Göteborgsvarvet 2017

Nu har det gått över ett dygn sedan mitt första Göteborgsvarv och jag har börjat landa i erfarenheten. Göteborgsvarvet har egentligen inte lockat mig, stora lopp med mycket folk är inte riktigt min grej, men en kollega övertalade mig att det verkligen är värt att springa så jag bestämde mig för att ge det en chans.

I mars sprang jag seedinglopp i Borås, mest för att jag ville persa på milen och för att jag minsann inte tänkte trängas mer än jag behövde. Seedingloppet gick bättre än väntat, tiden 48:47 var bra för att vara jag, men räckte ändå bara till startgrupp 9, efter både Volvo och VGR. Det hade känts bättre att starta före dem, men nu var det som det var.

Mitt mål har hela tiden, sedan jag började träna inför varvet, varit att springa under 1;50. Mitt tidigare pb från Prinsens minne 2016 på 1:59:29 kändes givet att slå. Men dagarna innan, när väderleksrapporterna visar 27 grader varmt så började jag tvivla starkt och målet ändrades till 1:55, alternativt "inte hamna på sjukhus". Jag var ganska uppgiven, jag ville så gärna springa en "snabb" halvmara och nu skulle allting falla på vädret?!

Åkte hemifrån tidigt efter en stadig frukost tillsammans med familjen, hade velat i flera dagar om jag skulle ta tåget eller bilen, men eftersom Sophias syster hämtde ut mitt startbevis redan på torsdagen bestämde jag mig för att ta bilen upp och parkera i Högsbo, vilket var ett bra drag. Lätt att få parkering och jag åt min medhavda pastasallad i bilen innan jag plockade ihop mina saker och tog bussen till Slottsskogen. 

I slottsskogen rekade jag lite innan jag satte mig i skuggan och väntade på Sophia som jag bestämt träff med. Värmen var påtaglig, men inte alls så tryckade som jag hade väntat mig., det blåste och var lite molnigt. Jag vet inte när jag bestämde mig men när jag satt där i skuggan så visste jag att målet återigen var att springa under 1:50. 

Mötte upp Sophia som hade med sig min nummerlapp och vi tog ännu ett varv i området, åt en banan, lämnade in min väska, kissade ett par gånger och värmde upp. Sophia startade över en halvtimme innan mig så henne vinkade jag av med lyckönskningar och hejarop. Sedan tog jag plats i startgruppen, ganska långt fram eftersom jag var i god tid. Sakta börjar vi vallas fram mot starten. Hinner se vinnaren av hela konkarongen gå i mål innan vår start och då föll en liten tår!! Sedan var det halvhjärtad uppvärmning, fotografering och PANG så var vi iväg. 

Lägger mig till vänster, vet att jag inte ska stressa. Vet att det kommer lätta och inte vara lika trångt hela vägen. Springer om människor hela tiden, kroppen känns pigg, stark och taggad. Utan att jag vet vad som hänt så har 2 km redan gått. Dricker mitt medhavda vatten för första gången utan att egentligen vara så törstig. Reflekterar över att det inte alls är så varmt som jag trodde. Sedan kommer den där Säldamsbacken jag hört talas om men fattar nog inte riktigt hur lång och brant den är för tredje km går på 4:53. "CHILLA", tänker jag för mig själv, men samtidigt så vet jag att så länge andningen är lugn och kontrollerad så kan jag hålla på hur länge som helst.  Första fem km 25:27, jag inser att jag ligger bra till, men det kan nog vara bra att ha lite marginal, för de här broarna som kommer har en ju hört talas om.

Älvsborgsbron. Där kom den. Men helt ärligt så ville jag bara skrika "ÄR DET DET HÄR NI KALLAR EN TUFF BACKE????!!!!" men fortsatte istället att metodiskt mata på längst ut till vänster. Att bo i Sveriges inland har sina fördelar, för backträning det har jag fått vare sig jag har velat eller inte. Km 6 går på 5:09, väl inom ramen för de 5:11 jag siktat på att ligga under. Sen går det utför och benen rullar på, snabba fötter, låt tyndkraften göra sitt. Längst ut till vänster rullar meterna snabbt. Här kommer ett lättlöpt parti med massor av publik, jag high-fivar alla barn jag kan, dricker på (nästan) alla stationer, krockar därmed också med lite människor. Ler, skrattar och fäller en och annan tår. Det går så enkelt, benen bara gör det dom vill och jag hänger på. Inser att jag ligger väldigt väl till och börjar fundera på om det kan gå att komma under 1:45. Bestämmer mig på att springa på känsla fram till 15 km och se hur det känns då.

