Jättelångt! – en ultrarapport

Söndag morgon. Sitter här med stela lår, två blå naglar, skrubbat knä men vid gott mod efter en lång frukost. Ni har förmodligen redan listat ut att jag sprungit terrängultran Jättelångt! Men för att inte gå handlingen i förväg, så spolar vi tillbaka bandet, för det var otäckt nära att jag inte ens kom så långt som till startlinjen.

På fredag kväll tog jag tåget från Eskilstuna till storstan och mamsen, som bjöd på god mat i den sköna försommarkvällen med skriande tornseglare ovanför. Det blev tidig kväll, då klockan var ställd på väckning 04:45. Viktigt med sömn. Har lärt mig att det är helt förkastligt att exempelvis gå på en röjig konsert dagen innan ett ultralopp. Sov bra tills en av klockorna ringde. Dagen D liksom. Käkade en ordentlig frukost och visualiserade dagen och förhoppningarna. Blandade ihop mina Hammer gel och dryck. Smörjde in benen med Percutane. Allt packat och klart. Dags att röra sig mot pendeltåget och det enda orosmolnet för dagen. Första pendeln på morgonen och från Karlbergs station hade jag 27 minuter att ta mig till Tekniska Högskolan och bussen till Norrtälje. Pendeln kom i tid. Satt ändå på spänn. Litar inte en sekund på dessa förbannade pendeltåg. Och vad händer strax innan Karlbergs station? Ja, ni har redan gissat det. Stoppsignal. Åtta minuter senare var tåget vid Karlberg. Ut på perrongen och började springa med två tankar i huvudet. Ta en lånecykel eller hitta en taxi. Stod på Rörstrandsgatan och ryckte i en lånecykel när jag hörde en kvinnlig stämma bakom min rygg ”Ska du också till Norrtälje och springa?” Vände mig helt paff. Jag var ju inte ens iförd löparkläder. ”Jo” fick jag bara ur mig. ”Då delar vi på en taxi” svarade hon mig. Jag såg en taxi längre bort på Rörstrand, som stod still men med tänd skylt. Sprang dit. Det visade sig att ett ungt par höll på att betala för resan. Det hade väl varit på galej och när killen klev ur tittade han på oss och sa ”Vad har ni varit?”. ”Ingenstans, men vi ska iväg och springa”. Vi hoppade in i taxin. Kvinnan presenterade sig som Annie (Hedlund med #63 på bilden nedan) och som sprungit jättelångt tidigare. Morgonens orosmoln var därmed skingrat, men fan, det hängde på en skör tråd. Vid busshållplatsen vid Tekniska stod ett gäng taggade ultralöpare. Presentationsrunda följde som sig bör.

Nu väntade två rogivande bussetapper. Väl framme i Norrtälje väntade två chartrade bussar som tog oss till starten i Grisslehamn. Vi färdades genom Roslagens vackra kulturlandskap medan regntunga moln svepte fram på låg höjd. Det var inget hällregn, bara ett fint strilande emellanåt. Prognosen sa att det skulle bli lite regn på morgonen, runt 10-12 grader, svag vind och uppsprickande framåt lunch. Perfekt väder med andra ord. Väl framme i Grisslehamns pittoreska fiskeläge var det full aktivitet och människor med ett utmärkande ansiktsdrag: hoppfulla och längtande leenden! Nummerlapparna hängde väntande på ett snöre. Ett lätt regn föll sakta och svalkande. Nu var det bara att byta om, fylla vätskeblåsan, packa löparryggan och dumpa resten på väsktransporten till Norrtälje. Tjugo minuter till start. Hälsade på Carina Borén och ett par andra bloggande ultralöpare. Verkligen skön stämning där och då. Jocke Langer hade kommit för att spela vinyl, men hade blivit försenad. Det blev en del pepp och information. Och så strax efter nio bar det iväg med PEK i spetsen som förevigade starten på video fram till själva Roslagsledens början (egentligen dess slut, beroende på hur man ser det).

Tempot var lite för högt i början, men jag hängde på och bestämde mig för att sakta ner när det började tunna ut med folk. Vi passerade Albert Engströms ateljé som låg där ensam på sin klippa. Jag hittade snart ett skönt tempo eller snarare en bra takt. Insåg snabbt att jag kunde glömma det där med att hålla ett specifikt tempo eftersom leden var så varierad och teknisk avancerad på sina håll. GPS-klockan hade jag satt fast på ryggans axelrem och var mer inställd på att lyssna på kroppens signaler, utan en tanke på tid. Bara uppleva. När jag såg det öppna havet visste jag att detta skulle bli en bra dag!

