Bergatagen

Salomon Glen coe skyline race - ett lyckat spontaninfall

Kort resumé, jag är ingen klättrare men fick för två veckor sedan för mig att anmäla mig till ett Skyrruning lopp, det mest tekniska i Storbrittanniens historia och som kallats "Death race" i diverse media.. Läs mer om loppet här: http://www.glencoeskyline.com/ och om mina förberedelser för att få lov att starta här: http://www.jogg.se/Bloggar/BloggInlagg.aspx?id=47128 Loppet lovade att bjuda på 53 tekniska kilometrar med 4256 höjdmeter, utmanande klättring och nervkittlande branta bergskammar!

Så, äntligen tävlingsdags! Magen pirrade av förväntan och jag hade nästan svårt att trycka ner frukosten. Ville inte gå till startlinjen förrän i sista stund pga knotten men höll nästan på att bli sen när jag inte kunde hitta min karta.. Startskottet gick och topplöparna stack iväg i rasande fart. Första 7 km gick på bred vandringsled och gick fortare än jag hade planerat. Tur det för när vi nådde foten av Stob Dearg och började klättringen längs Curved ridge blev det kö direkt. Måste ha spenderat minst tio minuter stillastående och jag är glad att jag inte var ännu längre bak i fältet.

 
 
Kö halvvägs uppför Curved ridge

Routen de valt för tävlingen var lättare än den jag hade övat så inga problem här, bara roligt att få klättra riktigt brant igen! Väl uppe följde vi kammen en bra bit innan en fin teknisk nedförslöpa tog vid. Jag passerade löpare på vägen ner och blev sen passerad av samma löpare när vi började nästa stigning. Efter hand glesnade dock leden och jag kunde springa obehindrat i mitt eget tempo. Efter en mulen morgon började solen titta fram och när molnen skingrade sig uppenbarades fantastiska vyer! Vi närmade oss nya berg för mig och det var så otroligt vackert åt alla håll. Även om klättringen upp var jobbig kände jag bara lycka! Här och var mötte jag vandrare och alla hejade och hurrade. 

 
 
  
 
 
Efter att vi klättrat upp och genom ett pass kom vi ner till forsen Allt Lairig Elide som vi följde uppströms en bra bit och jag passade på att dricka flera gånger, vattnet smakade ljuvligt! Snart var det dags för nästa saftiga stigning, via Stob Coire Sgreamhach (1072m) upp på det häftiga Bidean nam Bian (1150m) som jag beundrat på håll de senaste dagarna. Efter kontrollen på toppen var det en tur och returavstickare till Stob Coire nan Lochan (1115m). Måste lära mig att läsa kartan bättre för jag hade inte förväntat mig ett par hundra meters stigning mellan de här topparna..
 
 
 
 
På väg upp mot Bidean nam Bian
 
 
 
 
Från toppen av Stob Coire nan Lochan
 
 
På väg ner och upp tilllbaka på Bidean nam Bian, molnen kommer allt närmare
 
En rolig effekt av denna avstickare var i alla fall att vi mötte ett gäng löpare både väg ut och tillbaka och jag passade på att passera en tjej som legat framför mig en stund. Efter klättringen tillbaka upp väntade loppets längsta utförslöpa. Den började roligt med scree men snart kom stentrappan från hell. Stora hala stenblock i ett par kilometer och 1000 höjdmeter neråt. Efter att ha ramlat flera ggr och med nöd och näppe undvikit att slå mig tog jag det riktigt lugnt och det gick enerverande långsamt. Nådde till slut kontrollen i dalen där Stuart bjöd på te och jag bälgade i mig vatten och högg en banan i farten. Jag borde ha fyllt på min vätskeblåsa men insåg inte hur lite jag hade kvar i den. Det hade tagit
mig 6 timmar att ta mig de 33 km hit och jag började drömma om att kunna nå målet på en tid runt tio timmar. Så fort jag började stigningen upp mot Sgorr nam Fiannaidh insåg jag dock hur trött jag var, dessutom tog vattnet i ryggan slut redan efter någon km. Här hade jag glatt knatat upp på tisdagen men nu kändes de knappa 900 höjdmetrarna i gräs och sen scree oändliga! Det var rejält brant de sista 200 höjdmetrarna och vi fick vara otroligt försiktiga för att minimera de oundvikliga stenrasen. Vid varje rop av "below" och "rock falling" var det bara att stanna och huka sig och hoppas på det bästa. Under tiden tätnade molnen och det började regna.
 
