Att flytta gränser och sätta nya mål

Året 2016 blev ett år med många tävlingar, massor med nya lärdomar och erfarenheter. Jag lärde mig att när jag slappnar av och tar hand om mig själv medan jag springer går det väldigt mycket bättre - både fortare i mål och fräschare där. 

Wings for Life i Kalmar i början av maj blev en bra mätare på allmän status. Sprang mycket dagarna före och ändå gick det relativt kontrollerat fram till 39 km där jag fick starta om lite när magen bråkade. Lärde mig att tar man det försiktigt men ändå fyller på och ger magen lite att arbeta med så kan man springa igen. Landade på 50 km på ca 3.35 vilket var målet precis. Kände mig stark trots att jag slet rätt hårt för att inte missa målet på en felkalkylering. 

Även om det mest var en kul grej att springa ner till vår stuga i Hammarby en bit söder om Mörbylånga, som vi skojat om redan 2014, så kändes bra att hantera det med viss marginal. Maj kom att innehålla mycket löpning, rekordmånad för mig, och avslutades därför med Borås Ultra på inte alltför fräscha ben. Men det var liksom hela grejen fram till juli - att förbereda sig på att springa på trötta ben. BUM gjorde jag till övning i att äta och springa. Det resulterade i ett PB på banan med bred marginal. 

Hallands ultra i juni gick av bara farten men med samma överordnade mål. Spring på trötta ben. Jag gick ut hårt och höll fart i 30 km, sedan var det bara att bita ihop när banan blir kuperad sista 20 km. Och det blir den. På riktigt. Höll inte ihop det, men det var egentligen inte meningen heller. 

Efter en sommarförkylning var det sedan dags för årets stora mål. GAX 100 Miles. Jag hade så roligt, lärde mig så mycket och inser bättre än tidigare att den här distansen skojar man inte med. GAX är ett speciellt lopp, det vet jag trots att det är mitt hittills enda så långa lopp. Bara fyra depåer, ungefär var fjärde mil, underlaget på andra halvan är besvärligt och det var varmt. Det gör att det inte är helt enkelt att ta hand om sig själv. De sista 15 km tog väldigt lång tid.

Fyra veckor efter mitt första bältesspänne var det dags för Ultravasan igen. Jag vet fortfarande inte om jag misslyckades eller om jag blev sjuk. Det tog slut strax efter Evertsberg. I vilket fall, dagen efter blev jag sjuk. 

Någon vecka senare började jag titta framåt igen. Vad händer nu? Lite mys på Växjö Ultra, men egentligen inget annat. Den tävlingen blev inställd, jag hoppas den kommer igen 2017, så jag blev medlurad till Sätila istället. Vilken dag vi fick! Helt fantastiskt, både bana på 82 km och vädret. När jag sprang där i Sätila så var ett nytt mer omfattande mål satt. Så jag sprang Tjörnarparen 100 km också, och var sedan tidigare anmäld till Sandsjöbacka. Tre tävlingar på vardera nästan 10 timmar på tre månader, november 2016 till januari 2017. 

2016 blev ganska självklart det år jag sprunget mest. Träning inför mitt första 100-mileslopp flöt på bra. Jag sprang mycket och försökte att inte bli sliten men ändå träna på att hålla fart på trötta ben. 336 mil på ett år tog 337 timmar. Inget högre tempo alltså. Men det beror också på att jag inte längre stannar min klocka när jag av olika skäl står stilla. Det gör jag ju inte på tävling, så varför göra det på träning. Det handlar mer om tid på benen, att vara avslappnad, att springa avslappnat, hålla pulsen låg. Jag har under 2016 haft ett mer kravlöst förhållningssätt till min löpning än tidigare.

Strax efter misslyckandet i Dalarna hade jag bestämt mig för hur 2017 skulle se ut och senhösten och vintern har handlat om det. Spring mycket, tävla långt, behåll motivationen. Det sista har inte varit svårt. Det gjorde att det inte var så svårt att hålla hygglig volym även under perioden september till december.

Under julveckan var jag på Playitas igen. Tredje resan dit och denna gång blev det bara en vecka. 2013 och 2014 var vi där i två veckor. Den här gången blev det 21 timmar träning på sex och halv dag och bara 11 av timmarna var löpning. Det är det som är så bra med Playitas. Den där kompletterande träningen som skapar lite extra styrka, koordination, balans och flexibilitet blir av och det blir ganska mycket också. Jag har i flera år sagt att jag ska försöka simma mer, men det blir sällan så. På Playitas simmade jag tre timmar med Emma Igelström som instruktör. Hon är duktig och det var väldigt inspirerande, och det var jobbigt. Men jag har bra vattenläge! Det sa Emma, vilket retade triatleterna en del. Det hade vi roligt åt. "Du har så bra vattenläge så du behöver inte bry dig", sa Emma. Årets stora ego-boost utanför löpningen! Tack för den julklappen, Emma!

2017 kommer jag försöka springa fyra lopp på vardera 100 miles. 643,74 km i Arvika, Täby, på Österlen och i Västerås. Hoppsan! Jag vill ha västen. Men först blir det Ultratrippeln i Sandsjöbacka. Jag ser fram emot söndagen 15 januari. Hur känns det att starta i kylan dag tre med 70 km i benen? Jag hoppas det fryser så marken är hård och att vi slipper bli blöta utifrån.

Året kommer sedan att handla om fyra lopp med 9-10 veckor mellan dem. Däremellan handlar det om återhämta sig, rehabilitera, hålla sig frisk vid fyra datum och dessutom ha en stark kropp och knopp dessa helger. Jag inbillar mig inte att jag har kapacitet att jogga igenom någon av tävlingarna utan att vara i bra ordning. Dels tror jag inte mitt huvud är tillräckligt starkt för det och jag tror inte heller att huvudet hinner ladda om för att nytt lopp om man riktigt kört sig i botten. Kort sagt, jag kommer nog inte att springa 365 mil i år heller. Viloperioderna behöver vara för långa och för många för att det ska vara ett realistiskt eller ens ett klokt mål. Tror jag. 

2017 tror jag att jag kommer lära mig mer om mig själv som löpare än vad jag gjort hittills under de sju år jag sprungit. Nu handlar det om att hålla från februari till oktober. Att hålla fysiskt, mentalt och metabolt. Bli inte skadad, tappa inte motivationen, våga vila, rehabilitera och läk ihop. Att hjälpa kroppen att snabbt återupprätta kemisk balans efter de tömningar som loppen innebär. Jag har varit överraskad i år över att min kropp varit löpbar på ett väldigt bra sätt bara två dygn efter lopp på 8-11 timmar, det har varit en anmärkningsvärd upplevelse. Detta kommer inte gälla 2017, när löptiderna istället är 18-24 timmar. Det ska bli spännande. 

Innan GAX 2016 var min dominerande känsla nyfikenhet. Det är det inte längre. Nyfikenhet och förväntan är bra men tar på krafterna. Nu gäller det att inte göra om mina relativt sett ökade möjligheter att förutse vad som kommer att hända till en känsla av krav på prestation. Målet är klart, västen som jag vill ha i Västerås den 17 september, men löpningen de där fyra helgerna får inte bli kravfylld. Spännande mental utmaning!

En annan sak som jag ser fram emot med stor glädje är att hjälpa en kompis förbereda sig för Transvulcania i maj. Transvulcania är ett av mina drömlopp. Nu hann Malin och Carl-Emil före mig. Men jag kommer ha deras erfarenheter med mig när jag 2018 förhoppningsvis ställer mig på startlinjen på La Palma.

Gott nytt år, löparkamrater! 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.