Happy Tour

Alldeles för lång tid sedan sist

DSC_0023

Nu har det väl ändå gått lite väl långt tid från förra inlägget?

Ett inlägg som avslutades med meningen ”Istanbul, vi kommer snart!”.

Utan att riktigt förstå det själva kan vi nu istället konstatera och samtidigt utbrista följande;

Istanbul, vi är här nu!

Vi ska nu på ett så rättvist sätt som möjligt försöka sammanfatta det vi varit med om från att vi lämnade Sofia till och med vår vansinnesfärd in i den kokande stad som en gång i tiden var Turkiets huvudstad och som kanske fortfarande i mångas ögon ses som just det.

Det kan för övrigt vara lite lurigt ibland, det där med att i text på ett så rättvist sätt som möjligt beskriva möten med människor vi knappt i vår vildaste fantasi trodde fanns.

De senaste veckorna har, när man sammanfattar dem, framför allt handlat om just dessa typer av möten.

Möten som till en början fick oss att häpna gång efter annan men som efter en tid gjort oss bortskämda och på något märkligt sätt blivit en del av vår vardag.

Sjävklart har vi fått uppleva en hel del annat så som fantastisk natur, varmt väder, blött väder, god mat, mindre god mat och så vidare.

Men detta inlägg kommer ändå präglas av det förstnämnda, det vill säga möten med människor (samt några hundar som inte var av den snälla sorten) vi aldrig glömmer.

 

Vi satte av från Sofia med siktet inställt i sydostlig riktning.

Någonstans i våra bakhuvuden präglade hela tiden Istanbul som någon sorts milstolpe. Inte bara för att vi då tagit oss dryga 300 mil och 20 % av hela resan utan framför allt för att ett motto växt fram inom gruppen de senaste 100 milen.

Ett motto som lyder: ”Det håller till Istanbul”.

Detta motto gäller i stort sett allt från diverse skavsår och ömmande ben till bromsskivor, kedjor och andra tekniska prylar.

När vi nu till och med började se vägskyltar som pekade ut riktning och avstånd mot Istanbul kände vi att allt som just nämndes kanske faktiskt skulle hålla hela vägen.

Självklart hade vi fel.

Den förste att få problem med utrustningen och närmare bestämt en av ekrarna på bakdäcket var undertecknad.

Trots ett gediget arbete från bantningspatrullens sida i Berlin några veckor tidigare visade sig vikten av min packning fortfarande vara av för många kilogram.

Detta resulterade alltså i ekerbrott nummer 2 på moderskeppet (inte mitt påhitt av namn på cykeln).

Fylld av självförtroende efter att lyckats laga ekerbrott nr 1 någon månad tidigare klev jag lugnt av cykeln, packade upp verktyg samt en ny eker för att på ett lugnt och metodiskt sätt fixa till det lilla debaklet.

Några minuter och desto fler svordomar senare insåg jag att vi måste haft en extrem tur då ekerbrott nr 1 lagades.

Denna gång hade hjulet noll och ingen lust alls att räta ut sig trots att en ny eker tillslut var på plats.

Att cykeln dessutom i samma veva börjat ge ifrån sig ett knakande ljud lite då och då gjorde inte humöret bättre.

Vad göra, förutom att sakta men osäkert rulla vidare mot kommande byar för att mot alla odds hitta lämplig cykelverkstad?

I den första byn kammade vi noll då, om vi förstod lokalbefolkningen rätt, den ende mekanikern var ute och drack. Något vi hade full förståelse för då det trots allt var söndag.

By nummer två och som en blixt från klar himmel stod han bara där.

Vår käre bulgar som snabbt visade sig vara av italiensk härkomst.

Han stod där på sin lilla cykel med tillhörande plastkorg på pakethållaren. En korg innehållande en yxa samt en starköl (vi misstänker att där funnits desto fler av sistnämnde produkt tidigare under dagen).

Efter smattrande italienska kombinerat med yviga rörelser förstod vi ändå att vi hittat det vi letat efter. Eller åtminstone en guide som kunde visa vägen till det vi behövde.

Vår nyfunne vän hade efter en vinglig färd några minuter senare tagit oss med till byns bakgator där, vad vi förmodar, den enda cykelverkstaden i trakten huserade.

Där möttes vi upp av vad vi först trodde var självaste Lasse Åberg som snabbt formulerade den lugnande frasen: ”No problem”.

