Helsingborg Marathon

Nu sitter jag här med champangen. Marathonlöpare som jag är. Det trodde jag inte för tre år sedan när jag för första gången kämpade mig igenom en mil. HA!

 

Målet inför min Marathondebut var att komma i mål någonstans mellan 3.30-4 h. Ju närmre 3.30 desto bättre med någon slags gräns vid 3:45, helst där under. För ett par dagar sedan insåg jag att den form jag är i förmodligen skulle göra att jag landade någonstans mellan 3.40-3.50. Träningen har gått som planerat på det stora hela. Jag har varit skadefri och pigg. Lite mer sliten ibland, piggare ibland. Fått kämpa hårt med farten men uthålligheten har funnits. Det största orosmolnet har varit magen som envisats med att börja krampa efter ca 27 km under träningspassen vilket gjort både ont och att jag kräkts. 

Nåja. 2 september. The D-day. Maken agerar chaufför och kör mig ner till Helsingborg efter en staaaaadig frukost. Jag är alltid jättestressad men vi hade gått om tid. Parkeringar fanns det gått om under torget där starten går och ingen kö var det till nummerlappsutlämningen. Jag äter en banan, byter om, kissar. Vi går ut på torget och efter en stund joggar jag upp. Inser efter ungefär 300 m att jag behöver kissa igen. Bara att springa in på Dunkers Kulturhus, ställa sig i den 2 min långa toakön och sen springa ut igen. Redan nu älskar jag det här arrangemanget!

Nu blir det dags att ställa sig vid starten. Ställer mig strax bakom farthållarna för 3:45. Känns rimligt. Det är ju ett förhållandevis litet arrangemang så jag förstod ju att trängsel inte skulle vara ett stort problem. Sen går starten. Hepphepp! Bara att köra så det ryker och se hur långt det håller! Vi springer mot Råå och de första 7 km är i ärlighetes namn ganska tråkiga. Vi springer på vägar och cykelbanor och allt rullar på. Tyvärr får jag släppa farthållarna redan efter ett par km då de går ut i ett tempo strax över 5 min /km och det är mina ben inte alls pigga på. Så nu är det upp till mig och mina ben!

Framme i Råå väntar en fin vy och lite hejarklack. Hej hå, kämpa på, välkomna till Råå! Tyvärr varade det inte länge utan sen kom istället första rejäla stigningen uppåt. Jag minns inte så mycket här. Det blåste en del men vid passeringen av 1 mil säger klocka 52:10 och jag vet att det är helt ok. Här är det mycket publik för stafetten växlar här. Kul med pepp! Strax därefter kommer jag i fatt farthållarna. Det är en ganska stor klunga men just här går det nerför och då är jag stark så jag springer förbi och ifrån ganska omgående. Sen kommer vi till Ramslösa Brunnspark och detta är ett av mina starkaste minnen! Så vackert, så lätt det går. Jag njuter av de fina grusstigarna och den vackra naturen. Det känns bra och kilometrarna går fort. Plötsligt springer vi igenom någon form av park, eller två. Massa publik hejar, förmodligen vid Jordbodalen (?). Fina små stigar, vacker växtlighet. Grisar och hästar, slaget hö. Jag dricker vatten vid varje station och ännu rullar allt på. Börjar sakna farthållarna, hade varit skönt att ha en stabil rygg att hänga i. 

Vid 20 km passeringen slår klockan 1:44 och jag vet att jag ligger helt ok till. Vi passerar Fredriksdal och det är fantastiskt fint. Sen kommer ytterligare ett parti som är ganska tråkigt, asfalt, vägar och det känns som om det går konstant uppför. Men fortfarande en hel del publik som tjoar och hejar. Här någonstans, oklart när, så springer jag helt själv under ett par km. Jag ser ingen löpare framför eller bakom mig. Det är på sätt och vis jobbigt men också en härlig känsla. För publiken som hejar, hejar bara på mig. Och de hejar inte mindre för att det kommer en ensam liten tjej, nejdå. De ropar mitt namn, kommer med pepptalk och klappar. Hybris! 

