@tommy.ultra.runner

Sandsjöbacka Trail epilog

Förra fredagen skulle jag ju starta i Sandsjöbacka Ultratrippel som jag sett fram emot så länge. Det slutade som bekant i viss besvikelse med ont vänsterknä efter bara ett lopp och extremt tidig DNF på lördagen.

Brutit 44:an
Foto: Einar Kjartansson

Men besvikelse motas förstås bäst bort med glädje. Så, på väg tillbaka till startområdet möter jag Einar som är uppe tidigt för att fota. Och när man träffar nån man känner igen blir man ju glad, och vips så kändes det genast bättre. Jag gjorde ju iallafall ett tappert försök på 44:an. Och klarade trots allt en tredjedel av Ultratrippeln. Man får glädjas åt det lilla :)

Ultratrippeln, som jag för övrigt utan tvekan kommer att ge mig på nästa år igen!! 

Resten av lördagen och helgen tillbringade jag istället med Katarina och vi fick en underbar bonushelg tillsammans i Göteborg och kunde njuta av varanda, god mat och dryck! Helt perfekt på alla sätt!

GPS tracking

Men helt kunde jag ju förstås inte släppa det som pågick i skogarna därute. Självklart höll jag ett vakande öga på alla löparkompisar på de olika loppen under lördagen och framföralllt på söndagen! Då skulle ju TV88-kompisarna Annika och Sofia starta på det 82 km långa loppet från Tjolöholm till Slottskogen. Redan kl. 06 på morgonen gick starten och via GPS-trackingen kunde jag följa dem och när de närmade sig depån i Lindome, halvvägs, tog jag och K tåget ut för att möta upp tjejerna.

Depån i Lindome

De såg pigga och starka ut, efter drygt sex timmar ute! Även Linda, Ellen, Emmy som kom strax efteråt såg pigga och glada ut :)

Det värsta låg dock framför dem men Annika och Sofia gav sig iväg, vid gott mod! Ätandes, förstås! Som ultralöpare måste man vara noga med energin. Det skulle dröja ytterligare åtta timmar innan vi sågs igen... Följde dem via GPS-trackingen hela dagen och såg att progressen var god. Framåt kvällningen pep jag iväg till Slottskogsvallen för att möta dem vid målet. Det tog en liten stund men det syntes på trackingen att de närmade sig, så vid sista "lilla" backen precis innan målgång såg jag två pannlampskäglor komma studsande - och där var de!! Stor glädje att mötas några hundra meter innan mål och se att de mådde bra!!



Så efter drygt fjorton timmar sprang de i mål, tillsammans, och det var en fröjd att se. För det är ju så. När man inte kan springa själv är det desto roligare att se, och njuta av, andras glädje :)

Fryser

Frusna tjejer efter målgång som fått värmande filtar och varm soppa. Vilka krigare! Vilka hjältar!

Ellen och Emmy

Strax efteråt kom Ellen och Emmy i mål, även här klart känslosamt att se dem trötta, men jätteglada, gå i mål! Se hur de omfamnar varandra efter tre dagars springade tillsammans. Det är löparkärlek, det!!

Crosstrainer

För egen del blev det att rikta in sig på att få vänsterknät fixat.. Eftersom jag för några år sedan hade precis samma smärta i högerknät anade jag att det måste vara Runners Knee, löparknä. Det är, förenklat, när ITB-senan som går på utsidan av benet från rumpan till strax nedanför knät blir lite för kort och därför skaver/pressar på utsida knä som det gör mer eller mindre ont. Min fysioterapeut kunde bekräfta att så var fallet och jag fick givetvis löpförbud och diverse övningar att genomföra. I skrivande stund har jag avverkat en del rehabpass både på Friskis & Svettis och hemma. Crosstrainern får simulera löpning och går varm! Allt känns bra och jag har inte ont, kommer att inom kort få starta om löpningen igen. Mer om det senare :)


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.