Vid 10 km säger klockan 50:03, det är den nästa snabbaste mil jag någonsin sprungit. Inser att nu är jag nästan halvvägs, redan?! När ska det bli jobbigt och olidligt egentligen? Vid 11,5 km kommer jag på att jag tidigare under dagen köpt en gel jag skulle ta vid 10-11 km. Den har jag helt glömt bort och inte haft en tanke på men surplar i mig den (äcklig som satan, men gjorde säkert nytta!)  

Hej vad det går! Så roligt jag har! Publiken är fantastisk och det finns bara två saker som stör mig något; mina shorts som hela tiden åker upp (har inte haft möjligheten att testa dem på långpass tidigare) och människor som INTE HÅLLER TILL HÖGER. Hur svårt kan det vara? Låter det dock rinna av mig och inte ta energi utan låter mig fyllas av allt postitivt runt omkring. Snart kommer Götaälvsbron. Hur ska nu detta gå? Jag fortsätter mata på till vänster. Turas om att springa om och förbi en kille med en Ironman t-shirt och känner mig lite kaxig, ett par km senare springer jag ifrån honom. Korta kvicka steg med kontrollerad andning. Snart har jag matat mig uppför den backen också och en härlig utförslöpa väntar. Har hållt mig stadigt runt 5 min/km och när jag passerar 15 km skylten bestämmer jag mig för att se hur koppen svarar om jag trycker på och ökar. Inser ganska snart att jag får slita onödigt mycket och att det inte kommer hålla att springa i 4:45 tempo utan lugnar mig igen och låter benen göra det dom gjort så jäkla bra hela dagen!

Men sen kommer den. Avenyn. Trång, fullt med folk, knökat. Jag håller igång men det tar på krafterna. Uppe på Götaplatsen rycker  jag åt mig vatten och en svamp att svalka mig med. Inser att det faktiskt inte alls behövdes. Värmen har försvunnit och det är nästan lite kyligt. Rundar Posedion, också går det nerför. Försöker låta benen rulla men det är så trångt att jag måste hela tiden parera och hoppa upp och ner för trottoarkanten. Km 17 blir den hitintills långsammaste, 5:14. Nu är det inte riktigt lika roligt längre. Irriterar mig på att inte kunna springa som jag önskar utan det blir mycket av/på. Km 19 blir ännu värre och den går på 5:31. Nu är det faktiskt inte roligt. Jag vill trycka på nu men det går lixom inte. Både trängseln och motivationen tryter.  

Men äntligen när vi kommer in i Slottsskogen också verkar alla bli lite piggare och tempot ökar. Benen är trötta men dom vill fortfarande. Jag påminns om att jag inte har ont någonstans. Mina skor med 4 mm drop som "man inte kan springa långdistans i", fungerar skitbra. Livet leker och publiken hejar! Km 20 går på 4:56. Sen kommer stadion. Nu är det bara att ösa. Jag springer alldeles för snabbt, det ska inte gå att spurta på det viset. Målet kommer, över mattorna. Nu är det klart. Glömmer stanna klockan. Fäller förmodligen en tår till. Funktionärer sprutar vatten i ansiktet på mig så jag känner mig som en katt. En glad katt.

Blir passerad av en tjej som ger mig en klapp och "bra sprunget, jag har legat bakom dig nästan hela vägen". Det värmer. Får en kexchoklad och en banan, sen mjölk. Så jävla roligt det här var. Hör människor prata runt mig om deras lopp, hur trötta dom är. Hur dom inte kommer träna på flera dagar. Hur dom inte tränat tillräckligt för det här. Också inser jag; jag hade kunnat springa en mil till. Kanske två. Inte i samma tempo, men jag hade energi kvar. Det känns sjukt gött inför Helsingborg Maraton. 

Göteborgsvarvet - jag är så glad att jag gjort det. Jag minns inte så mycket som jag önskar, kanske blir det bättre nästa år när jag inte upplever allt för första gången. För jag är ganska så säker på att jag kommer tillbaka. Och det, det beror nästan enbart på publiken, helt fantastisk!

Sluttid 1:46:23. Pers med 13 min. Sjukt. Det gör jag inte om många gånger igen. 

 

1 kommentarer till inlägget

1986 • Hyltebruk
#1
22 maj 2017 - 22:42
Stort grattis till ett välgenomfört lopp!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.