En timme senare hade Lasses replika fixat till så väl bakdäck samt en löst åtsittande bromsskiva.

bild 1bild 2                                         

Under tiden hade för övrigt Dumle lagat sin femtioelfte punktering i ordningen.

Vi skulle strax efter att ha lämnat våra hjältar finna lägerplats för natten.

Ett riktigt smultronställe skulle det visa sig då vi efter att ha tagit av på en liten grusväg (i vanlig ordning) helt plötsligt var omgärdade av så väl vatten, berg, skog samt vackert väder.

Efterföljande morgon började med ett högt vrål från skogen.

BJÖRN var det första som dök upp i mitt huvud samtidigt som tandborsten nästan fastnade i halsen.

I ögonvrån ser jag hur Dumle fortare än kvickt knyter på sig kängorna för att sekunden senare löpa mot skogen och ljudet.

Alltså mot och inte därifrån som vi andra tre tyckte var ett mycket bättre alternativ.

Fem minuter senare kom han flåsande tillbaka till tälten.

Nå, vad var det nu för hungrigt vilddjur som planerade att äta oss till frukost?

Jag citerar Dumle;

”Det är lugnt, det var ingen björn. Jag tror det var typ en…en antilop!”

Efter en snabb lektion i naturkunskap kombinerat med lite geografi kom vi fram till att det nog inte var en antilop han skådat bland buskar och snår utan snarare en brunstig hjort.

Trots allt ett spännande möte!

Bulgarien skulle de kommande dagarna bjuda på fler härliga möten. Samt ett skräckfyllt.

Vi börjar med det sistnämnda och återigen var det Dumle som stod i centrum och återigen var det ett möte med djur som skulle få vår men framför allt Dumles puls att stiga till en ohälsosam nivå.

Det hade blivit sen eftermiddag då vi nått en vacker höjd där utsikten över staden Harmanli inbjöd till att slå läger en bit bort från bilvägen.

Dumle tog täten på grusvägen som ledde i uppåtgående riktning. Tomi följde efter medan jag väntade in Fredrik som uträttade diverse behov i ett buskage intill grusvägen.

Efter en stund hör jag en bekant röst. Men det är något som inte stämmer med denna röst.

Den är nu fylld av ren och skär panik.

Jag tittar upp mot kullen där Dumle just cyklat upp och får nu se samma person komma studsandes på sin cykel nedför backen mot mig samtidigt som orden ”hundar!”, ”dra tillbaka!”, ”spring!” (varför vi nu skulle springa då vi ju faktiskt har cyklar att använda oss av) kommer ur hans mun.

När vi alla efter en stund är i säkerhet förklarar Dumle situationen han just varit med om där minst 15 välväxta hundar omringat honom med skall och vassa tänder.

Vi beslutade fort att inte slå läger på denna höjd.

Istället rullade vi ned till staden, hittade en otroligt charmig camping där ägaren var av riktigt skön karaktär och som tog hela 5 € i betalning för att vi skulle få slå upp tälten.

En middag samt fyra välbehövliga duschar senare somnade vi för sista gången i Bulgarien.

Morgonen kom och det var dags för ett besök hos stadens cykelreparatör.

Dumle behövde få sin eker lagad samtidigt som undertecknads kullager behövde bytas ut.

Med andra ord, glöm mottot ”Det håller till Istanbul”.

Reparatören var en man som först och främst visste vad han gjorde då han lappade ihop våra cyklar på nolltid. Att han dessutom hade ett hjärta varmt som en bulgarisk sommardag då han vägrade ta betalt av oss med motiveringen ”you have a long way to go” gjorde att vår dag inte kunde startat på ett finare sätt.

Dagen och milen tickade på och på eftermiddagen befann vi oss plötsligt i utkanten av Edirne i Turkiet.

Vi hade alltså vaknat i Bulgarien, cyklat in och ut ur Grekland för att nu befinna oss några mil in i det elfte landet i ordningen, alltså Turkiet.

Känslan vi fått inom oss är att ju mer söderut vi tar oss, ju mer gästvänliga blir befolkningen.

Turkiet har hittills inte varit något undantag, snarare tvärtom.

Första natten spenderade vi hemma hos studenterna Hakan och Ahzan.

Hur hamnade vi där då?

Det behöver egentligen inte vara så komplicerat kan vi snabbt konstatera.

