Soffans joggblogg | Brattåsjogg i nöd och lust
Soffans joggblogg

Brattåsjogg i nöd och lust

Brattåsvägen med snötyngda granar

Januarisöndag och minus åtta grader bjuder in till en löptur. Efter några hundra meter på isknölig asfalt tar vi vänster i vägskälet mot Brattås. En stark kurva inleder grusvägen mot sydväst. Landskapet öppnar sig med böljande kullar. Vi är ganska högt upp i Ljunganälvens dalgång. Långt bort i den sydliga bergkammen sticker två spetsiga granklädda bergtoppar upp. Varav den ena är Flataklocken, med Sveriges geografiska mittpunkt på. Ler lite för mig själv åt ett tidigt minne som spelas upp för mitt inre. Då min mormor fnissigt liknade bergen vid två kvinnobröst - noga påpekat inte tantbröst.

Allt är klätt av metertjockt täcke med snö. Lägdar, diken, de små tjärnarna på båda sidor av vägen. Frasande fint biter dubbarna i det välhyvlade snölagret över stunsigt grus.

Blir omsprungen och daskad i rumpan av sambon i tempoökning. Vi passerar naturreservatet med den mytomspunna alpblomman rapunkel. Mellan de ståtliga furustammarna syns den lilla gläntan där blomviskorna färgar marken lila i juni.

Blå rapunkel
Det tog några somrar från min flytt till Stöde till att jag lyckades pricka på deras ganska korta blomning som är betydligt tidigare än den period som finns återgiven i skrifter. Men klart värt sina försök och väntan.

Flera år senare tog jag med min nyblivna sambo dit på vår första gemensamma cykeltur. Under den breda krona av ett charmigt gammalt träd delade vi en skogsbärscider på våra utbredda jackor. Mygg och småsve uppskattade också den romantiska stunden och fick oss snabbt på hjulen igen.

Argsint dam
Når ett hygge på samma sida vägen. Där jag tillsammans med en bonde från trakten och en skogsman från trakter lite längre bort fick en grundlig utskällning en gång för några år sedan.
Som journalist för en dagstidning hade jag låtit mig övertygas att skriva en artikel om älgskador på skog. Jag skulle ta bild på de andra två i en mycket exemplariskt skött furuskog.
Dock hade vi gjort misstaget att parkera bilen i dikeskanten till den enda gården i sikte. En dam med mycket dålig erfarenhet av skogsfolk lät oss med höga toner och finsk brytning förstå att vi inte ens var det minsta välkomna. Fotouppdraget fick ett snabbt slut när vi tre ursäktande flydde de haglande svadorna. Åter i säkerhet i bilen var det svårt att hålla det uppbubblande skrattet på rimlig nivå. Särskilt som skogsmannen i sällskapet var rätt vida känd för sitt ofta framträdande heta humör och diskussionslystnad. Att nu se honom hukande smita iväg med oss som harmsna katter jagad av en argsint dam med sopkvast kändes nästan hejdlöst komiskt.

Medan jag dagdrömmer tillbaka försvinner sambon ur sikte. Och jag fäster blicken mot de kala skogsföryngringsytorna som breder ut sig längs bergkammen i syd. Nu nära nog för att kunna avslöja eventuellt passerande djur. Men det är nog allt för djupt för de att pulsa runt i. Det är ju så ont om giraffer här i kring.

Omskakade morsdagstårtor
Vägen böljer sig upp och ner, till höger och vänster. Jag drar mig till minnes en gammal historia som återberättats för något år sedan. Jag var då ledamot i styrelsen för paraplyorganisationen Stödebygden företag och föreningar i samverkan. Vi hade bestämt oss för att arrangera en serie med öppna träffar i bygderna där man kunde berätta om lokala historier och nuläge. Tyvärr hade jag missat träffen i Brattås men fick återberättat för mig om när en man från bygden åkt runt och levererats morsdagstårtor med budbil - kanske så tidigt som på 50-tal - trodde återberättaren. Men efter Brattåsvägens alla krökar och tillstånd hade föraren konstaterat att alla tårtorna helt förlorat all sina form av just tårtor.

Mina tankar landar i en fundering kring hur många som kan ha bott där då. När det var folk i var gård och stuga och bygdegården var en aktiv samlingsplats.
Jag passerar en bonngård innan vägen går utför. Med beteshagar utbredda till höger och vänster ser jag en välbekant varselgul löparjacka i kontrast av en blågnisstrande Brattåsskylt intill. Sambon skiner av lycka över att ha slutfört sitt femkilometers intervallpass. Han bestämmer sig för att följa med mig den återstående rundan i stället för att vända tillbaka som först tänkt.

