Bislett 48-timmars 2015

Bakgrund 

Jag hade satt upp två mål eller förhållningssätt: 1)Vara på banan alla 48 timmarna och inte sova. 2)Tempot skulle bestämmas av min känsla, dvs inte titta på hur långt jag kommit eller vilken km-tid jag höll. 

Jag har sett och hört många klara t.ex. Transscania (24 mil) utan att sova. Har även läst om multisportare att de kör utan sömn på lopp under 3 dygn.  

Att jag skulle hålla tempo med känslans hjälp var för att jag brukar ha stenkoll. Varje km prickar jag av och håller mig slaviskt till uppsatt schema. Nu ville jag prova något nytt helt enkelt. 

Loppet, den negativa sidan 

Det visade sig att målsättningarna var två gigantiska misstag, särskilt i kombination!  

Angående sömnen hade jag inte tagit med i beräkningen att det handlar om hur trött hjärnan är, totalt sett. Dvs det handlar inte endast om antal timmar eller minuter sömn per dygn. Minst lika viktigt är hur mycket stimulans och omväxling hjärnan får. I ett varvlopp med vita väggar tätt inpå så nöts hjärnan ner på ett helt annat vis än ett lopp ute i naturen. 

Nu gjorde jag en distans som jag aldrig någonsin förr gjort. Ett väldigt dåligt tillfälle till att gå på känsla! Min hjärna hade ingen information om hur långt jag skulle. Dessutom stängde jag ute information om hur långt jag kommit. Kvar var ett vacuum av ett obegripligt antal timmar. De känslor som skulle vägleda mig bestod till exempel vid ett tillfälle av kombinationen av "jag är trött och behöver sova, men det får jag inte" och "det är 28 timmar kvar av loppet".  

Även om det inte kändes som en kollaps under loppet, skulle jag nu i efterhand beskriva det som att hjärnan kollapsade av att försöka hantera detta inferno av känslor. Den klarade inte av att under de omständigheterna ta ansvar för vilket tempo jag skulle hålla. När både hjärnan och kroppen var trött så blev det snabbt att tempot smälte ihop till en minimal nivå. Jag uppfyllde ju ändå mina båda mål: jag var på banan och jag lät känslan styra. 

Hade jag tillåtit mig att sova så kanske känslan hade kunnat axla ansvaret bättre. Eller tvärtom, hade jag haft en strikt plan att hålla mig till och koll på km och varvtider, så hade det varit rimligare att inte sova. 

Monotonins slitage på hjärnan märktes tydligt i de delar av loppet vi 48 timmars-löpare var ensamma. Minns att jag då vid ett tillfälle tänkte "det är lättare att hela tiden bli omsprungen, för då händer det någonting som får en att fokusera på något annat än en vit vägg." 

Det kändes som att det var 3 olika lopp. Ett tillsammans med 24 h, då man bland annat hade flyt och allt bara var roligt. Ett andra tillsammans med familjen på 6 h där deras närvaro lyfte mig och fick mig att tänka på annat. Men när banan tömdes på folk efter 6-timmars, familjen sa adjö och gick till hotellet, mörkret sänkte sig fysiskt och natt 2 gjorde sin entré, då befann jag mig plötsligt i en gigantisk öken. Ensam med 16 timmar kvar. Helt orkeslös. Ingenting att hänga upp tillvaron kring. 

Känslan att sätta nytt personligt botten-rekord i hur sakta det kan gå. Att känna att rörelsen framåt ligger på under normal gångtakt samtidigt som man är inställd på stordåd och positiva rekord. Ingen upplyftande upplevelse, det kan jag intyga. 

Jag visste inte hur jag skulle tänka för att inte kollapsa. Jag hade försökt stänga ute allt och bara stirra på linjen framför mig. Jag hade försökt att räkna ner tiden efter varje varv, "17 h 43 min kvar", "17 h 34 min kvar" osv. Naturligtvis gick ingen av de strategierna bra. Till slut fattade jag beslutet att bryta ena målsättningen. Det var enda möjligheten för mig att hitta någonting att få resten av loppet begripligt på. Jag beslutade mig för att mata på i 3 timmar till, men när det är 10 timmar kvar skulle jag kolla vilken distans jag skrapat ihop. Den informationen skulle jag sedan använda till att sätta ett distansmål som jag skulle använda resterande 10 timmar till att nå. 

