Salomon Hammer Trail 100 Miles - Min upplevelse

Prolog

Ni som läst mina tidigare rapporter vet att jag jämfört min löpning med ett drogberoende. Jag är väl nu uppe på typ heroinnivå.

2016 var ett riktigt pissår som jag helst vill glömma och lägga bakom mig. Man säger att en olycka sällan kommer ensam. Min fars bortgång i början på året förde med sig mörka tankar och många tråkigheter avlöste varandra både privat men även på företaget. Ibland kändes allt riktigt tungt och det verkade som det mesta gick emot mig. Men, det vänder, det gör det alltid. Med stöd av familj och vänner så känns det nu som om jag är tillbaks på rätt köl igen. Fysisk träning är verkligen bästa medicinen när det blir kakafoni i huvudet. Man måste "bara" ta sig över kullen och till nerförsbacken.

Eller som 2Pac sa;

 

Återfallet

Så, vad har jag hittat på nu då? Drömgränsen 100 Miles klarades ju ändå av på The GAX i Ystad sommaren 2016 trots alla motgångar och det stärkte mig mycket mentalt. Att klara något så fysiskt och psykiskt påfrestande ger en otrolig kick och en insikt om att man verkligen kan klara mycket mer än man tror. Men var går gränsen? När tar det stopp? Finns det en gräns? I höstas förra året kände jag att det var dags att ta ytterligare ett steg och testa en lika lång ultra (100 Miles) men i terräng. Kan jag klara även det? 

Jag har haft lite problem med att springa på asfalt och får lätt ont i benen efteråt. Jag kan tycka att 5km i hög fart på asfalt är värre än 3 mil i skogen. Jag har ganska lång återhämtning efter ett tufft asfaltpass och det känns som det sliter ont på kroppen. Att springa på mjuk stig är snällare mot mina sugrörsben och samtidigt en mycket trevligare upplevelse. Tack Claes Frisk för att du lurade med mig till Silverleden och fick mig in på stiglöpning!

För att få ut så mycket som möjligt och samtidigt få en piska på mig så kunde ju en löpcoach möjligen vara en bra väg.                                                               Amenvafan, kom igen, du är 46 år och skaffar löpcoach? Haha, jo jag håller med att det kan tyckas lite pretto. Det är väl en viss åldersnoja, men det känns ändå bättre än att köpa en Porsche och ragga runt i. Jag letade länge på nätet och via vänner för att få tips om någon som kunde hjälpa mig. Ett namn som dök upp på nätet var Pelle "Traillöparen" Nyberg.

Traillöparen

Pelle hade en filosofi som jag tyckte stämde bra överens med min. Tog kontakt med honom och hörde mig för om hans tankar, upplägg, kostnad mm. När jag bestämde mig och fick första schemat och med det förklaringar till det jag skulle göra insåg jag att jag hittat rätt coach. Pelle var extremt grundlig i sitt arbete och hade snabbt tagit reda på en hel del om mig innan via gamla racerapporter, dagboken på Jogg.se mm. Inget hittepå här inte. Rakt på sak och ärligt. Jag skickade honom även mitt maxpulstest från SATS för att han skulle se min nivå. Pelle gillade mycket input. Det blev en del överraskningar men fortfarande mycket löpning. Det som Pelle lade till i min träning var corestyrka, plyometrisk träning och yoga. Jag körde även en hel del spinning och crosstrainer.

 

 

För att få koll även på min hälsa gick jag till vårdcentralen och lät ta en massa blodprover, blodtryck och hjärtundersökning. Nu ska det göras grundligt. Allt visade sig vara bra förutom brist på järn. Något som jag i efterhand har förstått är vanligt bland långdistanslöpare. Järntabletter och ett par träningsfria veckor fick upp mitt värde till normalt igen. Järnbristen kan nog vara en förklaring till min långa återhämtning. Numera äter jag mer järnrik mat och tar tillskott så jag inte hamnar där igen.

 

Höst, vinter och vår

Vilken ultra skulle det då bli? Jag tänkte att den skulle vara tuff och att den inte skulle ligga för långt bort. Jag gillar ju södra delen av Sverige och med tanke på släkten nere i Ystad och närheten över med båt till Rönne på Bornholm så blev valet ganska lätt. SALOMON HAMMER TRAIL 100 Miles!  

