Från soffpotatis till motionär

Hade någon för fyra år sedan sagt att jag idag skulle träna regelbundet, typ 3-6 gånger i veckan, hade jag skrattat hen rätt upp i ansiktet. När jag för ca fyra år sen sa till mina klasskompisar på gymnasiet att jag skulle träna (som skämt) så skrattade dem, för det var bara inte jag. 

Jag rörde mig inte i onödan och levde på näringsfattig mat, typ snabbmakaroner. Jag var bekväm av mig. Jag var trött i stort sett hela tiden och deckade i soffan nästan varje dag efter skolan. Jag har alltid satt höga krav på mig själv när det kommer till skolan, jag blev bara nöjd när jag fick bästa betyg, MVG. Detta satte stor press på mig och jag mådde inte alls bra psykiskt. Jag kände mig i princip stressad under dygnets alla timmar och jag kunde när som helst bara brista ut i gråt utan att egentligen veta varför.


När det var dags att skriva projektarbete under sista året på gymnasiet så fick jag konstigt nog idén att skriva om alla näringsämnen och dess funktioner i kroppen – fråga mig inte var den idén kom ifrån, jag har ingen aning. Kanske kände jag undermedvetet att det var dags att utvidga mina kunskaper inom området ”hälsa” och på något sätt ta tag i mitt liv, jag vet inte. I alla fall, så blev jag väldigt inspirerad och för första gången skrev jag ett arbete i skolan som jag faktiskt tyckte var intressant. Något jag inte drog mig för att sätta mig ner och skriva på, utan något jag faktiskt tyckte var riktigt roligt.

Efter detta ville jag vidga mina kunskaper och kostvetenskap kändes som ett självklart val där näringslära stod i fokus. Under hösten vid första terminens start köpte jag dessutom ett gymkort – något jag troligtvis aldrig kommer ångra. När jag tänker tillbaka kändes det rätt kämpigt att plötsligt börja träna, det är inte lätt att förändra en livsstil, och jag gjorde det nog främst för utseendets skull – jag ville bli snygg och smal. Visst, träningen gjorde att jag kände mig lite snyggare och jag fick lite bättre självförtroende, men oj det gav mig  mycket mer. Efter några månader med regelbunden träning kände jag mig plötsligt glad. Jag kände att livet i allmänhet var jävligt bra, något jag faktiskt innan inte känt under en längre period – vad jag kunde minnas. Något hade hänt. Jag hade förändrats. Jag älskade känslan av att plötsligt ha energi och framförallt av att vara glad nästan hela tiden. Jag kände mig nästan lite nyförälskad. Jag hade blivit kär, inte i någon person, utan i träningen. Eller rättare sagt känslan som träningen gav mig.


Det som framförallt gjorde att jag mådde så mycket bättre var nog att stressen och pressen jag kände över att prestera hela tiden släppte. Jag hade innan tyckt att mina kompisar som prioriterade träningen dagarna innan ett prov var knäppa. Jag tänkte att det skulle gjort mig mer stressad om jag själv hade gjort det - eftersom jag då skulle förlora flera pluggtimmar, men oj så fel jag hade. Träningen gav mig istället med tiden mer energi och jag kunde plugga mycket effektivare. Pressen och stressen över att plugga släppte och jag prioriterade inte alltid plugget, utan gjorde grejer jag tyckte var roligare ibland. Trots detta fick jag bra betyg och insåg att jag inte behövde plugga 12 timmar i sträck dagarna precis innan ett prov (vilket inte var ovanligt tidigare) för att prestera så bra som jag ville.

 

Jag hade för några år sen ingen aning om vad träning och motion kunde göra för hälsan, framförallt den psykiska delen. Idag kan jag inte leva utan det. Kommer det perioder där träningen får lida och inte prioriteras på samma sätt märker jag av det oerhört fort. Träningen gjorde att jag blev lite mer nöjd över min kropp, som var mitt mål när jag började träna, men detta känns så himla obetydligt nu i jämförelse med det andra jag fick ut av träningen. Jag blev en bättre version av mig själv och såg livet på ett annat sätt.

Jag blev en piggare, gladare och starkare Cornelia.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.