Elna - på knä längst ner till vänster - en av 50 tjejer i SubXX med sikte på fart i Vätternrundan 2012 Foto: Kalle Sätterström

Sub XX Vätternrundan 2012

KrönikaFölj med Elna runt Vättern. 30 mil med Sub XX en grupp på 50 tjejer med målsättning att köra snabbt på Vätternrundan 2012.

Sov för ovanlighetens skull gott hela natten innan loppet, vaknade bara till en gång när Björn som stod för inkvartering pysslade med att komma iväg till sin start vid tretiden, konstaterade att regnet slog mot rutan och led lite med honom och somnade sedan om. Sover sällan bra innan lopp – skön känsla att få göra det, särskilt inför Vätternpremiären.

Som grädde på moset fick jag i mig frukost. Jodå, jag fick i mig frukost, det händer ju sällan att maten smakar bra i kombination med att jag är nervös. Rullade mätt och nervös till startområdet genom regniga villakvarter och mötte trötta människor med ihåliga blickar som långsamt cyklade hemåt från målgång.

Visste via twitter att många hade brutit på grund av kyla och oväder – och det syntes på cyklisterna jag mötte att rundan påfrestat. Kändes oförskämt att cykla åt andra hållet och vara pigg, glad och förväntansfull och med fickorna sprängfyllda med bars, gel, smågodis och kanelgifflar.

Konstaterade att jag hade mer kläder på mig än runt Siljan, trots tiotalet grader varmare, fick nerverna lugnade av fantastiska Lena K som promenerade bort mig till överdragsinlämningen där både regnjacka och underställströja fick stanna.

Snart dags för start. Velade omkring lite grann, pillade i mig lite mer smörgås, kramade lagkamrater och sprang och kissade. HUR många gånger kan man kissa under väntan på start? Hopplöst! Missade gruppfotot, kom springandes på slutet och försökte klämma in mig på en bild och kom med på ett hörn.


Ryckigt i starten men inga problem att hänga med

Camilla fick en rejäl pulshöjare några minuter innan start - en punktering i startfållan. Det löste sig i tid tills klockan pep 10.22 och vi fick köra iväg. Lugnt och fint till en början och när motorcykeln gasade på fräste vi iväg. Jag var spänd och nervös och det gick lite ryckigt. Det hade vi ju räknat med att det skulle göra dock, och trots att jag ansträngde mig för att minimera lucka framför mig gjorde ryckigheten att jag fick lite för långt till bakhjulet framför flera gånger och självförtroendet var i botten. Dock fanns orken, hade inga problem alls att hänga med – skönt!

Det var en härlig känsla att rulla från Ödeshög mot Gränna. Från Vida Vättern kändes det som ett bubblande och lyckligt “jag är ju hemma"! Tyvärr överskuggades det av att vi haft en krasch och jag saknade en del ryggar, och ingen visste hur illa det var, bara att de inte hade lämnats ensamma.


Det fantastiska i att köra en Vätternrunda vinkar till morfar

Över kullerstenen i Gränna slogs jag av det fantastiska i att köra en Vätternrunda efter att ha vuxit upp som åskådare och anhörig till spektaklet. Som tonåring förstod jag inte helt tjusningen min mamma såg i att trampa runt sjön varje år. Äpplet faller inte så värst långt trots allt och i Ånaryd stod morfar med förväntansfull blick och det värmde i hela själen att se det stora leendet som spred sig i hans ansikte när vi körde förbi. Jag låg ganska långt fram i lagtempot då och kunde vinka – och hann snegla en millisekund upp mot morfars hus där flaggan var hissad och mormor stod på balkongen och viftade med en kökshanduk.

I Kaxholmsbacken stod min kära mamma, moster Elisabet, Lasse och fina kusinerna och hejade i kör och lyckobubblet spred sig i kroppen en gång till. Fantastiskt vad det betyder att familjen gått man ur huse bara för att se några sekunder av mig på cykel. Det är kärlek det, och jag hoppas mina lagkamrater också kände sig peppade! Lyckoruset höll i sig genom Jönköping, men när vi passerat Resecentrum och körde den lilla backen upp mot Filmstaden kom min första dipp. Var trött men kände att det var en sådan där tillfällig svacka som skulle gå över och fokuserade tankarna på att det närmade sig Bankerydsdepå. Fick lite pepp av Maria G och var övertygad om att jag skulle sitta med länge till. Siljan Runt gick ju – jag var inställd på att sitta i förstaklungan i åtminstonde 20 mil.


Avhängd! men i gott sällskap

PMS-grät ett par tårar över värkande rygg i depån, men fick av mig armar och ben, drack, tryckte i mig en gel, mosade in en banan i munnen och bytte flaskor och blev ombedd att vara grindvakt. Det rullades toksnabbt ut ur depån, bananen sattes nästan i halsen och jag trodde jag skulle vara med – men det fanns inte pangpang nog att vara grindvakt.

Hade jag fått sitta kvar i lagtempot hade det nog gått ett tag till men ta vind gick inte. Jag flög av och några med mig – gjorde ett idiotiskt försök att hinna jaga ifatt själv, gjorde av med onödig energi och fick finna mig i att vara avhängd. Som tur var i gott sällskap med härliga Jona, Unni & Sara.

