RunTobyRun!

Mer stafett åt folket!

Nej, förkylningen har inte släppt helt och träningsmålet för februari ryker all världens väg. Och det är bara två veckor kvar till årets första lopp så det är klart att jag hade hoppats på en bättre uppladdning…

Så istället för att ge mig ut på ett långpass i gråblasket sitter och jag och tänker på stafetter. Har sprungit några, mest på skoj, och det var rätt länge sedan och jag känner att jag borde kanske stafettat lite oftare för det är ju så kul. Speciellt på en kort bana, där man kan heja och peppa varandra.

På tävlingar som VM och OS är korta stafetten (4×100) en av höjdpunkterna: så mycket action, så mycket energi, så mycket fart. Och så den lilla kryddan med tre kritiska moment när den färgglada pinnen ska levereras från en hand till en annan innan det är för sent. Hur ofta har inte David slagit Goliat just för att världens fyra bästa löpare inte tränat överlämningar tillräckligt ofta?

Samma sak i skidor, för att ta ett annat aktuellt mästerskap, där det igår kördes Skiathlon med ett moment klassisk stil (7.5 km för damer, 15 för herrar) och sedan lika långt i fristil eller ”skejt” och däremellan byte av skidor och stavar i en liten ”depå”. Visst, det är inte stafett eftersom det är samma person som kör och därtill ett konstruerat moment med att byta skidor men det är publikvänligt och igår såg vi flera exempel där slarviga depåstopp kostade tid. Marcus Hellner fick inte på sig ena skidan ordentligt utan drattade på ändan och förlorade 7-8 sekunder. Norska storfavoriten Marit Björgen strulade också och tappade 4-5 sekunder men i slutändan spelade det ingen roll; i näst sista backen satte hon in ett av sina monsterryck och den stackars finländskan hade ingenting att sätta emot (men var glad ändå över silver på hemmaplan!).

Jämför dessa stafettväxlingar och depåstopp med en sport som formel 1, där stallen kan träna depåstopp och däckbyte mer än 500 gånger på en säsong. Men så klarar de också av att byta fyra däck på osannolika två sekunder. Fyra, däremot, då är det stor risk att någon annan hinner om och att taktiken spricker…

  

Obs suddiga bilder redan från början...

Gräver bland gamla bilder och hittar mitt roligaste stafettminne, ”SM-stafetten” i Naqoura 1991. Gjorde FN-tjänst i Libanon och förutom att hålla koll på gulfkriget hade vi tid med en del idrott. Mitt ingenjörkompani bröt exempelvis den irländska dominansen i dragkamp och när det kom till stafett (4×750 + 2×1500) sopade våra båda lag banan med övriga svenska lag. På den suddiga bilden ovan har jag precis fört upp mitt lag till andra plats, strax innan sista växlingen. Nedan med medalj och pokal som bevis på insatsen (ja, jag var definitivt yngre och smalare då...)

 

 

Får se om det blir några fler stafetter. Helsingborg Marathon hade ju varit kul, och helst sista sträckan (som jag vill ha revansch på). Men det är ju rätt utspritt och svårt att heja på varandra under ett sådant långt lopp. Och det är ju lagkänslan man vill åt med stafett!

RunTobyRun!
Läs bloggen i sin helhet med bilder, statistik etc på www.runtobyrun.se! 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.