Salomon Hammer Trail

Man beskriver Hammertrail som Nordens PTL och Danmarks tuffaste terränglopp. Det är en grym bana med totalt 6400+ höjdmeter. Det motsvarar ca 130 repor i Bryngfjordens slalombacke.

Coach Pelle fick ta del av mina tankar och ett schema anpassat för lång trail med många backar togs fram. I början blev det lite skruvande i programmet då min återhämtning var som den var men efter någon månad hade vi hittat en framkomlig väg där jag körde alternativ träning med crosstrainer eller spinning istället för löpning de dagar jag kände mig lite sliten.

Schemat följdes ganska bra och jag hade tur som fick vara frisk och skadefri i stort sett hela vägen.

Under höst vinter så blev det en del spontana löputflykter bl.a. till Hällefors Silverled

Jag sprang på Acksjöleden i Molkom, stigar i Skattkärr, Vålberg och även en tripp till Jönköping för att springa Vättervyernas 6,5 mil Ultratrail.

Vättervyerna

Jag lade en hel del tid i Bryngfjordens slalombacke där jag tränade både upp/nerförslöpning och stavgång.

I januari gjorde jag Karlstad 6-timmars i Våxnäshallen för att få ett litet formbesked. Det blev nytt PB med en 6:eplats och nästan 65km och jag fick pris för första gången! Notera superhjälten André Rangelind till vänster.

6-timmars

Jag tror att det är bra att ibland komma ifrån de vanliga slingorna runt I2-skogen och se något annat. Vinterns träning rullade på bra och Pelle backade upp med ett grymt stöd och motivation.

 

Förberedelser

Målet var satt och nu skulle allt slutföras. Biljett till loppet var redan ordnad men det är ju lite till som behöver klaras upp innan man kan slappna av. Hur kommer man dit? Var ska man bo? Vem ska med? Vilken utrustning och näring behövs? Behöver jag träna mer loppspecifikt? Hur ser banan ut? Support? Och den stora frågan, HINNER JAG BLI REDO???

Mitt första besök på ön. Jag hade hört mycket gott om Bornholm och hur vackert det var. 

Även denna gång hade jag sån tur att familjen ville följa med och vi gjorde resan till en liten minisemester. Jag började med att googla upp boende i närheten av banan. Hittade Bornholm Tours som hade stugor och lägenheter till uthyrning runtom på Bornholm.

Bornholm Tours

Via dem fick jag tips om boende 200m från starten. Perfekt även om det kanske var i dyraste laget. Vidare bokades biljetter till katamaranen över till Rönne. Tanken var att bila till Ystad, ställa bilen där hos Maja och Leif (på B&B Gaffelgränd), ta båt över till Rönne och sedan lokalbuss till vårt boende på Bornholms norra del. Låter bra i teorin men det visade sig lite krångligare i verkligheten.

Som extra support och semestersällskap var även min svägerska Maria med man Jesper och son Benjamin. De skulle ansluta på fredagsmorgon från Malmö. Kanon att ha Jesper med som är halvdansk och som kan översätta när man inte förstår språket.

Min vapendragare från GAX i Ystad, Björn Lind var även han anmäld till Hammertrail. Han hade tyvärr dragits med en hel del skador och det var oklart in i det sista om han skulle springa. När vi närmade oss och det var några veckor kvar till loppet bestämde han sig ändå för att ge det en chans. Björn med familj tog bil och husvagn med sig över för att campa på parkeringen vid startområdet.

 

Jahaja...och där kom den!

Måndag 1/5 och 2 dagar innan avfärd till Bornholm händer det som inte får hända. Förkylning och skitont i halsen. Jag hade varit frisk och skadefri i ett halvår och det var verkligen inte läge att bli däckad nu. Jag tryckte i mig mycket mat och vatten, sover så mycket det bara går och köper en flaska ColdZyme som förhoppningsvis ska lindra besvären i halsen. Tanken att ställa in finns inte på kartan. Det måste gå över innan starten på fredag, det bara måste! Halsontet ger med sig redan på tisdag men snuvan hänger i. Hoppet lever kvar. Det är kanske allergi?

Tisdag kväll och familjen packar. Jag har trappat ner på löpningen och endast kört lätt spinning sista veckan.  Näringsplan spikad. Utrustning spikad. Tidsmål spikat. Blir medlem i klubb UMara. Jag känner mig redo men snuvig.