Den 20 kilometer långa sträckan mellan Grisslehamn och Sandviken var fantastiskt vacker och gick mestadels längs havet. På flera ställen ledde stigen ut på hala klipphällar vid havet och över stränder med sand eller fält av stenbumlingar. Och vilka härliga stigar genom vindpinad tallskog. Läckert värre! Och jag tröttnar aldrig på att betrakta ett öppet hav. Förlora mig i horisonten, så att säga, men nä, inte idag.

Runt 10 kilometer var det dags för första vätskekontrollen eller snarare matkontroll. Med facit i hand hade jag inte behövt packa ner bananer och annan energi i löparryggan, men när det gäller vätska hade jag inte velat förlita mig på enbart vätskekontrollerna, utan är glad att ha vätskeblåsan och mina handhållna 33:or. Tror på regelbundet vätskeintag, lite men ofta.

Så bar det av igen. Visst var det blött i markerna, men det var inget som bekom mig. Runt 13 km var det så dags för första felspringning. Blir lätt så, när man per automatik tar rygg på någon som in tur tar sikte på någon annan. Jag hade haft Karin Armgren framför mig de senaste kilometerna. Vi var ett litet gäng som sprungit fel och när vi väl hittade ”avfarten” till leden fattade vi inte riktigt hur vi kunnat springa förbi den. Som kuriosa kan nämnas att arrangören har en permanentad felspringningsgaranti, vilken nu var inkasserad.  Efter en 20 kilometer längs kusten var det dags att vika av inåt mot Älmsta. Och någonstans där emellan var det dags kontroll nummer två. Jösses vilket dukat bord och härlig stämning på verandan. Jag avnjöt grillad korv med bröd, kaffe, jordgubbar, jordnötter, köttbullar och härligt snack med andra löpare. Ingen risk att man får torsk på energi, men de med känsliga magar får nog se upp.

Efter denna kontroll rullade löpningen på längs grusvägar och en del asfalt. Tyvärr inte så mycket terräng. Roslagsledens etapp 10 gick längs med Väddö kanal från Älmsta till Gåsvik. Verkligen njutfull löpning längs med kanalen hela vägen. Lite då och då gjorde jag sällskap med någon löpare och det var skönt att snacka lite. Nackdelen (för mig) med monotont nötande på asfalt eller grusvägar är att tankarna kommer med tröttheten. En märklig inre monolog. Tack och lov var det regelbundna inslag av terräng och single tracks och på en gång försvinner alla mina tankar och glädjen infinner sig. Fokuserad på stigen och var att sätta nästa steg.

Att springa Jättelångt! är en sak, men jag känner att jag nu inte vill skriva jättelångt också, med risk för att skriva sönder upplevelsen. Etapp 9 och 8 rullade på och bjöd på varierad och vacker natur och miljö. Någonstans vid 54 kilometer hade jag en rejäl svacka. Låren var spända och stumma. Körde löpning varvat med 30 sekunders gång med höga knän (lite John Cleese över det hela:) och just då fick jag oväntad support från ovan. Tre flockar på runt 80 tranor cirklade ovanför och ropade och skrockande ljudligt i säkert 2-3 minuter. Helt underbart. Den injektion som benen behövde. Tänk vad mycket känslan av ren glädje kan åstadkomma!

Efter femte och sista vätskekontrollen vid 57 kilometer fanns bara ett läge: jämnt tempo, minimalt ansträngande steg och bara stänga av skallen. Som en maskin. Runt 64 kilometer (distansrekordet redan passerat!) kom jag ifatt ett par och framför dem låg ytterligare två och bakom mig kom Tobbe Kristiansson flåsande. Snart började vi alla ana oråd. Var fan är markeringarna. Skit. Här fick pannbenet sig en rejäl smäll. Det var bara att springa tillbaka en kilometer (= två felsprungna kilometer så nära målet och trötta som fan) innan vi hittade den lilla helt omarkerade ”avfarten”. Tydligen sprang många fel här. Jäkligt surt när man är så trött och så nära mål. Nå, man kan fasen inte älta sådant. Det var bara att bita ihop och köra på och vilken känsla det var att komma in i Norrtälje och följa den vackra ån. Nära. Nära. Och när jag och Tobbe rundade ett hus och såg målgången en bit upp i backkrönet var känslan obeskrivlig! 70,87 kilometer på 7:21 och 24:e plats samtidigt som solen lös från en blå himmel. Korvar och halloumi låg och fräste på grillen. Det var bara att slå sig ner med en välfylld talrik och snacka med de andra löparna. Och ja, detta var ett riktigt bra formbesked inför Swiss Alpine om sju veckor, men det var tungt i nedförslöpningen under dagens sista mil. Så det som oroar mig mest med Swiss och berget på andra halvan och dess stigning på 1600 meter är inte vägen upp, utan främst nedförslöpningen de sista milen. Hm, måste finslipa den biten med styrka och specifik backträning. Sedan började likstelheten infinna sig i benen. Time for streching, om jag överhuvudtaget skulle kunna nå busshållplatsen för egen maskin.

