"Men... Varför i hela friden ska du springa så långt!?"

säger min farmor varje gång jag berättar om något lopp jag har framför mig, eller bara en träningsrunda. Till saken hör ju att jag inte ens talat om att jag planerar att springa ännu längre, att detta bara är början till något ännu större. 

Jag och min farmor har en fin vänskap. Den tanten har lärt mig mycket om livet och alltid varit en stark förebild för mig och forstätter att överraska mig med nya påhitt, berättelser, erfarenheter eller kommentarer. Hon har dock varit väldigt skeptisk till mina val aktiviteter på senare år. När jag var yngre och pysslade med hästar var allt frid och fröjd. Hästar är ju fina att titta på, tyckte hon. Under min boxningskarriär höll hon alltid andan och bad till gud att jag skulle sluta med de där dumheterna, även när jag visade upp mina guldmedaljer och pokaler hade hon svårt att gratulera mig. "Att slå på varandra är ingen sport." Ingen var nog lyckligare än min gamla farmor när jag lade tävlingsboxandet på hyllan. Tills jag började med långdistanslöpning. "Det är bara hysteriska saker du fått för mig för att du inte har någon ro i kroppen."

Nej så fel. Det är saker jag får för mig för att jag HAR ro i kroppen. Äntligen. Men, jo; Jag kan få för mig galna saker ibland. Tex förra året, på en regnig dag, bestämde jag mig för att ta min sambos alldeles för stora mountanibike och cykla hem till min syster. Inga konstigheter ännu. Min syster bor alltså 6 mil bort. 6 mil på en alldeles för stor mountainbike, i spöregn, var en dum (fast ändå väldigt tålamodskrävande, lärorik och lite rolig) idé. Det erkände jag dock aldrig då. 

Men det här med att springa långt är så individuellt. För vissa är 10 km att springa långt, för vissa är 100 km att springa långt. Och det är ju lika indivuduellt varför man vill springa långt, vad som driver, vilken eld det är som brinner inom en, vad målet är, vad bakgrunden är. För mig är det den fantastiska upplevelsen som är en blandning av storslagen natur, alla härliga människor, den laddade luften precis vid startskottet, beviset på att kroppen är fantastiskt som faktiskt bär mig, kampen mot de där jobbiga sista kilometrarna, lyckoruset när allt flyter på, frihetskänslan, äventyret, utmaningen. Jag kan beskriva de här känslorna i en oändlig tid. Löpningen framkallar så många känslor. 

1 kommentarer till inlägget

1981 • Linköping
#1
8 januari 2016 - 14:14
Hög igennkänningsfaktor :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.