Tanken var att under påsken åka ner och provspringa banan för att vara förberedd. När vi skulle åka vräkte snön ner och jag hade redan bytt till sommardäck. Vi ställde in. Bra beslut.

Vi åker mot Danmark på onsdag 3/5. Det är tydligen vår, men träden är inte gröna än i Karlstad. När vi närmar oss Skövde så ser man däremot en stor skillnad och ju längre ner i landet vi kommer så blir gräset grönare och träden får större blad.

Solen och värmen är på väg och jag hoppas det är ännu varmare och grönare på Bornholm. När vi några timmar senare har bilat in i Skåne och passerar Brösarps busstation, som vi känner igen från förra årets lopp GAX, så gör vi en avstickare mot Vitemölla och åker sedan efter kusten efter äppelodlingar på Österlen till Ystad. Minnen från loppet kommer tillbaks. Resan går bra. Vi parkerar bilen på Gaffelgränd B&B, tar våra väskor och går mot färjeterminalen för att checka in.

Vi har ca en och en halv timmes resa över till Rönne med katamaranen som går lite fortare än den vanliga färjan. Björn med familj anländer till samma avgång och vi träffas på övre däck där vi käkar lunch. Vi är ju snart i Danmark så vad passar bättre än smörrebröd med rostbiff och pepparotscreme och en öl. Passar på att på taxfreen köpa en fin rom och ett Underbergbälte som reservplan. Återkommer till det.  

 

Bornholm

Allt hade hittills gått smidigt och nu ska vi bara hämta nyckel och ta oss med lokalbussen till vårt boende. Nyckeln ska hämtas ut på Cirkle K som jag antagit ligger vid terminalen men som istället visar sig ligga 2km mot centrum. Jag och min dotter Elvira tar en lätt löptur till macken och hämtar nycklarna. Det innebär tyvärr att vi inte hinner med bussen som går 20:05 utan behöver ta sista bussen 21:05. Medan vi väntar i busskuren ser vi på tavlan att bussen endast tar kontanter. Vi har inga danska pengar. Den automat som finns vid terminalen funkar ej. Vi hinner inte in till stan igen och Björn med familj har redan åkt vidare mot norra Bornholm. Det blir lite nervöst ett tag. Hur kommer vi till vårt boende? När bussen kommer så förklarar vi oss och den snälle busschauffören stannar efter vägen så vi kan ta ut pengar i en annan automat. Tack för det. Han stannar även för att släppa av oss 100m från vårt boende och vi kliver ut i beckmörker. Att hitta vår lägenhet var inte helt enkelt i mörker. Ingen informationsskylt eller upplysta siffror på husen. Vi irrar runt i en kvart och med mobilens ficklampa lyckas vi till slut hitta vårt boende. Stoppar i nyckeln men den går inte att vrida runt. Numret stämmer. Prövar igen. Icke. Ser oss omkring och hittar en dörr på andra sidan av ett plank som har samma nummer. Samma nummer! Hur galet är inte det? Testar den andra dörren. Det funkar. Det är en trött familj som till slut kommer fram sent på onsdag kväll till en iskall ouppvärmd lägenhet. På med elementen och ganska snabbt ner i sängen. I morgon ska vi kolla omgivningarna.

Familjens frukost bestod av en KitKat delad på fyra. Vi förutsatte att det fanns en affär i närheten men den låg 4km från vårt boende. Eftersom Björn hade bil så löste vi det bra ändå. De duschade hos oss i utbyte mot skjuts in till stan så vi kunde handla;-)

Efter en nyinköpt och välsmakande storbrunch gick vi till startområdet och fixade med det praktiska. Hämtade ut nummerlappar, anmälde support och barnen till ett barnlopp. Förstod inte riktigt all information från lopparrangören men man kommer långt med att nicka och hålla med när man pratar med vänliga danskar. Vi strosar runt, kollar banan och går ner till hamnen där vi köper glass och varm choklad. Vi hann även med ett studiebesök på Hammershus borgruin.

Det har börjat blåsa, och det blåser rejält! Vindstyrkor på upp till 24m/s på norra Bornholm. En skolklass i badkläder gör någon typ av upplevelseevent vid målområdet där de åker linbana över ett vattenfyllt stenbrott för att till slut landa i vattnet. Hårda danskar. Härdade från barnsben. Det ser fruktansvärt kallt ut!

