Tio raka Stockholm Marathon

I december 2007 tog jag mina första serösa löpsteg med målsättningen att klara av ett Stockholm Marathon. Mindre än tio år senare har jag klarat av tio lopp. Igår landade beviset i brevlådan. 10-års medaljen.

Här nedan följer en summering av min framfart på Stockholms gator. Det har gjort ont, det har var jobbigt, det har varit tråkigt men allt som oftast har det var otroligt kul och underbart att springa.  

År: Tid (Placering)
2008: 4.09.52 (4828)

Det första loppet blev inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Egentligen hade jag väl inte förväntat mig någonting alls men att det skulle göra så överjävligt ont att springa 42 kilometer hade jag inte ens kunnat mardrömma om. Smärtan flyttade på sig under hela loppet och det var först dagen efter som det gjorde ont överallt samtidigt. Det var ett härligt sommarväder och närmare +25. Inget drömväder att springa i men eftersom jag inte hade någon tid att slå kvittade det.

Jag tog inte ett löpsteg på två månader efter loppet. Kroppen tog verkligen tid på sig att bli hel igen. Att starta ett Marathon med 33 mil i kroppen och med ett långpass på närmare två mil som längst i benen är inte att rekommendera. Värt att notera är att jag tappade åtta av tio tånaglar.

2009: 3.52.09 (3161)
Skam den som ger sig. Dagen efter mitt första lopp anmälde jag mig till mitt andra. Lopet gick lite snabbare och gjorde något mindre ont men tånaglarna tog rejält med stryk även denna gång. Högsommarvärme även detta lopp men eftersom det var samma väder året före sprang jag med samma förutsättningar som i mitt första lopp. Tiderna och prestationerna kan därför lätt ställas mot varandra.

Tiden putsades rejält vilket inte var någon större överraskning. Inte för att jag hade tränat speciellt bra men jämfört med de 33 mil jag hade med mig till första loppet var jag bra tränad nu.
 

2010: 3.35.15 (2220)
Ett halvt nummer större skor, några fler långpass och allmänt bättre tränad. 17 minuter till skalades bort vid det tredje loppet. Vädret var mer löparvänligt och loppet genomfördes utan större komplikationer. Ett av mina bättre lopp har det visat sig vilket placeringen i loppet vittnar om. Min tredje bästa.
  

2011: 3.38.04 (3183)
Efter det fina loppet 2010 hade jag höga förväntningar på mig själv inför det här loppet. 3.30 var givetvis målsättningen nu. Jag kände mig bra tränad och gick ut väldigt optimistiskt. Taktiken fungerade bra – i 18 kilometer. Ute på ett ödsligt Djurgården kroknade jag fullständigt och när 3.30-grupperna passerade mig i backen upp mot Manillaskolan fick jag en rejäl mental snyting. Kilometertiderna blev sämre och sämre och jag insåg att min chans till en bra tid var borta. Vid djurgårdsbron funderade jag på fullt allvar att bryta loppet men att få en tröja och medalj lockade till slut lite mer.

Noterbart här är att jag vintern före hade slutat att spela ishockey.

2012: 3.37.10 (2898)
Fyra grader varmt är jävligt kallt när det är sommar. Det regnade i sidled hela dagen och det här loppet blev tufft. Jag gnuggade på ganska bra även om kroppen var rejält nedkyld sista milen. Den värsta smällen kom efter målgången. Att ta sig igenom loppet i det här vädret och som djurgårdare få en svartgul tröja i belöning var smärtsamt. Ridå.

2013: 3.38.40 (2827)
Nu var vädret bättre igen trodde jag. Strax under 20 grader och mulet. Placeringsmässigt blev det lite bättre än året före men usch vad jobbigt det var. Ett av mina värsta lopp. På utsidan frös jag och på insidan höll jag på att koka över. Varför hade jag ingen aning om under loppet men efter att ha läst på lite lärde jag mig att hög luftfuktighet kanske inte är optimalt att springa i. 100 % var det den här dagen och jag kroknade fullständigt sista milen.

