RunTobyRun!

Vad jag lärde mig av 2016

Egentligen gillar jag inte löparårskrönikor eftersom de ofta har en tendens att bli ett resultatrabblande, på gränsen till skryt och mitt mantra är ju ”inget skryt – bara löpning”. Men okej då.. Här kommer ett försök att sammanfatta vad jag faktiskt lärde mig av 2016, ett bra löpår även om det slutade i moll.

2016 var året då jag lovade mig själv att pröva lite annorlunda löpvägar och variera min löpning – bland annat för att undvika risken att tröttna.

Det blev kanske inte lika mycket skog som jag hade hoppats, men jag har ändå lyckats variera min löpning, jämfört med tidigare år. Det har inte bara varit en fråga om att komma bort från asfalten utan lika mycket om att försöka variera rundorna och få nya intryck längs vägen, något jag varit dålig på tidigare (speciellt i mörker där jag hållit mig till ett par väl uppmätta rundor). Det känns som att investeringen i en GPS-klocka faktiskt innebar att jag började springa ”friare” men ändå kunde hålla bra koll på hur långt jag kutat – vilket fortfarande är viktigt för mig… Störst skillnad, jämfört med i fjol, märks på loppen där jag i år haft en helt annan fokus på att springa terräng:

  • Verkeåns ekotrail: härlig men asjobbig upplevelse, speciellt andra milen.
  • Sydkustloppet, likaså (grym motvind i sanden på andra milen) och slutligen
  • Min skånska sommarloppsserie. De fem byaloppen på 8-21 km i Blentarp, Gyllebo, Sankt Olof, Rörum och Veberöd (ej terräng) blev en kul utmaning, som förde mig till kultställen som Dungens dansbana och Kulla nöjesplats och som dessutom innebar att massor av nya läsare hittade till bloggen. Skoj!

2016 var året då jag satsade på uthållighet snarare än på att springa snabbt.

Det innebar att jag inte lyckades springa en enda mil under 50 minuter – men det var heller inte mitt mål och jag har således heller inte gjort något ordentligt försök. Bästa tiden blev något överraskande på Veberödsrundan, där första milen gick på 50:19, ganska exakt tre minuter långsammare än vad jag mäktat med på milen sedan 2012.

2016 var också året då jag – med flit – satsade på att ta det extra lugnt. 

I våras fick höra talas om teorin bakom Run-Walk-Run och började testa denna under några långdistanspass genom att gå 45 sekunder vid varje kilometerpassering. Det kändes bra och jag bestämde mig för att sjösätta RWR i skarpt läge på Helsingborg Marathon men ett par veckor innan loppet bestämde jag mig för att skrota planen. Visserligen kändes vilopauserna bra men jag hade svårt att hitta rätt tempo när jag började springa igen. Det gick helt enkelt för fort och det riskerade att förvandla den till synes smarta planen till en enda lång mastodont-intervall och det ska man kanske passa sig för att testa på ett marathon. Dessutom tror jag, med facit i hand, att RWR funkar bättre på träning när man är i sin egen ”bubbla” än under ett lopp där man hela tiden omges av löpare som springer fortare än en själv…

Ett annat test – som gick desto bättre – var att lägga in en bonuspromenad i högt tempo varje vecka. Jag började i augusti och hoppades komma upp i minst 12 mil innan jul, vilket jag också gjorde. Jag upptäckte också att snabba promenader faktiskt inte behöver vara så tråkiga – med rätt musik i öronen – och träningsmässigt är det inte så stor skillnad på att springa 6-7 kilometer eller gå i raskt tempo, det vill säga under 9 minuter per kilometer.

2016 var jag aldrig i närheten av att slå något av mina personliga rekord på 5, 10, 21 eller 42 km. Däremot ställde jag upp i rekordmånga lopp (14), sprang i rekordmånga länder (8) och satte nytt träningsrekord under ett kalenderår (just nu: 1439.4 km), en avsevärd ökning jämfört med 2015 då förkylningar och gallsten saboterade stora delar av höstens träning. Men det har jag ju redan avhandlat i inlägget om Den Långa Vägen Tillbaka, som snabbt klättrade upp till tredje plats på listan över mina mest lästa blogginlägg. Så det tänker jag inte älta igen även om jag just nu dras med ont i ryggen och får ägna mig åt att gå istället för att springa.

2017 då? Ja, jag vill gärna komma ut ännu mer i skogen – både med löpskor och vandringsskor – och försöka få till fler tempopass, för några sådana har jag egentligen inte haft alls under 2016. Kanske dags att äntligen bita ihop och börja köra intervaller eller backträning eller något annat som bara känts jobbigt? Eller stryketräna?

Jag har också lovat mig själv att inte springa så många lopp och vem vet, det kanske bara blir tre? En ny Classique des Riviera i mars och sedan debut på Göteborgsvarvet i maj, ett lopp som man förstås måste ha på sitt CV. Sedan hade det varit kul med en halvmara till utomlands, varför inte i Montreal i september? Eller en spontanutflykt till Sankt Olof om det är bra väder? Men fler än så lär det inte bli, även om det förmodligen kommer att kännas lite tomt. Jag gillar verkligen att springa lopp, trots att jag inte springer särskilt snabbt och inte fightas om några placeringar. Men loppen fungerar ofta som en bra morot för att lägga upp träningsplaneringen. Samtidigt upptäckte jag i slutet av året hur skönt det är att ”bara” sticka ut och springa utan att ha något speciellt mål, två, tre eller fyra veckor framåt i tiden. Och den känslan vill jag försöka hålla fast vid genom att springa färre lopp under 2017.

Någon mer mara lär det inte bli – fem får räcka och jag njuter fortfarande av att tänka på den sista kilometern, ja sista milen faktiskt, på klassikern mellan Marathonas och Athen där jag hade betydligt piggare ben än i någon av mina fyra tidigare maror. Visst, man ska aldrig säga aldrig – och det är klart att det är frestande att vara med i startnummerlotteriet till New York Marathon – men samtidigt känns det faktiskt som att fem maror får räcka. Däremot skulle jag gärna ställa upp i stafettdelen av Helsingborg Marathon och då helst den sista sträckan, den jag njöt minst av när jag sprang i september och som jag gärna vill ha revansch på. Någon som behöver en extra medlem i laget?

RunTobyRun!
Läs bloggen i sin helhet med bilder, statistik etc på www.runtobyrun.se!

PS. Uppdatering om ryggen: fortfarande värst när jag suttit still eller legat i sängen och det känns som om ryggen ”låst sig”. Men så länge jag är uppe och rör mig så är det ändå rätt okej. Gick just 5.5 km i lugnt tempo och det funkar, lite ömt men ändå. Däremot lär det nog dröja till 2017 innan jag vågar pröva på att springa igen. Tur att det inte är så långt dit! DS.

2 kommentarer till inlägget

1948 • Stockholm
#1
29 december 2016 - 16:46
Inget skryt alls i din årskrönika! Dessutom var den läsvärd. Har samma erfarenhet om att gps-klocka gör att löpningen blir friare. Fjorton lopp var mycket, särskilt för den som inte jagar tider. Lycka till med 2017! www.suneson.se
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#2
29 december 2016 - 18:25
Tack Björn och lycka till med kommande utmaningar (1000 mil är respekt!).

Förra året läste jag Hillevi Wahls jakt på 50 lopp under ett år, det år hon fyllde 50. Puh! Och på väg till Aten hörde jag en italienare som skulle göra sin 12:e mara för året. Puh! För mig räckte 14 så 2017 blir lugnare, sen vet man inte vad som händer. Nya mål :-)

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.