Småbarn. Träning. Och livet.

Mental berg- och dalbana

Det är märkligt hur väl citatet "Den friske har tusen änskningar, den sjuke bara en" stämmer. Efter ett, av det mesta att döma, överansträngt knä vilades det i en månad i våras.

På det igen efter sjukgymnastbesök och en månad senare efter en ok upptrappning följt av en snabbdistansmil var känslorna tyvärr tillbaka -vems knä är det här? varför känns det såhär? det här kan inte vara bra.. Lite svullet, lite ömt, ingen aning om vad som kunde vara fel. Självdiagnoserna haglade och det gick, och går fortfarande, möjligen ett par timmar mellan varven då jag sitter och känner efter noggrannt och funderar både över nuet och hela min löparframtid. Efter ett helt vansinnigt tungt 4km-pass i helgen förbättrades det inte precis.

Men vips känns det bättre igen, kanske för att jag sovit helt sjukt mycket(för att vara småbarnsförälder), kanske för att jag bytt skor. Så idag testade jag lie rejälare igen och det höll. Med besked dessutom! -några små obetydliga skavsår visserligen men tempo, psyke, andning och framförallt -knät, på rätt plats. Inga känningar alls och trots min 4:e snabbaste mil någonsin kände jag mig helt otroligt fräsch och pigg redan 5 min efter målgång.

Kanske går knät sönder redan nästa vecka, kanske håller det livet ut. Oavsett vilket har jag för avsikt att njuta fullt ut av precis varenda meter jag någonsin kommer att löpa hädanefter; för lyckan är en bräcklig sak och för mig osvikligt kopplad till att löpa som näst efter min (nästan alltid) underbara fru och lilla knodd är det bästa livet har att erbjuda.

Ta vara på benen och löpningen du har och njut av varje meter som om den vore den sista.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.