Traillöpning! | Blogg: Johan Stern

Traillöpning!

Efter gårdagens pass kan jag konstatera att jag har sprungit alldeles för mycket asfalt med tanke på den mängd skog som faktiskt finns här ute i Nackareservatet. Egentligen tycker jag att det är väldigt monotont att springa på platten. Även om vägarna är oändliga så är de begränsade och jag har tyvärr svårt att undvika att de vanliga rundorna, trots ihärdiga försök till variation. Löpsteg tillsammans med tempohållning är liksom det som händer, och om jag då dessutom är dålig på att variera med olika typer av löppass så blir det faktiskt lite tradigt i längden. 

När jag springer in i skogen och ut i naturen får löpningen helt plötsligt så många fler dimensioner. Vid trixigare partier blir varje fotisättning en utmaning. Jag tvingas plötsligt att ta flera tusen små beslut i min löpning. Att ha koll på banmarkering samtidigt som jag flyger (det känns iaf så) fram över stenar och rötter kräver en viss simultankapacitet.  Ska jag sätta ned foten framför eller bakom roten, kan jag sätta ned foten på berghällen utan att halka, kommer stenen att bära och vart är nästa markering osv osv.  Det ställs helt klart högre krav på fokus och koncentration. Tempot blir ryckigt, vilket verkar passa mig, som annars har svårt med att hålla en jämn fart. Jag har inget emot att sträcka ut på enklare partier och gå eller klättra på svårare. Tvärt om, min kropp verkar uppskatta dessa variatoner. Ok, mitt genomsnittstempo blir klart lägre (vet inte om det är normalt) och vem vet det kanske helt enkelt är det långsammare tempot jag gillar.

Jag är nybörjare på det här med trail och fick lära mig det den hårda vägen på en fjällmara. Kanske skulle jag också ha rekat spåret för TEC innan jag gav mig på det...Det är tyvärr lite signifikativt för mig, somliga skulle kalla det naivt, jag väljer att kalla det en kul utmaning. Nåväl, lärdomen är att det även finns muskler i foten och att ligament och senor jag inte kännt av tidigare utsätts för allehanda påfrestningar (tog tex helt slut i knäna). Mycket beror säkert på underlaget men förmodligen tar även alla små balansnummer ut sin rätt. Min löpstil blir mer ihopkrupen och plötsligt känns det inte så fel att vagga lite, hoppa lite och t o m ta små hoppsansteg i nerförslut. Det är en grym känsla när flytet kommer och jag forsar (viss överdrift) fram över stock och sten. Det är nästan så att jag känner mig oövervinnlig. När jag snubblar till eller flyger fram lite för vådligt är det ett bra tecken på att det går för snabbt. Rent generellt tror jag att det är bra att lyfta fötterna lite högre jämfört med om jag springer på platten. Sammantaget känns det mycket mer och i många fler muskler och jag inbillar mig att den här löpningen är mer allsidig.

Det skulle vara väldigt intressant om någon filmade vissa partier på nära håll under ett lopp för att se hur olika löpare löser samma partier. Jag gissar att fotisättningarna och löpstegen skiljer sig markant åt och jag skulle säkerligen kunna lära mig en hel del på ett enkelt sätt. Om inte annat skulle det vara intressant att se vad som skiljer en van traillöpare från en ovan. 

Doften av skog, och blöt sådan i synnerhet, gör att upplevelsen förstärks. Det känns klart mycket friskare än att nöta landsväg trottoarer och grus. Traillöpningen öppnar upp för, och kräver, fler sinnen och fler intryck. Förmodligen är det det jag gillar - traillöpningen är så mycket mer - en helhetsupplevelse. Det är jag i naturen, med naturen och ibland mot naturen. När jag inte längre kan skilja på om jag torkar bort svett, regn eller droppar från träden. När det inte längre spelar någon roll om skorna är dyngsura eller inte, och när naturen forsar igenom mitt huvud och upptar alla mina sinnen - Ja det är då jag upptäcker tjusningen med traillöpningen.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.