Ultraintervaller.

I efterhand har jag svårt att komma ihåg riktigt varför jag utsatte mig för denna galenskap igen. 1 mil var tredje timme, i Pace on Earths regi, som nu bytt namn till det mer internationella ultraintervalchallenge. I mars klämde jag 80,55 km på 7:56:42. Ett halvår senare landade jag sammanfattningsvis på 80,61 km på 7:42:58. Det kändes dock mycket tyngre mot slutet i år.

Jag har haft mycket nytta av ultraintervallerna under halvåret som gått sen i mars:

1. Kroppen klarar av mer än vad man tror. 80 km under ett dygn och jag går inte sönder.

2. Dela upp sträckor i etapper.

Nya saker som jag lärde mig under gårdagen:

1. Den här nya mer kolhydratrika kosten som jag försökt gå över på fungerar inte ihop med min löpning. Kramper och magproblem och ständig hunger på ett sätt som jag inte minns från förra gången.

2. Min svaga punkt är höfterna/bäckenet.

Nytt rekord i veckomängd skrapade jag ihop i alla fall, 10 mil. En ny frågeställning som dök upp är, hur sjutton springer folk så långt (och längre!) i ett svep? Hur ont gör det i kroppen sista milen?

Idag, dagen efter, känns det som att kroppen jobbar för fullt med att reparera slitningarna. Det är en ruggigt skön känsla. Blundade en stund på dagen och det var som att dra ut strömkontakten, djup tung sömn. Nu löpvila i några dagar och sen tassa igång lite försiktigt igen.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.