Copenhagen marathon

24 maj 2015.

Köpenhamns maraton.

I mål med hedern i behåll. Nöjd och glad.

Det var alldeles för trångt under lång tid av loppet. För mycket löpare för en för smal vägbana gav en upplevelse som inte medgav löpning i egen takt. Dumt. Det tog lång tid innan det släppte. Tidhållarna och de som följde dessa barrikaderade hela vägbanan, så att det inte gick att komma förbi. De borde ha lagt en tid mellan startgrupperna och inte förlagt tidhållarna tvärs över den tillgängliga vägbanan.

Bortsett från detta hade jag en trevlig upplevelse under loppet. Coacherna Jenny & Sofie skötte sitt uppdrag alldeles finfint. De höll stenkoll på mig och Leif och hejade friskt och glatt på oss vid fyra tillfällen efter banan. Det var väldigt tillförande och skönt att se dem varje gång. Glatt och positivt. Inspirationshöjande. Peppande. Rent fantastiskt, helt enkelt.

Efter målgång snurrade min värld en aning. Den blev kraftigt överexponerad och förvirrad. Jag lyckades inte så väl i min vandring till tunnelbanan. Efter några hundra meter fick jag vila mig en aning på trottoaren i liggande läge, sen kom jag ett kort stycke till innan jag fick vila mig liggande på trottoaren igen. Leif betraktade mig tålmodigt och svarade på de förbipasserandes frågor. Efter ca en halvtimmes vilande bestämdes det, över mitt huvud, att det var dags att ringa efter en ambulans. Det tog sen mer än 20 minuter innan den anlände. Det gjorde väl inte så mycket, jag låg ju ändå bara där i min ensamhet och försökte att inte försvinna helt in i dimman. Nej, det var inte så behagligt förstås, men folket som passerade var vänliga och omsorgsfulla även om jag själv inte riktigt var i skick att konversera. Det ordnade Leif alldeles finfint.

När väl ambulansen anlänt, med vänlig, trevlig men dansktalande ambulanspersonal fick jag mycket god omvårdnad. En av dem var triatlet och hade full förståelse för situationen. Det var inget ovanligt vid ett maraton eller ett långt triathlon, sa han, att många drabbades av viss obalans i kroppen. Det var ju en belastning lite större än vanligt att springa 42 km. Det kan man ju hålla med om, förstås. Den kvinnliga sköterskan hade goda språkkunskaper och blandade mellan norska och engelskan när jag inte förstod danskan. Finfint. Jag fick en liter dropp för att återställa vätskebalansen och salthalten i kroppen innan jag var fit-for-fight igen. Det tog sisådär en timme att få i mig det, men sedan kunde jag promenera till tunnelbanan för egen maskin och mådde helt ok igen. Jag blev utsläppt och slapp åka med till sjukhuset. Det var jag tacksam för. Jag är också tacksam för telefonsamtalet till 112. Det var helt enkelt ett korrekt beslut att ringa efter ambulansen och fylla mig med en hälsobefrämjande näringslösning.

Jag är nu en Marathon Globetrotter - alltså sprungit maraton i 10 länder. Detta var mitt 20.e maraton (+ 2 ultror). Jag är stolt och glad.

Köpenhamn har väldigt många cyklister som rullar på stadens gator. Det är glädjande att se. Inspirerande är att staden också har väldigt många löpare. Nästan var du än tittar kommer en löpare, någon i lufsartakt och någon i full fart. Det är otroligt glädjande att se all rörelse - genom löpare och cyklister - på stadens gator och i dess många grönskande parker. Finfint, helt enkelt.

A..
Bloggar på; http://anettegrinde.blogspot.se
 
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.