Vi fann oss själva sittandes utanför ett shoppingmall intill motorvägen som skulle ta oss ut ur Edirne.

Halvt på allvar, halvt på skämt ställde vi oss frågan; ja, undra hur och var vi sover i natt då?

10 sekunder senare står två fnittriga tjejer i vår ålder framför oss och undrar om de kan ställa några frågor till oss.

Självklart!

Det visade sig att tjejerna studerade till engelskalärare på universitet och såg sin chans att träna lite extra på fyra trötta västerlänningar.

Vi pratade, skojade och tog det obligatoriska fotot då frågan hur och var vi skulle sova för natten dök upp.

Vi förklarade läget med våra tält och hur vi brukade söka en plats för dem.

10 minuter senare hade dom ringt hela sin telefonbok i jakten på en vän som kunde ta emot oss. Plussa på ytterligare 10 minuter och vi har nu mött upp Hakan och Azhan med vänner inne i stan som mer än gärna tar oss under dess vingar.

Lokal mat och turkiskt te genomsyrade kvällen som efter en stund övergick till natt. Skillnaden nu var att vi fortfarande var vakna fast klockan slagit 02.00.

Men med tanke på hur trevligt vi hade det fanns ingen anledning att stänga butiken.

Dagen efter tackade vi våra nyfunna vänner så gott vi kunde, även om det är svårt att känna att man verkligen uttryckt sin tacksamhet tillräckligt.

För dem var det nog inte lika speciellt då det helt enkelt är en del av deras kultur att agera på detta sätt. Något vi själva hoppas kunna packa ner i väskan för att så småningom ta med oss hem.

DSC_0100

Vi tog oss ut ur Edirne och fortsatte i ostlig riktning. Exakt var vi skulle hamna visste vi så klart inte men planen var som alltid att ta oss 8 – 10 mil närmare barnhemmet i Muang Mai.

Något vi lyckades med även denna dag.

Vi avslutade i Lüleburgaz.

Efter lite taktiksnack gruppen emellan beslutade vi oss för att slå oss ned på ett café beläget alldeles bredvid en cykelaffär.

Här måste ju ändå chansen att stöta på nyfikna likasinnade personer öka markant tänkte vi.

Det tog hela 5 minuter innan vi fann oss själva bli intervjuade av en turkisk journalist som sett oss och våra cyklar när han själv cyklade förbi på gatan.

Till sin hjälp hade han hittat en äldre herre, även han på cykel, som visade sig vara en hejare på engelska efter flertalet år som bosatt i London.

DSC_0109

Denne man fick alltså agera tolk medan vi gladeligen svarade på frågor från den långhårige journalisten.

En av hans frågor löd: hur bor ni?

Vi förklarade att tält huvudsakligen fungerar som hem samtidigt som vi såg chansen att ställa en motfråga som löd något i stil med om han möjligen visste något bra ställe i stan där vi kunde slå upp dessa tält.

Jodå, visst hade han en idé för detta.

20 minuter senare befann vi oss strax utanför staden och närmare bestämt vid deras brandstation där vi utan problem kunde få slå upp tälten.

Som inte detta vore nog bjöd dessa underbara brandmän på fyrarätters vegetariskt middag. Proppmätta somnade vi sedan som små barn.

Innan vi gav oss iväg på morgonen serverades frukost i männens personalrum och vi var mer än redo att ta oss an kommande 8 mil.

Sa jag att vi dessutom fick testa på brandstången?

DSC_0139

Det hade nu blivit dags att ta oss till Istanbul med allt vad det skulle innebära.

Först och främst skulle vi försöka överleva färden in i staden. Något vi lyckligtvis även gjorde.

En galet stor stad med ca 12 miljoner invånare där halva staden ligger belägen i Europa medan den andra tillhör Asien.

Här har vi nu tagit det längst stoppet hittills under våra resa.

Något som hela tiden varit planerat då vi bland annat lagt tid och kraft på att ordna med visum för kommande länder samtidigt som Tomi och Dumle haft besök från Sverige.

På torsdag är ändå tanken att saker och ting ska återgå till vad som för oss nu mer är det normala. Det vill säga sitta på en cykel x antal timmar om dagen samtidigt som värmen blir allt mer närvarande.

Vi lovar att inte ha ett lika långt uppehåll till nästa inlägg.

Hej så länge!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.