2014: 3.42.02 (3544)
I februari fick jag ont i mitt vänstra knä. Jag kunde inte räta ut benet och jag haltade ordentligt när jag gick. Det blev mycket vila i väntan på att det skulle bli bra men det blev inte bra. Dags för självstudier och jag lyckades läsa mig till att jag hade en trasig menisk. Upp på träningscykeln!

Jag hade bestämt mig för att göra tio raka lopp vid den här tidpunkten och för att komma i form till loppet var jag på gym och cyklade. Bland det tråkigaste jag har gjort. Jag anmälde mig till Kungsholmen Runt för att se om jag kunde springa två mil. Jag sprang med en kompis och det tog över två timmar. Med ett par Voltaren kunde jag ta mig runt i alla fall. Jag bestämde mig för att i all fall ge Stockholm Marathon ett försök.

Loppet blev såklart mitt sämsta på många år men jag tog mig runt. Två Voltaren före loppet, två Voltaren under loppet och jättemånga Voltaren efter loppet. Knät blev givetvis inte bättre av att springa men inte heller sämre. Övriga delar av kroppen mådde betydligt sämre efter loppet eftersom jag var otränad och bara smärtorna och träningsvärken efter det första loppet har varit värre. Tre veckor efter loppet opererade jag mitt knä.

2015: 3.32.20 (2588)
Tiden med meniskproblem gjorde mig väldigt motiverad att springa. Jag ökade träningsdosen och fick in fler längre pass. Bristen på långpass, pass över två mil, har alltid varit mitt problem men till det här loppet kom jag upp i minst sex stycken. Ovanligt bra förberedelser för att vara jag. Dessutom hade jag gnuggat mycket terräng i Ursvik samt börjat spela ishockey igen. Hockey i allmänhet och skridskoåkning i synnerhet är väldigt bra träning för löpningen. De korta intensiva bytena är ett bra komplement till intervaller. Dessutom försökte jag alltid att köra varv efter träningsslut. Det gav resultat och jag fick en behaglig resa i strax tre och en halv timme.

2016: 3.24.40 (1353)
Nu jävlar. Lite längre pass, lite fler pass och något bättre träning överlag. Äntligen under 3.30. Och med bred marginal. Även denna gång flöt det på väldigt bra och det finns inte mycket att skriva om.

2017: 3.23.12 (1267)
I juli 2016 gick menisken i vänster knä sönder igen och i september samma år var det dags för operation nummer två. Efter att ha tråkat ut mig på cykel ännu en gång var jag extremt motiverad att börja springa igen. Och även inför detta lopp hade jag tränat lite längre pass, lite fler pass och mycket bättre pass.

Med ny bansträckning var det lite osäkert på hur mycket tyngre banan skulle bli men jag klarade av det galant. Jag gick ut mer offensivt än jag brukar och efter 18 kilometer, vid Karlaplan, var jag rejält sliten. Jag fick kämpa hårt för att ta mig runt och jag tyckte att det gick riktigt tungt och långpass. Kompisar utmed banan tyckte något helt annat och skrek att jag sprang fort. Det kändes mest som att de skrek det för att vara snälla. Det blev 24 långa och tuffa kilometer innan målgången. Jag sprang utan klocka och hade dålig koll på mina kilometertider. Det var först när jag passerade 41 kilometer och jag lyckades ta reda på att jag hade nästan sju minuter på mig som jag insåg att jag skulle ta ett nytt personligt rekord igen.

Efter loppet var jag givetvis glad över tiden men jag var lite besviken över att jag hade kroknat. Det var först två dagar efter loppet som var verkligen blev nöjd över prestationen. Då kollade jag upp mina kilometertider och såg då att jag inte hade tappat någonting tidsmässigt. Jag hade sprungit min bästa andra halva någonsin!

2018
Ja, då står jag på startlinjen igen. Är den nya banan så snabb som de säger att den ska vara? Då säger jag under 3.20.  

Har du kommit hela vägen hit får du ett låttips i belöning. Låtens titel säger egentligen allt om vad du som löpare behöver göra för att komma runt ett marathon.

Dagens låttips:
Paradise Lost – Accept the pain





Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.