Helle | Sandsjöbacka 82 km
Helle

Sandsjöbacka 82 km

Klockan slår 06.00, startskottet går, ackompanjerat av det härliga ljudet av hejande och gaukande ultralöpare samt frusna supportrar. (Som är glada att dom äntligen kan få sätta sig i en iskall bil)

Ja, vi hejar på oss själva vid starten, vi hejar och kommer med uppmuntrande tillrop till varandra undervägs. Vi grattar och kramar om varandra vid målgång. Kanske gråter en tår för att vi har lyckats ta oss hela distansen.

För mig är det ultralöpningens själ.

Vad månne denna dagen ge. Enda jag vet med säkerhet vid starten av varje lopp är att det kommer bli en av dagarna jag minnas, och inte en av dagarna som går.

Tittar mig tillbaka över axeln, och pannlamporna från nära 140 ultralöpare skapar en våg av ljus baköver och upp mot mäktiga Tjolöholm slott som vi just lämnat. Ett ögonblick redan där jag kommer att minnas. (Bilden från 2016)

Jag har lagt om min träning lite inför nästa säsong, och någon gånger måste man våga bli sämre för att bli bättre, och det var just där jag var nu-sämre, så i detta loppet hade jag inget press på mig själv, inga förväntningar, detta skulle bara vara ett bra långpass för mig.

”I början av ett ultralopp har du två typer av löpare långt framme i fältet. Dom som vinner, och dom som har öppnat för hårt. Är du i tet, och inte vet vilken av dessa kategorier du tillhör, har du mest sannolikt öppnat för hårt. ”

Så har du en tredje kategori, dom som vet om det, men inte bryr sig.

Bra där Helle! Långpass? Lugnt? Öppna med herrtäten är ju då ett självklart val. Jag öppnar för hårt i förhållande till min träningsstatus, och jag vet om det.

Men det är så roligt att springa lopp igen! Och när detta bara var ett långpass är det väl ok att testa lite?Ha lite kul?

The Dark Side.

5 mil, 1000 hm passerat. Is-lera. Nån plats bär det, andra platser brister det. Man måste använda tekniken clawtå [klåtå] för att inte tappa skorna om det brister. *1(se nedan)

I regel är det nu jag börjar bli stärk, att motorn går igång. Men inte idag. Nu dör den istället.

Plötsligt känns det som att jag springer med ett par alltför trånga, blöta jeans som klibbar sig till benen.

Jag visste ju detta. Det var därför jag hade planerat att ta det lugnt idag. Vid 60km har jag mest lyst att hoppa av. Vems jädra fåniga idé var det att öppna på det där viset? Springer och surar för mig själv ett tag. Sen bestämmer jag mig för att nu får det vara nog med självömkan.

Dom första 50 km var inte träning, bara kul. Nu är det träning. Träning är bra.

Trycker på musiken. Passande nog är det Inflames cover ”down in a hole” Funderar ett tag på vad jag egentligen tränar och håller på att ramla ner i hålet igen. Hoppar snabbt till nästa spår. ”It’s no good”. Himla tur med låtvalen idag. Stänger av.

Medan jag fixar och trycker med svullna fingrar, dyker plötsligen en fotograf fram ur skogen, jag ler medan han tar kort. Sen går han ifrån mig uppför backen. Med kamera utrustning och allt. Jag gör en funnyfacegrimas åt honom bakom hans rygg.

Min syster har lärt mig hur man gör (Och när hon läser detta ser hon ut precis så) :

Nånstans i detta kaos av tankar har det hänt nått. Plötsligt känner jag det. Mina ben är tillbaka. Min kropp vill arbeta, min hjärna är less på att protestera.

Tittar på klockan, 15 km kvar, hittar löpflowet. Jag tackar min kropp för att den orkar med mig. Än en gång.

Jobbar mig upp på änggårdsbergen, och ännu en gång i detta loppet möts jag av vackra vyer.

Jag har löpt Sandsjöbacka 82 km en gång förut, då löp jag här i mörkret. I år ligger jag 1 timme före sist gång, och det offseason med ett dålig disponerat lopp dessutom. Visslar mig nerför dom sista backarna.

Vill inte stanna när jag äntligen har kommit igång, eller missar mållinjen:

Men stannar lydigt när jag ser vad som hände med förre löparen som provade passera den gps ansvariga funktionären:

Hade tur ändå och kom 3 i min klass, en snabb damklass dessutom, med 3 damlöpare i topp 12 i totalen av 140 startande, även om det för mig verkligen inte spelade nån roll idag.

Nöjd och glad provar jag att svara på frågor jag redan har glömd, därför att jag är mer fokuserad på att vakta min sopptallrik nere vid borden. Det är också nämligen en ting med ultralöpning, det kan vränga sig i magen bara vid tanken på mat, för att 10 minuter senare ha sådana crawings att man äter upp nån annans. Lite så.

Dagens svåraste hinder; hur komma ner från prispallen:

Till er som kanske funderar på att springa detta lopp nästa år, och undrar hur välarrangerat det egentligen är, kan jag bara säga en ting; 5 stjärnor. Märkningen är fantastisk, funktionärerna fantastiska, arrangemanget i sig otroligt smidigt med bussar till start, transport av väskor och dropbags. Målområdet välorganiserat med mat, varma tält, varma duschar och massage.

Kom väl förberedd bara, för banan är tuff. Som den ska vara.

Till arrangören: Hoppas ni kör ett 100 Miles till nästa år!

*1 clawtåtekniken är utvecklat av föreningen ”barn med för stora skor”(så att dom ska ha nått att växa i), och betyder att man trycker tårna upp och samtidigt sprider ut dom maximalt för att låsa fast tåboxen och därmed skon på foten. Föreningen ”barn med för stora skor”, och dess underförening ” ultralöpare med för stora skor” vill inte kommentera om denna teknik är skadlig, men nöjer sig med att säga att det nog kan påverka främre vadmuskulaturen i det långa leriga lopp.

7 kommentarer till inlägget

Mathias Johansson
1967 • Torslanda
#1
16 januari 2018 - 14:34
Underbar race rapport och mycket väl genomförbart. Grattis!
#2
16 januari 2018 - 19:27
Yeay!! Underbart läsning efter ett grymt genomfört lopp!! Grattis igen! :)
John Manvik
1951 • Larvik
#3
16 januari 2018 - 22:11
??
John Manvik
1951 • Larvik
#4
16 januari 2018 - 22:14
Skal være tommel opp da!
1988 • Helsingborg
#5
16 januari 2018 - 22:47
Snyggt där! In Flames är ju annars rätt vassa och Its no good har ett rätt gott driv, även om jag kan ynka mig att titeln sänker en lite ;-)
1961 • Oskarshamn
#6
16 januari 2018 - 22:53
Bravo! Man blir inspirerad.
1976 • Mellerud
#7
17 januari 2018 - 11:06
Tack så mycket allihopa!
Rickard, Its no good är riktigt bra, det var bara titeln som blev fel i sammanhanget ;-D
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.