Vet inte om det finns så mycket mer att skriva, mer än att det var det längsta, vackraste och jobbigaste lopp jag sprungit. Arrangemanget var i absolut toppklass och sist men inte minst, alla goa och sköna medlöpare! Fågellistan slutade på 68 arter och den toppas med en ljuvligt sjungande rosenfink vid Väddö kanal. Än en gång har mina gamla hederliga DS Trainer visat sig vara de pålitligaste och mest allround av alla mina skor. En sak är säker, det var inte sista gången jag sprang jättelångt!

6 kommentarer till inlägget

Marcus Aveholt
1974 • Silverdal
#1
11 juni 2012 - 22:30
Ruggigt fina bilder och riktigt trevlig berättelse. Jaha, så det blir Swiss Alpine sen. Vad häftigt! Övertygad om att det kommer att gå bra!

Bra jobbat!
1964 • Eskilstuna
#2
12 juni 2012 - 13:06
Grattis Niklas vilken mästare du är...att du sen hinner ta underbara bilder för oss läsare gör det ju ännu trevligare att läsa för oss som njuter av din tur från soffan...Nu håller vi tummarna för dig till Swiss alpine!!!
1963 • Eskilstuna
#3
12 juni 2012 - 18:39
Marcus: Tack för peppen inför Swiss! Lite nyfiken på ditt Mälaren-projekt. Jag följer dig på jogg, så har jag koll;-)

Kerstin: Tackar och jo, småler, det brukar bli en del bilder, i början, sedan har jag av någon märklig anledning lätt för att glömma bort kameran. Du (om du är redo för långpass) och Stefan får haka på en tur på Sörmlandsleden. Jag och Erik tänker ta en tur i slutat av juni.
Marcus Aveholt
1974 • Silverdal
#4
12 juni 2012 - 18:52
Jag följer dig med Niklas. Blir jättespännande att senare få ta del av din tävlingsrapport för Swiss. Mälaren runt är 4/8-11/8 och vi springer i snitt 50 km om dagen i olika etapper under 8 dagar. Kommer lägga ut etapperna i ett blogginlägg sedan för att visa mer i detalj. Just nu är vi 4 st som ska springa hela vad jag känner till. Boende är redan bokat på alla platser! Logisitken är extremt vitkig att ha klart innan så man slipper tänka på den medan man springer.
1963 • Eskilstuna
#5
12 juni 2012 - 21:12
Wow, vilket spännande löparäventyr, Marcus! Ska bli riktigt spännande att följa dig och dina vänner. Denna typ av initiativ beundrar jag verkligen! Ja, att hitta spännande utmaningar och helhetsupplevelser "runt knuten". Det finns så mycket stigar att springa och utan att det kostar en massa. Augusti är ju en skön tid också. Ska ta och börja med tåhävningar med fylld ryggsäck jag också;-)
Marcus Aveholt
1974 • Silverdal
#6
12 juni 2012 - 23:29
Ja, det ska bli väldigt spännande. Jag kände att jag var tvungen att ta chansen när det blev bra läge. Bernt Hedlund tog initiativet till Mälaren Runt och har rekat alla etapperna i princip. Kollat upp alla boenden, samt var man kan ta matraster, fikaraster m.m. Vi "fuskar" lite med vår packning. Kommer att ha följebil faktiskt som hjälper oss med den. Men känns mkt nog att tänka på löpningen så känns inte som ngn av oss vill lägga ner ngn prestige i att all packning ska bäras själv. Att få göra detta och få ett gemensamt äventyr känns stort nog!

Bra att du tar tåhävningarna på allvar. Jag tror det är bra att stärka upp. För mig är vaderna svaga länken. Slarvar jag med dem så finns risken att jag återfår hälseneproblem som jag haft förut. (september-oktober 2010 och maj 2011)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.