Åsa Eriksson - Halmstad OK

3:06:52 på Helsingborg marathon!

Fotograf: Lisa Wikstrand
 
Jag vet inte riktigt var jag ska börja när jag ska berätta om Helsingborg marathon. Den sjukt mäktiga målgången? Perset med nästan 10 minuter? Den galna publiken? Den otroligt fina bansträckningen? Dipparna som aldrig kom? Fartökningen de sista 3 km? Den alkoholfria ölen efteråt?
 
Nä, jag vet faktiskt inte var jag ska börja. Jag tror att jag gjorde mitt livs hittills bästa lopp i lördags. Inte för att jag hamnade på pallen. Inte för att jag slog mitt personbästa. Utan för att jag gjorde ett jämnt, kontrollerat, stabilt, smart, grymt bra lopp fyllt av glädje. Jag stressade aldrig. Njöt hela vägen.
 
Jag hämtade ut mitt startkuvert klockan sju på morgonen. Fick nummer sju. Singelnummer på en turkos snygg nummerlapp. Kändes fint! Sen direkt tillbaka till hotellet och käka frukost. En vanlig jäkla frukost. Yoggi, flingor, ostmacka, kaffe. Sen upp på rummet och komma fram till vad fasen jag skulle ha på mig. Vilka skor och vilka shorts. Linnet var solklart. Det blir samma varje gång. Det vita klubblinnet med Halmstad OK på ryggen.
 
Tjugo över nio joggade jag bort till starten med Daniel bredvid mig på cykel och 2,5 km senare var vi framme. Folk överallt. Stämningen var grym! Ställde mig ganska långt fram i startfållan och hittade några välbekanta ansikten att önska lycka till. Klockan 10 sa det pang och sen var vi iväg! Första km gick i 4:20. Nästa i 4:25. Sen 4:25. Sen en 4:25 till. Och bara för att fortsätta på samma spår gick nästa km i 4:26-fart. Försökte hitta ett bra flyt och 4:25 kändes perfekt. Ooooookej. Nu ska jag hålla det här så länge jag bara kan…
 
Efter 7,5 km springer jag förbi första vätskedepån av fyra där Daniel ska langa sportdryck åt mig. Häller i mig en dl och fortsätter. Publiken är magisk! Jag ler hela tiden och får så mycket kärlek tillbaka. Utnyttjar den! 10 km passeras på 44:08. Nu börjar solen steka. Det är inte särskilt varmt, ganska perfekt temperatur faktiskt, typ 18 grader. När det kommer en backe chillar jag för att pulsen inte ska skena iväg och det funkar.
 
Fortsätter i typ samma fart och har hittat sällskap som verkar stabilt. Publiken ropar att jag ser pigg ut och att jag ligger på fjärde plats med bara minuten upp till ledaren. För första gången någonsin på ett lopp blir jag inte stressad. Placeringen skiter jag i, idag ska jag göra mitt eget lopp, kontrollerat. Daniel langar sportdryck igen vid depån efter 16 km och jag häller i mig en dl till. Passar på att hälla vatten i nacken vid vattenstationerna. Halvmaran passerar jag på prick 1h 33 minuter.
 
Jag tänker att det borde börja bli tungt snart. Men det blir det inte. Benen pinnar på. Springer om en tjej men stressar inte förbi. Känner mig urstark! När jag ser km 24-skylten tänker jag ändå att uh oh, det är ganska långt kvar till mål, mycket kan hända. Tänk om jag kroknar! Tänk om jag gör som jag gjort de senaste två halvmarorna, tar tokslut och får plåga mig i mål. Då ser jag helt plötsligt ryggen på Helena som ligger på andra plats. Börjar komma ikapp. Får mental energipåfyllning av att veta att jag närmar mig.
 
Passerar km 30 med Helena framför mig. Banan är fantastisk! Vi springer på varierat underlag, i fina gröna parker och genom bostadsområden där varenda kotte har ställt sig ute på gatan för att heja på. Publiken fortsätter att ösa energi, jag ler och ler och ler! High fivear med kids. Får extrema rysningar när jag springer igenom platser på banan där mycket publik samlats och pumpar musik och applåderar så att man känner sig som världens hjälte. Det är sjukt mäktigt!
 
När jag närmar mig km 35 börjar benen stumna något, men jag fortsätter i farten jag vill hålla. ”Helt enligt plan” ropar Daniel och jag tar åt mig. Okej, det här verkar hålla! Men jag vet att loppet börjar på riktigt nu. De sista 7 km är alltid de värsta. Daniel står vid vätskedepån och langar mer Sport. Loppets fjärde dl sportdryck i magen. Den ger mig energi och helt plötsligt har jag sprungit om 37-skylten. Nu är det fasen inte långt kvar och benen är fortfarande med mig! Shit vad häftigt, så här långt har jag inte sprungit på länge, och det känns bra, väldigt bra. Fortsätter att le mot publiken och de applåderar som om jag leder loppet, helt SJUKT vad de lyfter mig!
 
Efter km 38 har jag fortfarande Helena framför mig och jag har hittills inte haft några planer på att försöka ta mig förbi. Jag ville inte stressa. Men då kommer den. En utförslöpa. En jävligt lång utförslöpa ner mot havet. Och är det någonting jag kan, så är det att springa utför. För varje steg jag tar så närmar jag mig hennes rygg. Stegen är lätta. När backen börjar plana ut behåller jag farten som ligger på 4:10 och helt plötsligt är jag förbi.
 
På marken står det 2500 m med stora vita siffror. Kroppen bara flyger fram. Det känns nästan lite overkligt bra. Snart är jag ju för fasen i mål och jag springer i strax över 4-fart. Hur kan det ens vara möjligt? Det är nu det ska göra ont, men det gör inte det, inte alls. Jag känner mig hur stark som helst. Publiken tätnar ju närmre målet jag närmar mig. Volymen höjs, applåderna ökar, shit nu är det nääääära!! Springer allt jag har. Ser mållinjen. Ser mina Team Rynkeby-vänner. Ser klockan. Måååååål!
 
Sekunden efter att jag passerat mållinjen blir jag omhändertagen som en hjälte! Får kramar från funktionärer och människor jag aldrig träffat förr, en sjukt snygg medalj runt halsen, en guldfilt om mig, vatten, kall alkoholfri öl (åh herreguuuuuuuud vad gott), kärlek, kärlek, kärlek! Det är så jävla fint alltihop och jag är så glad att jag nästan börjar grina.
 
Mitt mest väldisponerade lopp någonsin. 3:06:52. Alltså, tusen TACK Helsingborg marathon för en dag  jag sent kommer att glömma!

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.