Vi hoppas stormen mojnar till morgondagen. Försöker suga i mig atmosfären och så mycket information kring loppet som möjligt. Pirret är på väg att infinna sig.

Utrustning, näring och pepp:

Förberedelser är A och O i ett ultralopp. Jag har under vinterhalvåret provat mig fram till vilken utrustning som jag kommer använda och vilken energi som funkar för min mage under så lång tid. Det är ofta magen som kan ställa till det i en ultra. Så länge man inte åker på någon skada eller överbelastning så kan man anpassa farten, men om inte magen hänger med så är man oftast körd. För min del äter jag sånt jag vet att jag kan få ner och som inte är för hårdsmält. Nedan följer den utrustning och näring jag använde mig av på loppet:

 

Utrustning:

Vätskerygga: Ultimate Direction AK 2.0

Regnjacka: Ultimate Direction Ultra Jacket

Vindjacka: Salomon Ultralight

Långärmat: SuperNatural merino, långärmad funktionströja

Tights: Salomon Advanced Skin Shield

Mössa: Ullmax

Buff: Buff

Handskar: Extremities

Strumpor: Ijinji Thin, Newbody

Skor: Altra Lone Peak 3

Stavar: Black Diamond Distance

Solglasögon: Atletus

Pannlampa: Lumonite Compass R

Magväska: UltrAspire Quantum

Smörja: Sportslick

Telefon/Kamera: IPhone 7

Kåsa: Foldacup

Sjukvård: bandage, våtservetter, kompresser, Compeed skavsårsplåster, Leukoplast bred

 

Näring:

Vitargo gel i smakerna cola och lemon

BabyBelost

Risenta sesamkakor, naturella och kokos

Yankeebar lakrits

Rawbar

Bounty

Banan

Leverpastejsmörgås 

Haribo matadormix

Kaffe

Coca Cola

Tailwind Naked

Buljong

Varm Saft

Chips

S-Caps salttabletter

Enervit GT

Nuvaluzid

Imodium

 

På min UE Boom rullade Hammertrax på Spotify.

 

Åter i lägenheten så packar jag det sista inför loppet och gör klart de 5 energipaketen som jag tänkt ta med mig vid varje varvning på slingan (ca 2,6 mil), nålar fast nummerlappen på rygga och byxor, lägger fram kläder. Barn och fru spelar spel. Jag är i bubblan. Äter en massa köttfärssås och spaghetti, dricker Tailwind sportdryck och cola. Magen är stor som en spärrballong. Jag tar en varm dusch och gör mig klar för kvällen. Snuvan sitter forfarande i men jag känner mig inte förkyld. Jag intalar mig att det är allergi. I morgon är det dags. Somnar runt 23 och sover gott hela natten.

 

Raceday

Yes! Självklart blev det grötfrukost!

Slingan är 2,6 mil och den löps 6 gånger. Varannan gång medurs och varannan gång moturs. Innan loppet blir man tilldelad en stol i tältet vid start/målområdet. Där kommer min fru Marit och Jesper hjälpa mig med support inför varje varv. Jag kommer att passera där med 4-5h mellanrum och sätta mig en liten stund för att vila, fylla på näring i löparvästen och ev. byta tröja, strumpor eller skor. Kim som är loppgeneral går igenom reglerna och kollar så att alla har med sig de obligatoriska prylarna (bandage, räddningsfilt, plåster, vätska, kåsa och pannlampa) 

Efter 10 min så står vi sedan på startlinjen. Vissa tänker springa i tshirt och kortbyxor. Jesus. Själv har jag tights, merinoulltröja och vindjacka. Det blåser ju satan. De verkar vara rutinerade löpare så de vet säkert hur varma de brukar bli.

 

Första Varvet - Är Det På Riktigt?