Veterantraktordag med logfest
Vi passerar platsen där det brukar hållas traktordag och logfest sista lördagen i maj. Där veterantraktorer visas upp, barnen får åka hölass, och nödiga skjutsas i soffa framför traktor till bygdegårdens toalett. Där plöjning, stenkrossning, tröskning, brandsläckning, söndervarvning och fastkörning under lek, bus och show blir till nostalgisk och bonnromantisk underhållning på 2010-talets landsbygd. Där äldre pratar om förr och yngre suger upp. Nu ser där ödsligt kallt och tomt ut. På andra sidan vägen står fem hästar stilla och tittar på oss när vi joggar förbi.

Närproducerad mat
Vi når fram till kvighotellet. Där blivande kor kan ta in och betala per natt. Doften från den långa byggnaden som löper längs med vägen avslöjar att den är i full drift. Det doftar varma gossökande pälsiga kroppar, stora tillgivna ögon, nyfikna mular och busigt krumbuktande kalvar. Vissa skulle nog säga att det luktar ammoniak och jäst gräs och det är väl inte fel heller.

Hotellföreståndarinnan och tillika ägare vinkar leende tillbaka till oss från traktorn när hon passerar över vägen från de vitplastade balarna på andra sidan.
Jag tänker att hon gör ett enastående jobb som säkert också är av god betydelse för de bönder i trakten som har möjlighet att inhysa djur där. Jag undrar om hon är kvar hos Lantbrukarnas Riksförbund där vi tillsammans jobbade för bland annat bättre villkor för lantbrukare och landsbygd i stort. Jag som anställd kommunikatör och hon i styrelsen. Jag funderar på hur långt vi kommit i utveckligen tillbaka till nära matproduktion. När når vi den punkt när allmänheten är beredda att betala vad det kostar att äta mat producerad enligt de lagar och regler som satts upp för skydd av människor, djur och natur? När kan maten produceras här och skapa arbetstillfällen här igen? När kan vi känna oss säkra på att det produceras mat så att det räcker här om något stoppar import?

Pura vida
Vi kämpar oss uppför backen till Slöjans vägskäl där höga granar tornar upp sig. De påminner om soldater i givakt där de prydligt står i rader längs båda sidor av vägen. Smala med slokande axlar hårt nedtyngda av snömassor men ändå så ståtligt stretande mot skyn. Skogen och all snö ger som lummigt dämpade och dunsiga ljud. Som mjukt, ombonat och vänligt blir tillika ljuset och liksom hela luften. Det känns vitt - fräscht - rent. Tänker på nåt jag läst i ett resemagasin som man omtalade en plats: Pura vida -  det rena/enkla livet. Det om något måste väl passa här. Vi åtnjuter ca två kilometer utförsjogg- passerar Gösundabodarna - med den rodnande himlen framför oss i gatan som bildas mellan grantopparna.

Laglös nöd
När vi tar höger tillbaka mot Stöde på den isvågiga asfaltsvägen inser jag att jag nog borde stannat för en kort nödpaus tidigare. Men här finns inte särskilt goda möjligheter att hitta någon avtagsväg för att smyga undan och lätta på nöden. Bilar passerar tätt och meterdjup lössnö på båda sidor lockar inte. Tillslut dyker en liten avtagsväg upp och sambon växlar snällt ner till gångtempo framåt.

Hittar en uppskottad snökant som verkar hård nog att kliva upp på men gör en missbedömning. Plötsligt står jag med snö till midjan. Kämpar för att försöka lossa på fötterna och få med mig skorna upp. Snö tränger in mellan plösar och sockor och kyler. Gläds åt de höga kompressionssockorna som håller snön borta från huden. Tanken på vilken syn jag skulle utgöra för eventuell förbipasserande slår mig och startar en ny kamp: en om att försöka hålla ett uppbubblande skratt borta. Det går så där, där jag hasar och kravlar mig upp på alla fyra i snön. Borstar av mig. Lyssnar efter ”biltystnad”, chansar och får mitt nu rätt akuta ärende avklarat lite kvickt.

Borstar lite till och springer fnissande ikapp sambon som hunnit fram till en fårbonde. Som enligt egen utsago bor där tillsammans med sin katt i bästa "Pettson och Findus"-liv. Snart ser vi älven ringla fram längst ner i dalgången och anar därintill början på flygfältet innan vi påbörjar sträckans sista och riktigt långdragna stigning även kallad ”Hanssons backe”.

Därhemma får sambon höra om min plötsliga helkroppsmätning av snödjup medan vi belönar musklerna med skön stretch efter fjorton fina pura vida-kilometer. 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.