Avstressande vinterlöpning Foto: Niklas Karlsson

Vinterlöpning

KrönikaNär termometern visar allt kallare grader och värmen inomhus lockar mer än nånsin är det ändå glädjen i utomhuslöpningen som tar överhanden för Andréa.

Det är fjorton minusgrader i luften. Vägen kantas av nästan meterhöga snövallar. Små, små iskristaller virvlar runt i luften och solen försöker mödosamt kämpa sig upp över horisonten. Träden är täckta av ett tjockt lager snö och hela världen ser nästan ofattbart vit och ren ut. Ren och tyst. Där, i allt det vita mjuka tassar jag fram. I en maklig lufsjoggstakt med små små steg och ett leende på läpparna. I ögonfransarna och i håret som sticker fram under mössan har rimfrost börjat bildats. Mina kinder är röda och kalla men hjärtat är sprängfyllt av glädje. Det finns nästan inget bättre än riktig vinterlöpning.

Det må vara lite småsegt att klä sig i alla lager kläder och det må ibland kännas lockande att krypa tillbaks ner i sängen med en bok istället för att ge sig ut i kylan. Dessutom kan vetskapen om att det faktiskt kommer suga lite mer i benen nu när snömodden ligger som en tjock, svårgreppbar gröt över den vanligtvis så snabba vägen, göra att det tar emot. Men känslan av lugn och ro, av tystnad och av ren och skär kärlek till vintern och till löpningen väger alltid tyngre. Väl ute går det inte att ångra sig och jag önskar ofta att varenda människa skulle få känna det här. Den där känslan. Den som är så svår att förklara för någon som inte fått förmånen att uppleva den själv. Eller för någon som inte vill förstå. Som inte vill vara ute alls om vintern.

"På vintern blir det löpband" hör jag alldeles för ofta löpare säga. Det är inget fel på löpband, inte alls. Det är skönt att ibland få springa i linne och korta tights även på vintern och att springa snabbt brukar gå lite lättare på bandet än där än ute i snömodden. Men för mig finns inte glädjen där, löparglädjen. Och den är så otroligt mycket viktigare än vilket tempo klockan visar när jag mödosamt tar mig framåt på snötäckta vägar med en kropp tung och lite orörlig på grund av alla lager kläder. Viktigast av allt.

Vinterlöpning tar jag mig helst an utan stress. I ett tempo som känns lika mjukt och behagligt som den vita världen runt omkring mig. Tassande. Leende. Lufsande.    

12 kommentarer till artikeln

Mikael Eriksson
1974 • Märsta
#1
27 december 2012 - 08:43
kan inte göra annat än att hålla med i vartenda ord, vinterlöpning är något mycket speciellt, belöningen för de som provar är långt mycket större än man kan ana :)
1951 • Lund
#2
27 december 2012 - 09:52
Håller helt med, en härligt inspirerande artikel. Blir nästan avundsjuk. Det är så sällan att vi i södra Skåne får uppleva det. Igår joggade jag 11 km i ett vintergrönt landskap. Jag stannade och värmde ansiktet i solen i den 6 plus gradiga värmen. Vi lever i ett avlångt land, så sant så sant.
Liselott Stjernström
1968 • Avesta
#3
27 december 2012 - 11:07
Vinterlöpning är magisk, med sitt blåa ljus tidiga mornar, knarret under skorna och den förhatliga modden, men den står man ju ut med eftersom man vet att man har igen den träningen till våren.
Löper hellre när det är -17 än +17, det är ljuvligt.
Nina Nathell
1967 • Boxholm
#4
27 december 2012 - 19:21
Instämmer helt och hållet. För mig är löpband inget alternativ, det är ju att komma utomhus som är halva poängen med att springa. Köpte ett par icebug för ett par år sedan och det underlättar när det är halt.
Lisa Forssén
1980 • Umeå
#5
27 december 2012 - 21:45
Precis precis så där är det ju!!
Blir otroligt sugen på att ge sig ut nu igen, DIREKT, fastän jag redan varit ute både idag och igår och dagen före... älskar det!
Karibou
1976 • Göteborg
#6
28 december 2012 - 09:22
Vill helst ha värme, året runt. Gillar inte snö, i alla fall när det har stannar i mer än två dygn... Men sur är haag inte på snö själva! Njöt fullt ut på turerna då snön var tjock och oberörd... När tystnaden var mäktigast och ljuset så fint...

Löpband är inget gör mig, dock när det blir isigt slutar jag gilla vinter, eller när det blir alldeles för kallt (typ -15 o sånt). Då vill jag att vinter slutar, inget mysigt längre...

Solen är min element, min vän...längtar efter den. Önskar dock att snön kunde vara min vän oxå då o då... ;)
Love Eriksson
1981 • Surahammar
#7
29 december 2012 - 22:51
Det är segt att ta sig ut ibland främst eftersom det är så kallt innan en kommer igång men väl där så är det fantastiskt fint. Föredrar nog vinterlöpning framför de svettigaste sommardagarna när värmen gör varje meter till en plåga.
Magnus Wallin
1976 • Ängelholm
#8
30 december 2012 - 06:19
Vilken fantastisk vy!
1971 • kristinehamn
#9
31 december 2012 - 20:56
Kan bara hålla med :) är gott med lite snöplöjning emellanåt.
Lena Öhagen-Sandin
1960 • Trångsund
#10
4 januari 2013 - 19:07
Har sprungit i ca 40 år, under alla årstider. och det finns inte mycket som slår att få ge sig ut en stjärnklar kväll, eller dagtid med gnistrande vit snö. underlagtet är närmast perfekt när det är mellan 5-10 grader kallt, strävt med bra fäste, helt enkelt fantastiskt! Håller med om att alla borde ta tillfället att gå ut och uppleva känslan "som inte går att förklara"! tack för en härlig krönika!
Anders Ström
1956 • Skogås
#11
4 januari 2013 - 19:47
Vinterlöpning känns fiskt när man springer i shorts och bar överkropp. Det finns ingen anledning att dra sig för det om det inte är aldeles svinkallt. Man springer sig snabbt varm. Är det nysnö kan man då och då gnida lite snö på bröstet. När våren kommer och det blir nollgradigt känns det redan som sommarlöpning.
Tomas Öberg
1966 • sthlm
#12
7 januari 2013 - 20:13
Känner så väl igen känslan att inte kunna ångra sig. Skillnaden är att jag åretruntcyklar i stället för att löpa. Cykelvägar som de andra årstiderna nästan borde beläggas med trängselskatt har man vintertid nästan alldeles för sig själv. Lyx!
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.