Klockan är 10:00 och många av oss ger sig iväg på det längsta och tuffaste lopp vi någonsin gjort. Jag startar i den tunna nyinköpta regnjackan från UD med huva eftersom det fortfarande blåser på bra. Loppet börjar med ett "förspel" där man avverkar 4km runt en liten damm, men det är bara för att få sträckan 161km eller 100 Miles att gå ihop på slutet. Jag noterar att några danskar håller högt tempo redan från början. Tänker att det är proffsen som sticker iväg. Jag och Björn håller ett lugnt tempo. Vi passerar senare både vårt boende och Hammershus på slingan och vi känner igen oss. Denna gång har vi inte gjort upp att vi ska springa tillsammans men det känns ändå bra att hänga ihop så man lär känna banan tillsammans. Vi går ut på första varvet och jag blir lite förvånad över hur teknisk och hur  mycket upp och ner det är. Som en slalombacke mest hela tiden. Jag kör på, följer med i strömmen och tiden rullar iväg. Tid att njuta av omgivningarna finns inte. Jag har fullt upp med att titta var jag ska sätta fötterna. Det är vassa stenar och taggbuskar. Det är hala stenar efter kusten och det är mjuk sand varvat med bergshällar. Ljung som fastnar i fötterna. Rep att hålla sig fast vid i de branta uppförsbackarna. Långa trappor. Höga broövergångar med öppen gallerdurk under fötterna. Det är upp och ner, upp och ner. Det är svindel. Jag är inte van detta. Varje steg är en potentiell stukning. Det är jobbigt, grymt jobbigt och jag har inte ens sprungit ett varv ännu. Jag klarar första varvet strax under fyra timmar. Det innebär en kmtid på över 9min. Tjena! Jag kommer in till depån med en tom blick och jag tänker att de flesta i tältet liksom jag undrade vad fan jag hade på Hammertrail att göra.

När jag sätter mig i stolen så bestämmer jag mig att nästa varv får nog ändå gå lite långsammare.

 

Andra Varvet - Danskbrytet

Danskarna som gick ut snabbare tog en lite längre paus och vi går ut nästan samtidigt ur depån. Nu gör jag mitt lopp. Jag ska inte dras med av någon som är bättre (eller någon som tror sig vara bättre). Jag försöker istället hålla ett tempo som ska ta mig in på runt 4,5 timmar/varv. Målet med hela mitt lopp är att klara tiden för bältesspänne. Bältesspänne är något man får om man klarar en tid som arrangören anser är bra. Den tiden var på detta lopp satt till 29h. Maxtiden för loppet är 32h. Springer man på strax över 4,5 h per varv är man alltså safe. Jag tänker att om jag kan göra slingorna på den tiden så håller det för bältesspännet. Men hur ska jag klara det? Jag var ju totalt slut efter ett varv. 

Som sagt, jag gör mitt lopp. Jag springer stora delar helt ensam och det känns just då som om jag inte orkar vara social. Danskarna är långt framför mig men jag har också en hel del löpare bakom mig. Det passar mig bra. Jag får i mig energin från sesamkakor och gel ganska bra men skippar leverpastejsmörgåsarna som blir som en klump i munnen och är omöjlig att få ner. Dricker sportdryck och äter ostar.  Efter ca halva sträckan kommer en energistation vid Jons Kapell. Där kommer jag åter ikapp danskarna och jag har nu även passerat en norrman. Ultra handlar inte bara om hur fort man springer. Lika viktigt är det att vara strukturerad och inte ta onödig tid på sig när man tar energistopp eller paus. Man spar mycket tid på att vara effektiv och göra saker i farten. Det gäller därför att lita på sig själv, vara taktisk och spara på krafterna. De fem danskarna rusar iväg och nu ser jag dem inte mer denna runda. Jag fortsätter själv och i min lilla värd av smärta och utmattning. När jag efter vad som känns som 6h (men var strax över 4h) kommer in i depån ser jag två av danskarna med filtar om sig sitta och huttra i sina stolar. De har fått nog och brutit efter två varv. Antagligen gick de ut för hårt. Jag förstår dem. Jag är inte långt undan själv.

 

Tredje Varvet - Den Glade Norrmannen

Efter en välbehövlig paus hos min underbara familj i tältet där jag blir ompysslad, påhejad och får i mig lite gott får jag faktiskt lite ny energi. Det här är lite tjusningen med ultra. Det går i vågor. Man har bra perioder och man har tyngre stunder. Life in a day liksom. Jag kanske inte är så fel ute ändå? Jag kanske ändå har något här att göra? Det känns som skadeglädje, men att folk börjar bryta loppet gör mig starkare. Jag börjar tro mera på mig själv och påminner mig om att efter detta varv har jag gjort hälften av loppet. 50 Miles på denna bana är inte att pissa på. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Efter någon km in på tredje varvet ser jag en av killarna som var snabb ut i starten. En sån där proffsig bergsget. Han går. Jag kommer ikapp honom och vi hamnar vi i en trevlig pratstund. Jag känner att det är behagligt att gå en stund. Geten är jättetrevlig och grym på att gå. Han måste vara den snabbaste gångaren jag mött. Jag småspringer i upp och nerförsbackar men han går. Asgeir Hjorthaug heter han och jag tror han kommer från närheten av Oslo.

