Österlen Spring Trail 2017 – en nära-döden-grej

Stockholm marathon 2012 blev precis nerpetad från förstaplatsen i kategorin ”det värsta jag gjort”. Loppet idag var sju resor värre och handlade väldigt lite om löpning och väldigt mycket om överlevnad.

Det regnar i starten och vi står och kurar under tak ända till startskottet går. Temperaturen snålar med plusgrader och jag har klätt på mig typ allt jag äger. Eftersom Fredrik tvekar på om han överhuvudtaget kommer ta sig i mål, har vi valt att springa var för sig. Jag hittar en liten klunga jag kan glida med i och allt känns bra. De första 15. Sen börjar kylan tränga sig på.

Det regnar oavbrutet och inte ens de tjocka goretex-vintervantarna lyckas stå emot vattnet. Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag som kyler ner händerna till obrukbarhet. Kan inte komma åt min medhavda mugg för vätskepåfyllning och svär över loppets miljötänk. Ge mig en plastmugg liksom, jag måste ju dricka. En annan dag tycker jag initiativet är hedervärt, men inte idag…

När vi kommer ut på Brösarps backar, med milsvidd utsikt och utan skydd från vinden,  blir blåsten påtaglig och kall. Då tycker någon att snö är en bra idé! Här någonstans börjar jag frysa på riktigt. Tappar kontakt med mina fötter. Klockan visar 20 kilometer och jag inser att det kommer att bli en lång plåga mot mål.

Plötsligt är fokus inte själva löpningen. Jag blir rädd för min hälsa. Jag känner att kroppen stänger av. Jag fryser så jag mår illa. Det slår lock för öronen och varje fotisättning ekar som oljud inuti mitt huvud. Snön letar sig in under jackan via en glipa mellan mössan och buffen men det är bara en gradskillnad i helvetet. Blött som blött.

Jag är livrädd att hamna ensam. Inser att jag inte har mental förmåga att reda ut ett eventuellt vilsespring. Hjärnan är bortkopplad. Jag vill också att någon ska se mig om jag plötsligt svimmar av köld. Så jag inte förvandlas till en översnöad hög någonstans på Österlen. Jag njuter inte av den fantastiska naturen. Jag njuter inte av påskhelgens enda löpning. Jag njuter faktiskt inte alls. Jag har bara fokus på att ta mig i mål levande. Och målet är inte själva målgången. Målet är bilen. Värmen.

Sista milen är upptrampad av alla som sprungit det kortare loppet. Leran är massiv. Jag glider omkring, och tar mig mer i sidled än framåt. En hopplös känsla när allt jag vill är att komma fram. Slutar äta och dricka då jag helt enkelt inte kan få upp grejerna ur ryggan. Det finns inte en kroppsdel på kroppen som fungerar i kylan.

När jag vid Vantalängan behöver gå på toa håller det på bli min ändstation. På toan regnar det inte och den känslan är så underbar att jag överväger att stanna där tills jag torkat. Men jag rycker upp mig själv. Svär över mina värdelösa händer som varken lyckas slita av toapappret eller dra upp brallorna efteråt. Golvet gungar.

Får i mig några koppar varm blåbärssoppa varav ungefär hälften hamnar över hela ansiktet pga min sladdriga medhavda mugg. Kunde inte bry mig mindre. Springer vidare. Tuggar kilometer. Faller platt i leran, slår upp ett knä. Blir glad för varenda människa jag ser, löpare som funktionär. Tänker att de kan ta hand om mig om jag håller på frysa ihjäl. Känner mig liten och ynklig. Men jag gråter inte. Inte än.

Går upp för trapporna mot målgång. Koordinationen räcker inte till annat. Har ingen känsel söder om naveln. Snubblar fram över kullerstenarna mot mållinjen och tar emot min medalj. Önskar det vore en filt.  Får be om hjälp att öppna väskan och hitta min bilnyckel och beger mig nästan omedelbart vidare mot mitt mål. Min bil.

På vägen dit tänker jag tanken att jag inte ska hitta den. Får panik vid tanken, men som tur är står den synlig och väntar på mig. Låser upp och tappar nyckeln på marken. Den försvinner i snön. Livet känns hopplöst. Jag kan inte leta den. Jag fryser ihjäl. Lämnar den och går in och sätter mig. Skruvar på värmen och försöker ta av skorna.

Det är lera i hela bilen. Jag vill inte röra mina skosnören. Vill inte bli lerig på händerna också. Dubbelknutar funkar inte för ihjälfrusna händer. Jag sätter mig apatisk. Vet inte var jag ska bli av.

Så knackar Fredrik på rutan. Han har haft ett jättebra lopp och är i mål bara 15 minuter efter mig. När jag ser honom brister det. Jag gråter, skakar tänder och vet inte hur jag någonsin ska bli varm igen. Han blir orolig när han ser min blick. Okontaktbar kallar han den. Han går in i vårdarläge, virar in mig i filtar och hjälper mig av med de blöta kläderna. Jag bara skakar. Har aldrig skakat så okontrollerat någonsin.

Säger att det var synd att vi inte sprang tillsammans då han ändå sprang på så bra. Fast vid närmare eftertanke är vi överens om att vi nog aldrig hade kommit i mål då. Jag hade förmodligen inte bitit ihop på samma sätt i hans sällskap. Och han hade aldrig låtit mig fortsätta i mitt skick.

