in med dina grejer” säger han. ”Nejdå, det går bra. Jag kan bära själv, allt är bra.”

Vi får ha prisutdelning så där lite för oss själv också. Mellan oss skilde 13 minuter, men det dröjde ännu 2 timmar innan damtrean kom in.

Tack till Salomon Hammertail för foto’n.

10 kommentarer till inlägget

#1
31 januari 2018 - 13:23
Aahh, återigen en riktigt fin, fängslande och härlig racerapport! Du är så inspirerande och grym där ute i spåren! GRATTIS igen och gnägg! :)
1976 • Mellerud
#2
31 januari 2018 - 20:47
Tack Daniel!
1971 • Bäckefors
#3
2 februari 2018 - 16:19
Fantastiskt skrivet, vilken läsning! You go girl!!
John Manvik
1951 • Larvik
#4
2 februari 2018 - 22:26
Kjempeflott rapport!
1976 • Mellerud
#5
3 februari 2018 - 16:32
Tack till er båda! :)
1970 • Sala
#6
3 februari 2018 - 20:16
Lyssna på kroppen, ja, men om kroppen bara snackar skit då?
1976 • Mellerud
#7
3 februari 2018 - 21:23
Precis därför jag inte lyssnar så mycket på den! Vid eventuella skadekänningar, ja, men annars inte! ;)
1967 • Vänersborg
#8
4 februari 2018 - 20:09
Riktigt härlig läsning! Snyggt jobbat!!
1972 • Växjö
#9
6 februari 2018 - 15:34
Härligt! Tack!
1976 • Mellerud
#10
6 februari 2018 - 23:40
Tack så mycket, Tommy och Joacim! :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.