Vi håller sällskap i någon mil och vi pratar så mycket att vi till slut hamnar fel. Vi får gå tillbaks en liten bit för att hitta snitslarna som leder oss på rätt spår igen. Visst, vi kanske tappade några minuter, men det är inget som spelar roll i det stora hela. Asgeir går eftersom han har fått ont i sitt knä. Han har svårt att springa utför och har bestämt sig för att gå en stund för att se om det blir bättre efter en stund. Vi håller ihop fram till den där långa trappan vid Jons kapell men när han stannar där och stretchar så joggar jag sakta vidare mot målet för varv 3. Vid Jons kapell träffar jag även Björn som inte är långt efter mig. Vi kom ifrån varandra redan på andra varvet. Björn har det lite kämpigt med hjärtat som rusar i backarna och han har börjat tänka på om det är värt att fortsätta. Vi pratar en liten stund och jag säger att han ska ta sig en riktig funderare hur han vill göra i nästa depåstopp. Inte kul om pulsen skenar. Man kan bli orolig för mindre. Lämnar Björn vid trappan eftersom han är på väg ner och ser heller inte Asgeir något mer, men får veta efteråt att han gjorde 10 mil innan han bröt pga. sitt onda knä. Hoppas knät blir bra Asgeir!     

När man inte tror att man kan kräma ut mer av kroppen så har man alltid lite kvar att ge. Det stämmer nog. Jag tyckte GAX i Ystad var tufft men det här är just nu rent löjligt jobbigt. Det börjar bli kämpigt att få i sig energi men jag tvingar i mig det jag kan. Så sött och slibbigt. Längtar efter grapefruktjuice och häxvrål. Kanske en Underberg? Jag skulle ta vad som helst som inte är sött. Jag mår illa av Bounty och slänger sista halvan ut i havet följt av en svordom.

 

Fjärde Varvet - All Alone In Darkness

Depå. Energi. Kort vila. Tröst, pushning och kärlek. Underbar familj/support. Tredje varvet tog runt 5 timmar eftersom jag gick så mycket. Tror ändå att det var bra eftersom jag fick tillbaks lite energi för att ge mig ut på det första passet i mörker. Jag tror klockan var runt nio när jag lämnade depån och nu var det pannlampa på. Började med ett batteri som inte funkade som det skulle så jag bytte batteri redan efter en halvtimme. Köpte lampan tidigare i år på nätet efter lite efterforskning och nu i efterhand kan jag säga att det var ett grymt bra köp. Lumonite Compass R. Rekommenderas. Klarade hela natten på två batterier och de var långtifrån slut. Här börjar det ändå bli lite suddigt i hjärnan. Jag har vaga minnen från varv fyra och kommer bara ihåg att jag stog öga mot öga med en stor bagge i mörkret och lättnaden när jag möts upp av Jesper och min dotter Elvira vid depån 4,5 timme senare. Jag såg antagligen ut som ett totalt vrak. Men...jag har än så länge inte haft någon riktig dipp där allt känns totalt meningslöst och jag ser det som ett gott tecken. Jag är inte heller trött och vill sova eftersom huvudet är proppat med endorfiner. Bara ett varv till i mörker.

 

Femte Varvet - Morgonstund Har Guld I Mund

Jag följs in i depån av min dotter och Jesper och jag får lite varm buljong. Otroligt gott att bryta av det söta med något varmt och salt. I depån får jag reda på att Björn brutit efter 50 Miles (tre varv) pga. sitt pulsproblem. Det var nog ett riktigt beslut även om jag förstår att han är besviken. 50 miles är ändå en bedrift på denna bana! Det är lite ruggigt men vinden har lugnat sig och det blåser inte så farligt längre. Totalt två varv kvar. Jag ska ta mig igenom det här! Jag har ont i hela kroppen, men...mina fötter är helt ok. Jag har inte bytt varken strumpor eller skor och fötterna känns ovanligt fräscha. Vad jag gjorde detta år till skillnad från förra årets 100 Miler var att jag tejpade där jag brukar få skav, lade på rejält med Sportslick, på med tåstrumpor och över dem ett par tunna sportstrumpor. På detta lopp valde jag Altra Lone Peak 3 som skor och det var nog det bästa beslut jag tagit på detta äventyr.  Jag ångrar heller inte en sekund att jag körde med stavar från start. Avlastningen på benen var guld värd.

