Inte så Jättelångt! bort

Efter helgens fokus på skrivande och planerande inför ett stundande bokprojekt och därmed passande ruskväder börjar det spritta i benen. Inte minst efter att på distans hejat och följt vänner och klubbkompisar som trotsade 42 195 meter asfalt, kyla, regn och stormbyar. Flera satte schyssta PB, några debuterade, några svor högt, men alla genomförde de en prestation och kämpaglöd som kylan inte lyckades släcka på långa vägar, trots bortdomnade fingrar och ben. Jag är djupt imponerad! Att läsa deras berättelser på bloggar och forum ger en känsla av delaktighet. Härlig läsning! Jag önskar inte att att jag var där och sprang hem ett minne för livet, men jag avundas dem som gjorde det!

Nå, alla väljer vi våra utmaningar och jag är ingen asfaltsnötare, även om Amsterdam Marathon väntar till hösten. Varför just det loppet blir min första mara är en annan historia som hör framtiden till. När mina maravänner nu börjar återhämta sig efter helgens bravader börjar jag själv så sakteligen gå in i någon slags introvert bubbla inför terrängultran Jättelångt! i Roslagen nu på lördag. Plötsligt inte alls så jättelångt borta! Börjar se över alla prylar, logistik, kattvakt, läsa på om etapperna, vilka skor som ska få äran att följa med och annat. Annars handlar det nog mycket om att varva ner, äta bra och sova gott. Tog ett skönt kvällspass längs min beprövade ultraintervallslinga på 10 kilometer. Skön luft, kvällssol och behaglig temperatur. Tiggande starungar och blåmesungar som lämnat sina bon hördes här och där, medan säv- och rörsångarna sjöng för fullt längs Eskilstunaån i hopp om att locka till sig en donna. Gladdes åt årets första gräshoppssångare, som normalt är en utpräglad nattsångare, men dess väckarklocksringande sång ljöd från ett buskage ute bland fälten i det varma släpljuset. Kanske sommaren ändå är här…

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.