Löparpsykot - en 50-årskris | Med löparkeps mot Rom - Via Francigena del 11
Löparpsykot - en 50-årskris

Med löparkeps mot Rom - Via Francigena del 11

Montefiascone – Vetralla, 38 km

Jag har glömt min hatt på institutet för den gudomliga kärleken. När jag kommer på det var det för sent och för tidigt att vända. Jag gick så tidigt att nunnorna sov. Vill inte väcka dem och vill inte vänta.

Det tar mig ett tag att acceptera faktum, men sen får det bli så. Jag tar på min vita löparkeps istället. Den är ful men praktisk. Har inte velat använda den hittills av respekt för människorna jag möter. I den kinesisktillverkade halmhatten av 100% papper har jag trots allt kunnat möta människor som en relativt normal människa. Så ful är alltså löparkepsen. Men nu måste den på. 

Bestämmer att detta markerar en ny fas i min resa. Jag ska omfamna min löparpersona. Nu är det slut på turistandet. Nu ska jag till Rom.

Kommer iväg vid 06 och tar min italienska löparfrukost, cappuccino och cornetto, nu med marmelad i. Plus en extra i en påse som jag fäster på ryggsäcken ihop med ett chokladkex.

Kan pumpa på bra i två timmar. Jag har tränat på att springa på fastande mage och på väldigt lite mat och jag har nytta av det nu. Köper mer på en bar och springer vidare till staden Viterbo. Där köper jag en macka och lite mer kaffe och fyller på vatten.

Har lärt mig att hushålla med vattnet. Har numera max en dryg liter i väskan som jag dricker först, sen har jag en flaska i handen och en i ryggans sidofack. Jag vill aldrig gå torrt, men inte heller bära en deciliter i onödan.

Viterbo får ingen uppmärksamhet av mig. Jag får turista en annan gång. Nu har jag keps. Nu ska jag i mål.


Vägen ut från Viterbo (tror jag det är) går genom en djup klyfta. Spektakulärt. Flera kilometer ser ut så här. Bara att hålla tummarna för att bilisterna håller ut...

I Vetralla stöter jag på Jan aus Hamburg. Han köper mat i samma kiosk som jag och vi äter tillsammans på stans kyrktrappa. Jan har köpt en skinkmacka. Jag har en bulle med porchetta. Av alla jordens köttmackor är porchetta på topp tre. Det är grillat fläskkött med rosmarin, fänkål, vitlök som skivas och äts i bröd. Tipsar Jan om denna delikatess där vi sitter och stinker på trappan.  Bredvid oss pågår ett barndop eller liknande. Vi är jättefula bredvid de finklädda människorna.

Jan ska bo i ett kloster söder om stan. Min plan var att fortsätta men Jan är trevlig och jag har sprungit långt idag. Övertygar mig själv om att det är bra att ta det lite lugnt och få chans att prata med en person som talar både tyska och engelska. Jan kan absolut ingen italienska så jag får agera tolk. Det blir ganska komiskt. Speciellt eftersom jag envisas med att översätta till svenska. Jan står som en fågelholk. Som tur är har båda han och nunnorna mycket humor. 

Jan är 50 år. Han ser ut som 40. Han erbjuder sig att gå tillbaka till stan och köpa lite öl till kvällen efter siestan. Klostret ligger liksom mitt ute i ingenstans. Jag tackar för erbjudandet. Har ingen riktig lust att gå ytterligare fem sex kilometer idag. Efter några timmar kvicknar jag till och knackar på hans rum. Får inget svar. Går på en liten tur, inte mot stan men åt andra hållet, och döm om min förvåning när jag hittar en liten förort med bensinstationer och barer och allting alldeles runt hörnet från klostret. Hade Jan vetat om det hade han sluppit promenera. Det är för övrigt en ganska bisarr plats. Åt ena hållet ligger bensinmacken och åt andra hållet ligger en modern bar och när jag står där med min aperol spritz - det har blivit en ritual nu - upptäcker jag att det är lördagkväll. Snygga människor i dyra kläder kommer in och tar sina apretivos bredvid mig. Jag står där i mina fjällrävenbyxor och mina löparskor och känner mig som en gäst hos verkligheten. Jag gillar det mycket. Går hem till klostret och känner att livet är rätt bra.


Två bilder tagna från samma plats men åt olika håll. Någonstans utanför Vetralla.

Jan och jag äter middag i klostret med en gästande kvinna och ett väldigt gammalt par som verkar få mat där. De är riktigt gamla. Jag förstår hälften av vad han säger, jag tror inte att jag hade förstått mer om han talade svenska.

Jan och jag sitter länge i den mörka trädgården, vi jämför erfarenheter från vägen, snackar skit och dricker en öl.

Det är tre dagar kvar och 92 k till Peterskyrkan. Det ska gå.


Lycka är en egen fisk att krama. Från klosterträdgården i Vetralla.

Till nästa del av Via Francigena

4 kommentarer till inlägget

Per Lantz
1970 • TABERG
#1
5 augusti 2015 - 14:19
Tack för de här fantastiska texterna Olle. Jag upptäckte dem först idag och har tillbringat del av eftermiddagen med att sträckläsa del 1 - 11. Mycket inspirerande och berörande.
1956 • Bäckefors
#2
6 augusti 2015 - 09:44
Håller med dig Per. Jag har varit med från början och väntar varje dag på nytt inlägg
Helene Kolseth
1963 • Falun
#3
10 augusti 2015 - 23:02
har inte hittat del 2 än men läser vidare. Riktigt kul!
Olle Svalander
1969 • Lilla Beddinge
#4
12 augusti 2015 - 09:53
Tack!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.