RunTobyRun!

Ett foto som kunde stått mig dyrt...


I 6:54-tempo mot bättre tider...

Jag vet att det är korkat, men gjorde det ändå. Släppte koncentrationen på löpbandet i ett par sekunder och vips höll jag på att flyga av och tappa mobilen i golvet…

Kämpar vidare med min rehab i carporten och på gymmet och det känns som att det sakta, sakta går åt rätt håll även om det förstås kanske bara är önsketänkande.

Jag har kunnat jogga allt längre sträckor, 500 meter åt gången varvat med 500 meter lugn gång: 3 x 500, 4 x 500, 5 x 500, 6 x 500 och idag 7 x 500. Än så länge känns det bra i knäet,  i alla fall de gånger jag värmt upp ordentligt på cykeln innan. Så var inte fallet i onsdags kväll, då det var rätt mycket folk på gymmet och jag fick lite för bråttom upp på löpbandet och hoppade över den inledande cykelturen.

I dag höll det dock på att gå riktigt illa. Bad min kompis Åsa att ta bilden ovan som ”bevis” på att jag faktiskt tränar och när hon gav tillbaka mobilen gjorde jag det där jag vet att man ska låta bli… Jag tittade ner, kanske bara en eller ett par sekunder, och det var tillräckligt för att tappa koncentrationen på löpbandet och så höll jag på att flyga av. Jag spjärnade omedvetet mot med mitt trassliga knä – vilket förstås kunde slutat illa – och höll på att tappa mobilen i golvet. Vet inte riktigt var den smällde i – räcket? – men den fick sig en törn vid hålet där man pluggar i hörlurarna med följd att jag inte kunde lyssna vidare på First Aid Kits nya platta. Hemma kunde jag dock konstatera att det inte var mobilen som fått stryk utan bara själva ”pluggen”. Tur det, hade kunnat bli en dyr bild både vad gäller knä och mobil.

Utsikt från löpbandet. Roligare än så här blir det inte (om det inte går förbi någon katt).

Det här med koncentrationen är ju inte så lätt alla gånger. Har man stått/gått/joggat på samma ställe en halvtimme med exakt samma utsikt (ovan) är det förstås lätt att tappa fokus och drömma sig bort till någon härlig skog, att springa längs stranden på Sydkusten, som jag gjorde i fjol, eller till något spännande lopp. Här är några av loppen på önskelistan just nu:

  • Ecotrail Reykjavik i midnattssol (juli, 21+ km)
  • Alpinmaran i Liechtenstein (juni, 21 km)
  • Halvmaraton i Toronto (maj eller oktober)
  • Helsingborg halvmaraton (september)
  • Torshavn halvmaraton (juni)

Men av dessa är det väl bara Helsingborg som är realistiskt att kunna genomföra under 2018. Plus vårens stora mål, halvmaran i Liverpool och som jag fortfarande hoppas att jag ska hinna i form till.

Men först gäller det att få ordning på knäet och att inte ha för bråttom. Har insett att jag nog får fortsätta hålla till i carporten och på gymmet, inte bara januari ut - som det var tänkt - utan även i februari. Sedan är det 2 1/2 månad kvar tills Ola och jag ska ge oss ut på Liverpools gator och bland annat ta en kort sväng in på Penny Lane… Och tänk, kanske står där en nypolerad brandbil eller någon frisör som gillar att visa bilder för alla människor som kommer förbi och säger ”hello”…? Ska bli spännande att se!

RunTobyRun!

Alpinmaran, nära målet i Malbun

Läs bloggen i sin helhet på www.runtobyrun.se!

9 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
22 januari 2018 - 19:41
Jag har inte sprungit på löpband många gånger, och/men gjort inte bara en utan två praktvurpor, direkt på varandra... Första, som din, skulle bara kolla på mobilen och byta låt *schwooooopp* så fortsatte jag i löpbandets riktning! Aj, fula ord, och/men eftersom det var på ett gym på ett hotell i Bangkok och fler i lokalen, skulle jag dölja allt pinsamt och hoppa på i farten/"springa ikapp"... *schwoooooopp*
Några blåmärken, en del svidskrubbsår, och en stukad självkänsla...
Haha!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#2
22 januari 2018 - 20:06
Ser det framför mig, nästan som en film!

En bra regel är nog att stanna bandet innan man kliver upp igen. Plötsligt känns det som att bandet går superfort och som gjort för en ny vurpa..
Monica Carlsson
1971 • Partille
#3
22 januari 2018 - 20:24
Ganska tveklöst fortsätter fötter och ben snabbare bakåt än resten av kroppen...
Här kommer lite inspiration om du vill jobba på snyggare koreografier än vurpor... https://youtu.be/dTAAsCNK7RA
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#4
22 januari 2018 - 20:32
Snyggare koreografi än Robin Bengtssons i Eurovision

(Och snyggare än min...)
Anna Sundqvist
1974 • Luleå
#5
23 januari 2018 - 12:24
Jag gillar verkligen dina inlägg Thobias. Det är mycket igenkänningsfaktor både i rehabilitering, målsättning och prestationsnivå. När jag rehabade min hälsporre körde jag 50-60 timmar på Crosstrainer hemma i mitt sovrum på bara några månader, i efterhand kan jag inte ens se på den utan att rysa. Korta pass, långa pass, intervaller och så i all oändlighet. När man blir utsläppt igen är känslan tämligen oslagbar. Skynda långsamt.
1980 • Vik
#6
23 januari 2018 - 14:25
Bra kämpat med rehab. Jag vet, det är så segt när det enda man drömmer om är att få springa ute, men man vet ju att rehaben gör nytta. Och kan den hjälpa dig till en hel skadefri säsong framöver så är det värt det. Håll ut!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#7
23 januari 2018 - 15:18
Tack Anna och tack Märta!

Problemet med rehab är ju att man ofta inte vet från ena dagen till den andra om man blir bättre. Igår var det ömt, idag känns det betydligt bättre så det blir en vända på gymmet för att cykla och hålla mig på löpbandet!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#8
23 januari 2018 - 15:19
Åsså gäller det ju att inte få för bråttom när man väl kan springa igen...
1980 • Vik
#9
23 januari 2018 - 18:11
Ja det är väldigt lätt att ha bråttom med det. Man vill ju bara ut.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.