Österlen Spring trail ÄR ett fantastiskt lopp. Regn, blåst, snö och plus EN grad är allt annat än fantastiskt. Jag kommer aldrig springa under sånna förutsättningar igen. Påminn mig om det. Jag var fasen rädd.

Den osminkade verkligheten...

13 kommentarer till inlägget

Andreas fredriksson
1975 • Eskilstuna
#1
15 april 2017 - 21:26
Otroligt starkt kämpat denna extrema dag. Min resa kändes plötsligt ganska behaglig i jämförelse med din. Tror att jag sprang om dig i backarna runt 35-36km och då såg du rejält sliten ut. Tror aldrig jag frusit så mycket som jag gjorde efter loppet, klarade knappt av att byta till torra kläder...shorts kanske inte gjorde saken bättre men det var skönt under loppet iaf.
Per Kvist
1963 • Trelleborg
#2
15 april 2017 - 22:47
Starkt gjort!! :)
Kul och se dig i live-version, (måltältet).
1973 • Kävlinge
#3
15 april 2017 - 23:34
Andreas - har ALDRIG frusit så mycket någonsin. Fanns inte en kroppsdel som gick att styra. Brukar alltid få höra att jag ser så pigg ut på lopp, men du är inte den första som säger att jag såg sliten ut idag :) Hade bara ett fokus och det var att inte frysa ihjäl....

Per - kul att se dig med. Även om jag önskar att du hade fått en annan bild av mig än den du fick - ihjälfrusen och på gränsen till nervsammanbrott :)
1971 • Årteryd
#4
15 april 2017 - 23:40
Kul:-) Jag satt o laddade för en sen efteranmälan i går men såg att det var fullt, det fick mig att känna mig besviken, det verkade så härligt på bilderna!
I dag tog jag mig en knapp halvmara 40 mil norr om Österlen, jag hade sol, första milen gick knackigt, sen var det bara härligt.

Ska vi alla inte bara ladda för Laxå den 29:e, då kommer våren vara här!

Tack för trevlig läsning, det är uppbyggligt för oss amatörer att se ett halvproffs som du lida.

We're in this together.
1973 • Kävlinge
#5
16 april 2017 - 06:26
Just "kul" vet jag inte men det var en upplevelse och lärdom. Mest ledsen att jag missade allt det där vackra som loppet hade kunnat vara. Österlen i vårskrud liksom, finns inget bättre! Det verkar som 40 mil norrut hade varit att föredra :)

Laxå fick jag googla, men det verkar najs. Får se om jag återhämtat temperaturen tills dess...
Per Kvist
1963 • Trelleborg
#6
16 april 2017 - 17:46
De intrycket fick jag INTE Anna. Du såg (som alla andra deltagare) mest ut till att ha kört ett seriöst träningspass.
Bättre lycka i nästa repa!
1964 • Uddevalla
#7
16 april 2017 - 23:01
Usch, detta låter förskräckligt. Ta hand om dig!!!
1964 • Perstorp
#8
17 april 2017 - 08:09
Kul läsning du har fått till,grattis till fullföljt lopp,sprang också 47k vädret spelade inte så stor roll för mig detta skulle bli det första riktiga testet efter höftbyte som jag gjorde 24/10-16,och bättre utmaning kunde man inte få både backar och slirigt underlag,oerhört nöjd i mål och av höften märktes inget. Stort grattis till att du genomförde,det kommer du ha nytta av nån annan gång/Anders.
1984 • SANKT OLOF
#9
17 april 2017 - 10:40
Otroligt imponerande!
Finns inget värre än att frysa så mycket så att man tappar all funktion i händer och fötter.
Starkt att du fullföljde!
Bra racereport!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#10
17 april 2017 - 10:52
Grymt bra kämpat!

Ps. Låg precis bakom dig en eller ett par km i början av loppet i fjol. Då verkade du vara på bättre humör ;-)
1969 • Kristianstad
#11
17 april 2017 - 11:09
Brutalt! Rakt igenom. Brutalt bra beskrivning av vädrets brutalitet och din brutalt imponerande järnvilja att både fullfölja och överleva!

Själv lade jag 47k-lappen snällt åt sidan och nålade fast en 21k-dito på med namnet "Maria" under numret då min förkylda hustru bestämde sig för att strunta i att starta. Är oerhört tacksam och glad för det!
1973 • Kävlinge
#12
17 april 2017 - 14:25
@Anders - skönt att höften samarbetade, vädret till trots. Hade jag varit höft hade jag lagt mig ner och dött! Bra jobbat!

@Fredrik - nej det är så frustrerande! När man inte kan göra något. Inte få fram vätskemuggen, inte få fram gelen. Och sedan inte få på sig vantskrället igen!

Haha Thobias, det var lättare att behålla humöret förra året :) Jag ska göra mitt bästa för att vara gladare nästa år :) Fast det krävs nog lite sol...

@thomas - Jag hade också velat heta Maria i lördags! Fast så här efteråt känns det ju grymt att faktiskt ha uthärdat. Men det blir inte fler gånger i det vädret!
Lotta Liden Lundgren
1965 • Hålanda
#13
17 april 2017 - 16:54
Usch, jag lider med dig ??
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.