Dags att ge sig ut igen i natten. Klockan är runt fem på morgonen, jag har lite frossa och det är en stund kvar till gryning. Har jag varit med om solnedgången så ska jag fanimej även vara med om soluppgången. Det gäller att hitta delmål för att lura hjärnan att fortsätta. Varv 1,3 och 5 innehåller en liten extraslinga ner mot havet, runt en klippa ute i vattnet och upp igen. På vägen upp hänger ett rep att dra sig upp i. Det är lite scary att titta bakåt när man som jag har lätt för svindel. Det är brant och man har god hjälp av repet. Vilket påhitt.

Det är en befrielse att ta av sig pannlampan när ljuset kommer. Fåglarna kvittrar som tokiga och kroppen fylls med en obeskrivlig känsla av energi igen. På tal om energi, den är nu mycket svår att få i sig. Jag har gått över från Tailwind sportdryck till 50/50 vatten och cola. Det är inte riktigt lika sött och lite lättare att få ner. Jag tvingar i mig en gel, två babybelostar och ett paket sesamkakor. Kräkkänning. Det kommer nästan upp igen. Mot illamåendet har jag dock ett knep. Jag kokar riven ingefära och låter det dra till det blir riktigt starkt. Häller upp på små flaskor som jag tar en shot av vid varje depåstopp. Effekten av det är direkt. Illamåendet klingar av. Ruskigt bra. Nästa gång ska jag ha med mig några småflaskor av mitt elixir i ryggan.

Jag maler på. Hold On, Be Strong. Jag går, springer, lufsar och för det mesta på egen hand. Träffar en svensk kille från Malmö som jag tyvärr glömt namnet på och vi pratar en stund. Tiden går fortare när man pratar med någon men det är inte alltid man har orken. Där och då har jag inte riktigt orken. Förlåt.

 

Sjätte Varvet - Sista Kraftsamlingen

Innan jag ger mig ut på sista varvet åker merinoulltröjan och vindjackan av. Tar på mig en funktionströja och gör lite reklam för mitt företag. Min dotter tvingade mig. Jag hade egentligen inte ork till ett ombyte.

Jag lämnar all onödig vikt som jag har i västen i depån. Det känns 10 kg lättare.

Jag har svårt att få i mig annat än lite saft och jag tar endast det jag vet att jag kommer att äta med mig. Min fru erbjuder mig minttuggummi och det smakar riktigt bra, även om det inte ger någon energi. Magen och fötterna har klarat sig bra. Musklerna i kroppen är totalt slut. På något vi ska det väl ändå gå? Nu är jag helt fokuserad på att klara loppet och jag funderar hur jag ligger till för att klara bältesspännet.

När jag ger mig iväg på sista varvet så börjar jag räkna. Klockan är någonstans runt nio på morgonen och jag kommer fram till att jag har ca 6h på mig för att klara bältesspännet. Trots att jag gjort varven fram till nu på mellan 4 till 5h så känner jag mig inte säker. Jag är så trött att jag lika gärna skulle kunna kollapsa i ett dike pga. energibrist och klockan skulle ticka iväg. Känner dock ingen yrsel så jag har nog fått i mig nog med vätska och salt. Det är nog inget vackert löpsteg jag bjuder på men jag bryr mig inte längre. Nu är det bara ett steg i taget. Man kan alltid ta ETT steg till. För varje meter jag passerar är jag närmare mål.  

När jag sprungit en km hugger det till i magen. Men va fan? Inte nu! Jag hade med jämna mellanrum tuggat i mig Novaluzid och innan loppet tagit en Imodium för att stabilisera. Det hade funkat kanon i 13 mil och det får inte balla ur nu! Vad har jag gjort som pajjar magen? Funderar en stund och då dyker det upp. Minttuggummi med Xylitol! Xylitol är laxerande och inte det minsta bra för en känslig mage. Det blev faktiskt ett besök vid sidan av stigen. Som tur var höll magen ihop efter det.

