Kontorit enligt VD

Mud Run lockar fram nummerlappen igen (pga lera och spenat)

Prestation är så dubbelt. Å en sidan är det själva poängen med allt. Inspirationen och lyckan. Å andra sidan innehåller ju tom själva ordet pres(s). Press som är så själsdödande. Något vi knappast behöver mer.

Löpningen var under många år för mig en uppbyggande och härlig resa. Första sju åren blir man ju bättre av att "bara" träna. Det är sen. När en skall växla ut all träning i resultat som det blir tuffare. När en skall prestera.

I mitt fall handlade det om ett par fokuserade år med mycket intervaller och ett pers på halvmaran jag kan leva med. Men oxå en fråga. Om jag nu springer 2min snabbare, kommer jag då bli 2min lyckligare?

Svaret var såklart nej. Hela tids- och prestationsgrejen rann av mig. Tränade annat.
Sprang utan klocka. Och ibland utan att regga. Gärna kravlöst i skogen. Definitivt utan nummerlapp.

Men nu har nåt hänt. En smygande känsla. "Vore det inte lite kul med ett mål ändå". Jag tror det beror på att jag börjat jobba med Mud Run. Ett riktigt grisigt lopp som har premiär i år. 7K lerpölar, naturliga hinder och en jädra massa skog. Men helt utan jämförbara tider. Befriad från massstart och tydliga "misslyckanden". Prestation utan press.

Så. Efter några år utanför startlistorna drog jag på mig löparskorna och gav mig ut i spenaten igen. Med lite fokus. Visst, jag skiter helt i tider och sånt men jag tränar med ett mål och känner bara glädje. (#detvarjävligtoväntat)

Back in snor, svett och tights

 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.