 
När jag påbörjade Aonach Eagach bjöd den 3 km långa kammen på en helt annan upplevelse än på tisdagen. Kombinationen trötta ben, slipprigt hala klippor och extremt branta passager är inte toppen. Dessutom var det en tvingande route genom de svåra passager som jag rundade tidigare i veckan. Jag hade haft en tjej i sikte ganska länge och närt en förhoppning om att passera henne men där och då slutade jag att tävla och koncentrerade mig bara på att överleva. I en av neråtklättringarna fastnade jag helt. Jag kunde bara inte förstå hur jag skulle kunna ta mig ner säkert! Hade sån otrolig tur att jag precis där mötte ett par vänliga vandrare som tipsade om ett fotstöd som var osynligt uppifrån så jag kom ner till slut. Det fortsatte oändligt långsamt och blåst och regn kylde rejält. Ville ha händerna bara för att få bättre grepp men fingrarna stelnade snabbt till. Jag var otroligt glad när jag till slut klättrat upp den sista branten och möttes av Ian Corless smattrande kamera uppe på Am Bodach.
 
 
 
 
Tillbakablick efter att jag passerat större delen av ridgen
 
Följande sträcka uppe på den betydligt snällare bergskammen via Stob Garbh, Sron a`choire Odhair-bhig och Stob Mhic Mhartuin gick längs fina löpbara stigar och jag tror att jag skulle uppskattat den betydligt mer om jag hade varit lite piggare. Nu var allt bara en kamp för att ta mig i mål. Hade trevligt sällskap hela den här kammen av en man som var i samma skick som jag och det var rätt skönt. Till slut nådde vi Devil`s staircase som tog oss hela vägen ner i dalen och en efterlängtad vätskekontroll. Hällde i mig tre muggar vatten och sen var det bara de där sista 7 km på vandringsleden kvar. Fick bita ihop rejält, ändå blev det gånginslag bitvis, och sakta men säkert närmade jag mig målet. Sista 300 metrarna bjöd på 100 meters stigning och jag kände mig komiskt långsam in på upploppet. Ett härligt gäng åskådare och funktionärer gav mig ett välkomnande som en segrare och även om det tog mig två och en halv timme mer än de som var först i mål så var det en segrare jag kände mig som! Den riktiga segraren på damsidan, och tvåa totalt, var suveräna Emelie Forsberg. Kul att läsa på facebook att hon uppfattade banan som lika tuff som de hårdaste inom europeisk Skyrunning! Kanske får jag se mig om efter fler lopp i den här kategorin ;-)
 
 
Mitt spontana infall och resa till Glen coe var verkligen lyckat! Jag kom till Skottland som ren klättringsnovis och åkte därifrån frälst! Har haft så roligt i bergen och framför allt på scramblingpartierna. Bergen var helt klart snäppet högre och brantare än både Lake district och Wales vilket förstås gör utmaningarna hårdare men också häftigare. Jag trodde nog att jag skulle ha svårare för höjderna men de störde mig inte alls. Det var nyttigt att få känna på skillnaden mellan torra och blöta förhållanden och jag förstår nu varför de ställde så hårda krav på erfarenhet för att få starta i loppet men också att allt är möjligt om man bara vill och anstränger sig lite. Jag ser fram emot att återvända till Skottland och innan dess tänker jag klättra mer hemma. Vem hänger med?

7 kommentarer till inlägget

Åsa Bergman
1983 • Fagersta
#1
27 augusti 2015 - 06:13
Vackra bilder! Måste fråga, Får du inte lite "panik" när de blir stopp så där i klättringen. Jag klarar inte av de där, bränner energi på irritation för att inte kunna ta mig upp i eget tempo. :O
1974 • Västerås
#2
27 augusti 2015 - 07:09
Klart det hade varit roligare att kunna klättra direkt upp men det var liksom ingen idé att bli stressad, då gör man bara misstag sen. Och på det stora hela spelar 10-15 minuter ingen roll. Hade jag varit i tätstriden hade det förstås varit viktigare men de som var snabbast hade ju heller ingen kö. Jag fick helt enkelt passa på att njuta av utsikten och snacka med mina medtävlare :-)
1963 • Eskilstuna
#3
27 augusti 2015 - 07:33
Härlig story och inbjudande bilder och så härliga namn på bergen! Imponerande och inspirerande!
Henrik Ortman
1974 • Salbohed
#4
27 augusti 2015 - 07:34
Tack för inspekterade läsning! Såna där spontana grejer man växer av som männinska. Att våga ta chansen och utmana sig själv och kliva ur den bekväma vardagen.
1979 • Vessigebro
#5
27 augusti 2015 - 15:58
Phu jag blir bara skakis att se bildern!!! Vissa partier hade jag velat springa men att klättra Nänä ..... Tack för inspiration Kerstin
1970 • Lerum
#6
28 augusti 2015 - 14:37
Riktigt fin och medryckande RR
Nu vill man direct ut och hitta jobbiga partier att ta sig upp och nedför
Bra jobbat att bara köra igenom på det viset

Jag skall rekomendera andra att läsa din RR
1974 • Västerås
#7
29 augusti 2015 - 20:55
Tack! Jag längtar redan tillbaka! Inte nödvändigtvis för att springa samma tävling igen men till de häftiga bergen! Speciellt nu när jag sitter här hemma med ond hals och täppt näsa..
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.