Målet att springa helt på känsla passar inte mig. Disciplin och planering är hjälp. Framförallt var jag helt utan möjlighet att hitta små delmål. Med 10 timmar kvar bröt jag så mitt löfte att inte kolla distansen. Det blev ett otroligt lyft! Jag kunde då fokusera på ett varv i taget. Med tio timmar kvar hade jag kommit 215 km. Då bestämde jag att jag ville över 235 (eftersom jag trodde det var gränsen för medalj) och räknade då ut att jag behövde gå varje varv på cirka 15 min. Tro mig, det var ett lyft att få besked att är meningsfullt att röra sig i minst 2 km/h i 10 timmar. Det var ett lyft att se en mening i stapplandet runt banan. Det var dessutom ett bra mål för då fick jag kraft av att varje varv få veta att jag gick snabbare än målet. Sedan var jag så pass "snabb" att jag kunde flytta målet till 250 km istället. "Max 10 minuter på detta varvet" gång på gång var lättare än att hela tiden räkna ner, "10 timmar och 23 minuter kvar". 

Att inte sova var som sagt också dumt. Per Audun Heskestad, norsk veteran på 24 h som gjorde sitt första 48 h, tipsade mig under loppet om det. Han hade sett att vi kommit ungefär lika långt trots att han sovit 4-5 timmar. Antonio Tallarita tyckte jag skulle sova istället för att fortsätta bli långsammare och långsammare. 

Bättre att göra som Henrik Lowemark. Han skriver i sin race-report: "Blev rätt trött efter kanske 19 timmar, så jag la mig på golvet med fötterna på en stol och ställde alarmet på telefonen att ringa efter 15 minuter. Somnade direkt och vaknade efter 15 minuter som en ny människa. Efter det kunde jag faktiskt jogga på bra. Ont under fötterna på slutet men jag bet ihop och fortsatte framåt." 

Loppet, den positiva sidan 

Vid varje ultralopp jag startar i är jag sist efter cirka 1 km. Jag blir lika förvånad varje gång. Är det verkligen så att ALLA andra är så pass mycket snabbare än mig? 

Nu börjar jag lära mig. Jag börjar kunna förutse faserna. (och det är detta som är det positiva) 

Fas 1: Timme 0-3. Alla är glada och pratar mycket. Alla tycker att man håller ett optimalt tempo.  

Fas 2: Timme 4-7: Alla är fokuserade. Börjar se rekorden skymta. Allt flyter på.  

Fas 3: Timme 8-12: Det för höga tempot tar ut sin rätt. Många bryter. 

I ett varvlopp är det ännu tydligare eftersom man ser varandra hela tiden. I ett A-B lopp ser man bara alla medtävlare försvinna iväg och sedan dröjer det 6-7 timmar innan jag börjar passera folk. På Bislett blev det nästan skrämmande samtidigt som folk bröt. Efter nästan exakt 12 timmar försvann uppemot hälften av löparna. Jag såg ett par av de som låg i topp på 24 h plötsligt lämna området med sina väskor packade. 

Att vara i samma varvbana i 48 timmar gör att man hinner prata en hel med sina medtävlande. Man blir väldigt knutna till varandra. Var sjätte timme bytte vi löpriktning och i samband med det möter man så varandra under ett varv. I slutet av loppet innebar dessa riktningsbyten ett varv av high-five till varandra och glada hejarop. En riktigt härlig upplevelse. 

Jag vill absolut hylla arrangörerna också. DJn som matade på musik och som peppade varje varv. I andra änden av varvet stod serverings-personalen. De hejade också och stöttade.  

Redan två dygn efter målgång känner jag att jag vill göra om det. Bättre betyg än så kan väl inte ett lopp få? 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.