Efter 27-28 km någonstans kommer farthållarna på 3:45 ifatt mig och det konstaterar jag med en blandning av besvikelse och lättnad. Nu kan jag ta rygg på dem, men jag får inte släppa dom! Det fortsätter gå uppför. Jag märker inte nedförsbackarna som enligt höjdprofilen tydligen fanns där. Det känns bara som uppförsbacke hela tiden. Plötsligt är det någon till vänster om mig som snubblar och håller på att ramla och jag rycker till. Fy, det där kunde gått illa. 1 minut senare snubblar jag och faller handlöst, raklång i backen. Det gör ont, folk frågar hur det gick, jag säger att det gick bra utan att egentligen veta. Kommer upp och springer vidare. Det gör så jäkla ont i högra knät och jag ser att jag blöder både från vänstra låret och båda händerna. Jag jagar i fatt farthållarna och gråten är som en klump i halsen. Måste jag bryta nu? Börja gå? Det gör så jäkla ont! Jag kämpar på och efter någon km tänker jag inte mer på det. Kanske hjälper den fantastiska utsikten och miljön vid Pålsjö slott och Landborgen. Det är tur att banan är vacker för det börjar bli riktigt jobbigt och det enda jag kan tänka på är att inte släppa farthållarna. Det fortsätter gå uppför. Det slutar aldrig gå uppför. Den enda trösten som finns är att magen håller sig lugn. 

Det enda jag kan tänka på är att jag vet att det kommer en lång nerförsbacke på slutet och det är den jag väntar på. Farthållarna är de enda som får mig att inte sluta springa. Jag vill så gärna komma i mål under 3:45. Om jag bara orkar hålla i så kan det gå. Har för länge sedan gjort av med det två minuter långa försprång jag hade tillgodo vid tre mil. Nu är det bara att försöka mata på. Inte ge upp. Högra knät gör ont. Det fortsätter gå uppför. En kille jämte mig peppar och hejar på. Jag frågar honom om det aldrig kommer sluta gå uppför, han svarar att han undrar det samma. En stund senare så kan jag ana en nedförsbacke. Springer i fatt farthållaren och frågar om det kommer fler uppförsbackar nu? "Nej, nu går det bara nedför" svarar han. "Då är det bara att ösa på" säger jag och låter benen rulla. Äntligen! Tyvärr går backen snabbt och snart springer jag längst havet. Längst världens längsta upplopp. Dom som säger att Lidingö har långt upplopp har aldrig sprungit Helsinborg Marathon. 2,5 km eller nått. Det går inte fort men det går. Har farthållaren strax bakom mig och jag fösöker trycka på men det händer ingenting. Publiken tätnar och hejar. Det finns lite kvar, en liiiten spurt sista 200 m. Sen är det äntligen över.

En apelsinklyfta, mineralvatten, medalj och guldfilt. Hittar maken. Lägger mig i gräset. Kommer inte upp. Är lycklig. Tiden blev 3:44:59. Placerad 44 av 252 startande damer. Det bultar i knäet. 

Ett fantastiskt arrangemang! Så stolt! Så glad! I`ll be back!

2 kommentarer till inlägget

1968 • Perstorp
#1
4 september 2017 - 13:26
Ett stort grattis från farthållaren som faktiskt gick i mål 10 sekunder efter dig. Så kul att du klarade ditt mål med sekunden som marginal. Vi farthållare på 3:45 hade det kämpigt vi med. Det hade blivit fel i leveransen av tröjor till oss farthållare så vi sprang alla med bomullströjor. För min del satt Ultravasan 90 två veckor tidigare tydligen i benen (bortförklaring 1) och sedan gjorde ju bomullströjan sämre andningsförmåga det lite svettigare än nödvändigt (bortförklaring 2). Jättebra skrivet av dig och lycka till på dina fortsatta marathon äventyr. Var det dig jag tipsade om tomtetåget?Här är länken i såfall för 2017 års evenemang: http://www.persgarden.se/Anmalan-Tomtetaget-2014.php
1986 • Hyltebruk
#2
6 september 2017 - 05:56
Stort grattis, härligt kämpat!! ????
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.