Action Run Borås

Nu har jag lugnat mig en gnutta efter helgens tävling och klarar av att formulera mig okej. Håll i hatten, här kommer min resumé av Action Run Borås!

 

Måndagen innan tävling kom tillslut starttiden ut officiellt. Jag hade läst på sidan redan tidigare att ”de starttider man får, är det som gäller” så jag tänkte inte mejla och fråga om framflyttning i förväg. Jag kollade min starttid och samtidigt vilka andra tjejer som skulle springa. 30 tjejer skulle springa i Elit… Jaha, tänkte jag. Det såg jag inte fanns när jag anmälde mig. Jag måste ju springa Elit, annars sabbas allt. Så jag mejlade dem ändå, men jag fick inte köra med Eliten. 12:32 skulle jag starta, 320 personer före mig. Kanske 100 tjejer? Jag skulle springa förbi alla dem!

Det var kallt och blåsigt i Borås, lätt regn i luften. Jag var tidig och det tog lång tid till start. Väl på startlinjen hade jag inställningen ”jag skall fan köra över alla!”
Hindren på loppet gick bra, jag flög över elden och tog mig förbi de flesta i min grupp. Jag gick ut i mitt vanliga tempo och matade över hindren, ingen tvekan! Jag kastade mig upp i nätet, över lastbilar, fegade mig över rören i vatten, sedan kom nätet som hängde under bron, över Viskan. Jag kom precis från balans-stockar som gick över ån där jag tålmodigt hade fått vänta på framförvarande… Jag hade irritation i kroppen. Varför skall jag förlora tid på att andra inte är lika duktiga som mig? (det kan tyckas själviskt och lite elakt, men jag var där för att tävla och vinna!)

Det var ”kö” över nätet, det gick långsamt. Jag slängde mig över kanten och tänkte ”fan, jag klättrar under alla” men jag blev genast stoppad av Crew ”du måste klättra där uppe”. Jaha, fan! Jag klättrar ungefär dubbelt så fort som de andra och tappar mycket tålamod. När jag kommit halvvägs hör jag Crew:n säga till ett par killar ”om ni vill klättra snabbare kan ni klättra längst ner på andra sidan” VARFÖR SA HON INTE DET TILL MIG!!??... Jag kastar mig igenom nätet och klättrar förbi alla längst ner, på andra sidan. Jag hade redan förlorat mycket ork i armarna då det var tungt att vänta i hindret. Väl över kom banans svåraste hinder, Ringarna. I vanliga fall är det min favorit, men jag mindes att det var svåra hala ringar förra året i Örebro. Dem var svåra nu med. Hala som fan och händerna var kalla efter bad och trötta efter nätet. Men det gick. (jag minns att jag tänkte… ”shit, detta hinder kommer någon(många) skada sig på idag”)

Jag fortsatte, kämpade, det var ganska mycket löpning. Det passade mig perfekt då det är lättare att ta sig förbi då. Jag spanade inför varje hinder ”vilken väg blir bäst”… Efter drygt halva banan kom jag fram till ett nät-hinder igen. Det var lite kö, med kanske 3 tjejer före mig. Det gick riktigt långsamt. Jag funderade på att ta straffet utan att köra hindret, för att spara tid. Men, man vill ju alltid ta alla hinder liksom… Så jag väntade tålmodigt, för det gör man, man går inte före kön på maxi bara för att man har bråttom liksom! Då jag klättrar så mycket snabbare än de som va innan väntade jag till den sista tjejen nästan var nere, DÅ tänkte jag börja klättra… MEN vad händer, två killar bara tränger sig före och kastar sig upp mitt framför mig. Då tappar jag det, nu blev jag förbannad ”HALLÅ! JAG VAR LA ÄNDÅ FÖRE ER ELLER??”

I vredesmod skiter jag i hindret och tar straffet istället. Det går fort, sedan kutar jag vidare. Irish Table, lätt. Vidare ner mot centrum och mål igen. Resterande hinder bara jag flyger över. Jag har nog lyckats lubba förbi många nu, för rampen, som annars har massa kö kunde jag stanna, andas, fokusera och sedan flyga uppför. Näst sista hindret skapade lite kö igen och jag fick klättra låångsamt i nätet över stadens stora fontän. Väl nere igen andades jag två gånger och kunde springa förbi alla som såg rädda ut. Löpbanden men snabb hastighet i uppförsbacke markerar slutet för Action Run. Upp på platån och smälla till knappen!

Jag är arg än idag, börjar lugna mig, men så fort jag tänker på det blossar det liksom upp igen. Jag kom på en 11e placering och känner mig väldigt besviken. När jag kollar på tiderna tjejerna före mig har sprungit på räknar jag snabbt ut att en 2a placering hade fått pryda min meritlista om jag fått starta med eliten. Tråkigt att behöva bli snuvad på den, inte för att JAG har gjort ett dåligt lopp, utan på grund av starttid och alla vanliga glada söndags-motionärer.

Jag är inte arg på alla vanliga människor egentligen, dem är där för att ha roligt och det är jag med. Men jag siktar på toppen och jag elit-satsar, det går inte att springa med alla andra då. Jag kan inte prestera mitt bästa då. Jag hoppas att alla andra hade asroligt och att grabbarna jag snäste åt kan ha roligt åt ”den lilla tjejen som var förbannad” den där gången vi sprang Action Run i Borås.

1 kommentarer till inlägget

Sandra Larsson
1985 • Alingsås
#1
17 maj 2016 - 16:21
Usch frustrerande bara att läsa detta ju.. Fan va surt och orättvist! Man kan ju absolut tycka det kunnat lösa fram dej i starten om de kollar din meritlista menmen.. Gött jobbat och hoppas på bättre flyt nästa gång!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.