Funktion, funktion funktion. Inte bara för styrkans skull. Foto: Anna Lundgren

Träning för träningens skull

KrönikaHellre stark än smal har länge varit en sympatisk trend inom träningen. Agnes har insett varför den inställningen är så mycket lättare att inspireras av.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag är en jävel på att börja träna. I hela mitt liv har jag startat upp allt från gym, basket och simning till mammagympa, yoga och löpning. Dessvärre är jag även en jävel på att sluta träna och tiden mellan början och slutet har sällan varit speciellt lång. Men så de senaste två åren har något hänt.

I december för två år sedan började det. Ett av gymmen i stan hade en drive med rabatt på årskort och tillhörande bonuspryl. Eftersom jag alltid har varit svag för "på-köpet-gåvor" (läppglansen fyller badrumsskåpet och ljuslyktor har vi till förbannelse efter alla tecknade prenumerationer) så hakade jag på utan att tveka.

Beslutet blev dessutom lättare av att vännen redan tränade där. Så jag gick till gymmet för att, återigen, börja träna och fick mitt första gymprogram. Körde sedan lite halvhjärtat ett tag och var besviken över att kärlekshandtagen liksom inte riktigt ville försvinna. Någonstans här började jag fundera över vad jag egentligen ville få ut av träningen.

Jag analyserade mina tidigare försök och varför jag aldrig fortsatt. Ett mönster blev tydligt. Jag hade alltid tränat mig bort från saker. Bort från hjärtesorg, bort från postgraviditetens envisa, jäkla extrakilon, bort från ångest över skola/jobb/relation -you name it. Det var efter denna aha- upplevelse jag bestämde mig för att jag var färdig med den synen på min träning.

Från och med nu skulle min träning ta mig mot något. I samma veva började jag springa (efter att länge kämpat emot för att inte ge min löpande man tillfredsställelsen att ha frälst mig). Även detta tillsammans med vännen. Jag fastnade helt, såklart. Ganska snart började jag träna mot ett Göteborgsvarv och2012 sprang jag Varvet för första gången. En nära- döden- upplevelse utan tvekan, men också en helt galen känsla av att kroppen faktiskt gick med på att ta mig runt de 21 kilometerna. Kom nog inte ner från de endorfinerna på nästan en vecka.

Så numera tränar jag mot saker. Jag tränar mot ökad styrka, biffigare muskler, en större ork, för att vara snäll mot denna fantastiska kropp som tagit mig många kilometer på våra löpturer, för att få vara med länge i detta livet och för alla goa endorfiner. Och jag tror faktiskt inte att jag kommer att sluta denna gången!

4 kommentarer till artikeln

1977 • Påarp
#1
25 januari 2013 - 17:28
Kunde inte skrivet det bättre själv. När man man liksom kommer på det och gör det av rätt anledning. Då blir det roligt. Riktigt roligt.

Trevlig helg!
1962 • soest, nederländerna
#2
25 januari 2013 - 22:30
Jättebra sagt!
1968 • Hedemora
#3
27 januari 2013 - 19:43
Kloka ord och så sant :)
1975 • stockholm
#4
27 januari 2013 - 22:43
vackert!
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.