Min väg (tillbaka?) till löpningen. Del 1 - Att tappa bort sin sidekick | Blogg: Jonas Boström

Min väg (tillbaka?) till löpningen. Del 1 - Att tappa bort sin sidekick

Jag har nog alltid varit en löpare. Jag har bara inte vetat om det.

Som barn och ungdom var löpning alltid där i kulisserna men aldrig något jag satsade på för dess egen skull. Efter en drygt halvårslång fotbollskarriär som knatte där det enda jag kommer ihåg är att jag gjorde minst ett självmål var den första idrotten jag började med orientering. Jag trivdes och tyckte det var roligt att springa runt i skogen. Jag var tämligen medioker och pendlade upp och ner på resultatlistan, mest ner. Troligen för att jag var dålig på att hitta. När jag då och då råkade komma rakt på de flesta kontrollerna kunde jag göra helt okej resultat. Man springer ju en hel del i orientering men jag har inget minne av någon regelrätt löpträning. Jag kommer överhuvudtaget inte ihåg att jag tränade så mycket. Jag kommer mest ihåg att det var tävlingar.

När jag var tolv började jag träna ju-jutsu. Det var väldigt socialt, man tränade i par, det fikades efteråt, det bastades i timtal, det åktes på läger och var allmänt trivsamt. Om det fanns någon liknande sammanhållning i orienteringsklubben var i alla fall inte jag en del av den. Orienteringen åkte ner på andra plats även om jag fortsatte ett tag till.

Någon gång i början av högstadiet berättade en klasskompis att han åkt skidor ett tag och tyckte att jag skulle börja. Boende i småland med gott om snö någon vecka varje vinter fanns ju alla förutsättningar för att bli bra på skidåkning så jag började med det. Orienteringen fick stryka på foten, ju-jutsun fortsatte jag med. Turligt nog var det skidträning tisdag och torsdag och ju-jutsu måndag och onsdag. Jag var inte bättre på skidåkning än på orientering, troligen sämre. Det blev många sistaplatser troligen för att jag började sent, var rätt tunn och klen, inte satsade helhjärtat och bara hade det mest grundläggande på materialfronten. Jag blev lite bättre men kom aldrig i närheten av topplaceringarna. Det var en hel del löpträning och den blev jag lite bättre på. Jag var inte bäst i klubben på det heller men jag kunde matcha fler där än i skidspåren. Även om det blev en del löpning så var det alltid bara en grej vid sidan om och vi tränade inte strukturerat för att bli bättre löpare.

I slutet av tonåren var jag ändå med på ett par lopp. Ett stadslopp där jag gjorde runt 38:30 på milen vilket jag fortfarande inte lyckats slå (nästa år tänker jag göra det). Ett göteborgsvarv som började rätt bra i 1,5 mil sen började magen krångla och jag tog slut helt. Jag hade inte tränat något speciellt inför loppet vad jag kan komma ihåg och jag tror inte jag har sprungit så långt som två mil vare sig före eller efteråt. Jag slutade på 1:48:15, troligen varken speciellt bra eller dåligt för en motionär. Mitt sista lopp inför en längre paus på 15 år var ett terränglopp i lumpen där det enda jag kommer ihåg är att jag sprang förbi den barska sergeanten Martinsson med kustjägarbakgrund någonstans mitt i loppet.

Under högskoleåren och doktorandåren blev det ingen skidåkning, ingen orientering, inga lopp och knappt någon löpning bortsett från ett fåtal rundor när en klasskompis bestämt sig för att han riskerade att bli tjock om han inte rörde på sig och några sporadiska rundor på eget initiativ. Jag sprang faktiskt precis före ju-jutsu-träningen vid något tillfälle. Det var dumt, mina trötta ben pallade inte med några grodhopp vi skulle göra på träningen och jag pajade min menisk en aning så att jag fortfarande inte kan sitta på knä ordentligt.

Vad hände då som fick mig att ta upp löpningen på en mer seriös nivå? Läste jag Born to run 2009 och bestämde mig för att bli ultralöpare? Blev jag plufsig och fast i soffan och behövde börja röra på mig?

Fortsättning följer.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.