Det är sista varvet och nu springer jag och pekar finger åt träd och buskar. Är lite bäng i kontoret. Berättar högt för får och kossor att jag nu träffat dem för sista gången och att jag aldrig kommer hit igen. Allt jag passerar gör jag för sista gången. Björn har vaknat till och hittat ut till mig för att heja på när jag har runt 18 km kvar, och han får nog höra en hel del från mig som inte är barntillåtet. Tror faktiskt det finns på film och det blir säkert pinsamt att se det i efterhand.

Jag ringer i klockan vid energistationen vid den långa trappan och får i mig en banan. Bananen och en gel är det enda jag äter på det sista varvet. Jag stapplar fram men jag tänker inte ge mig. Jag har ingen aning om hur jag ligger till i loppet eller hur många som brutit men det är inte relevant just nu. Jag siktar på tiden för bältesspännet.  Björn berättar att jag kommer att klara det med god marginal men jag känner mig långt ifrån säker. Jag vet att jag ska göra det jävligaste partiet på slingan en sista gång och jag kommer ihåg att den delen verkligen suger musten ur en. Hammarkullen dödar benen. Jag har inte ont i tänderna så jag biter ihop och når till sist området för målgång. När man kommer hit så har man en sträcka på 800m upp och ner för en sista brant. Det är förövrigt den sträcka som de coola barnen gör sitt lopp på. 

Det är först här med nästan två timmar till godo som jag förstår att det kommer gå vägen och jag spricker upp i ett leende. Björn springer bredvid och filmar. Min familj och en hel del åskådare står och applåderar. Jag har växlat humör från den grinigaste gnällgubben till att vara överlycklig. Jag stannar till lite innan målgång för att ta in allt. Jag lyssnar på jublet och jag ser min familj på andra sidan målgången. Jag korsar mållinjen och får medalj runt halsen. Sen får jag ett litet brunt paket. I den lilla pappkartongen ligger det. Bältesspännet. 

 

Jag går in på tiden 27.21.06 som förste svensk med sex danskar före mig. Jag får veta att 21 av de 35 startande i 100 Milesloppet har brutit.

 

 

Jag klarar tiden för bältesspänne med 1h och 39 minuter. Jag behöver inte använda mitt Underbergbälte som jag hade som reserv. Jag kramar om tävlingsledningen som ett litet barn, kastar vätskeryggan hårt i marken och lägger mig sedan på rygg i gräset och bländas av en strålande sol. Det är vindstilla. Jag njuter av den totala utmattningen. Det gör ont men det gör inget. Just nu mår jag så otroligt bra. Eller som Roffe Ruff säger; Det är det närmaste jag kommer te o snacka med Gud. Smärtan går över. Det är bara muskelvärk.

Avrundar eftermiddagen med lite mat och dryck och trevligt eftersnack i tältet.

 

Summering:

Kvällen kommer och jag är fruktansvärt trött och otroligt nöjd med mig själv. Lovar mig själv och alla att aldrig göra loppet igen. Vilken extrem resa i både hjärna och kropp! Vi samlas alla i vår lägenhet, beställer pizza och dricker några öl. På kvällen drömmer jag att jag är lastbilskonstruktör. Sjukt.

Utan hjälp från min underbara familj och släkt, coach Pelle, Björn med familj, Altra skor och stavarna hade det aldrig gått. Inte en chans.

Bilresan hem som alltid brukar vara jobbig går ovanligt lätt på söndagen.

Tack alla ni som ställde upp och gjorde det möjligt. Tänk att man kan bli så glad av detta självplågeri. Skål för mig i ett gott glas rom!

På återseende!

/Dan Kenyan

Foton i bloggen är tagna av mig med familj, Björn med familj och Jesper. Några foton är även är kopierade från Hammertrails facebooksida och fotograferna är Jonas Jensen, Kenneth Jensen och Jesper Halvorsen.

 

 

 

2 kommentarer till inlägget

Rikard Edgren
1972 • Karlstad
#1
21 maj 2017 - 14:57
Grattis till en mäktig upplevelse!
Och visst är det ett beroende, men de flesta sidoeffekterna är ju väldigt positiva.
Vad blir det härnäst efter detta?
Dan Fallquist
1971 • Karlstad
#2
21 maj 2017 - 16:44
Detta år har jag Stockholm Marathon och Silverleden spikade. Möjligtvis någon höstultra. Men nästa år lockar det faktiskt lite med TransScania i Skåne. Är inte redo för UTMB ännu. ??
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.