Ryggmuskulaturen i nedre delen av ryggen på vänster sida började krampa och benen kändes ganska rökta – det var verkligen jättedumt att försöka jaga ifatt på egen hand. Fick en ipren av Unni och fick ligga i svansen och vila med medvind i ryggen. Kärlek! Vi släppte in ett par grabbar i vårt lilla lagtempo och när min rygg till slut krampade ihop totalt (förbaskade j-la ryggmuskler, plats med er!) – såpass att jag fick stanna, stannade en av dem med mig.

Bad honom åka – ville inte att han skulle tappa klungan för min skull men han stannade, höll min cykel när jag kröp ihop på asfalten och grät och stretchade och ville bryta. Var så besviken över att tappat – det gjorde ont i hjärtat att först se huvudklungan försvinna på platten efter Bankeryd och sedan behöva släppa det fina minilagtempot som blev kvar för att ryggen gjorde ont kändes uppgivet.

Mannen som stannade peppade mig att komma på cykeln igen. Tänkte att jag skulle åka med till nästa depå och där kanske han kunde hitta någon annan att köra med. Ryggen kändes uthärdlig efter att ha fått strecha och sträcka och räta upp, och han påminde mig om att det inte vore så kul att komma hem och berätta att man brutit när jag la fram min plan att bryta. Vi åkte lugnt och pratade, åt, han delade med sig av tidigare Vätternrundaerfarenheter och det började kännas som om Unnis ipren började verka.


Ny energi

Vi fick info om att det var en SubXX-klunga på gång bakom oss och slog av på tempot för att vänta in. Det där cykliga bubblet i magen började komma tillbaka – och när de kom ikapp blev jag så himla glad. Klungan var uppblandad med ett härligt gäng grabbar från Ride of Hope, bland annat Andy och Daniel – en fröjd att se SubXX-tjejer och vänner och jag hakade på med nyfunnen energi.

Tyvärr gjorde inte min hjälte det – och jag fick dåligt samvete när jag upptäckte att han inte var med - kändes som jag lämnade en kär vän bakom. Cykel är så brutalt emellanåt, men jag fick möjlighet att säga tack och ge honom en kram i målfållan eftersom vi dröjde oss kvar där ett bra tag efter målgång. Skönt!

Det gick jämt och fint i det nya lagtempot. Självförtroendet som saknades ned till Jönköping infann sig plötsligt, blev glad att se många tjejer jag undrat över sedan kraschen, både Agneta och Eva hade gått i backen men var hela och friska och hade infon att en tredje tjej mådde bra men hade brutit. Skönt! Ryggen värkte men humöret var på topp. En sjungande Andy, peppiga och härliga Camilla och Monika, Eva med ett leende på läpparna och gladgula cykel, Lisa, Ingvild,och ett gäng tjejer till uppblandat med goa grabbar.

Satte i system att ställa mig upp varje jag låg sist och växlade för att gå upp i snabba ledet i lagtempot för att sträcka ut den krampande ryggen, det underlättade och lindrade lite. En nästan full sportdrycksflaska jag lämnade i Bankeryd blev ett lyckligt återseende i andra och sista depåstoppet där Marie & co servade med nya flaskor. Glad att ha sportdryck kvar och inte behöva köra sista milen på bara vatten! Pillade i mig kanelgifflar som smakade himmel efter alla gel och allt smågodis och tuggade i mig en extra gt-tablett i förebyggande syfte innan vi stack i väg igen.


Alla väder och humör från Karlsborg och hem

Sista delen av Vätternrundan bjussade på alla väder och humör. Vi körde genom Karlsborg i spöregn, åska och solsken – samtidigt! Lagtempot flöt på fint utan incidenter och vi höll igen bra där det behövdes och kommunikationen satt fint och Monika peppade upp svansen så att alla hjälpte till gå runt och dra i den belgiska kedjan. Härlig, rolig känsla!

Tyckte att de sista kuperade milen kändes läskiga – nedförsbacke och lagtempo är jag inte helt bekväm med, så rädd för att ramla – men grejade det. Toppar och dalar, en hemlig tår som byttes mot starka ben och ett leende- intressant hur det skiftar och varierar under så lång tid! Det där med ryggen måste lösas – det förtog en del av glädjen i cyklandet under de starka perioderna att det gjorde så j-la ont! Ytterligare ett fall för världens bästa sjukgymnast Tobbe som löser mina problem med bravur. Varenda gång! Knät som värkt och trilskats senaste veckan har dessutom pallat med 30 mil hur fint som helst. Är väldigt glad över det!

Att rulla in i SubXX-klunga på upplopppet var fantastiskt. Vi körde på 9.11 och jag är verkligen nöjd. På slutet kände jag mig emellanåt förvånansvärt stark – imponerar på mig själv och är imponerad av alla som peppat mig när jag inte känt mig stark.


Fast i Vätternträsket

Jag ska bli bättre på att våga hålla bakhjul i nedförsbackar – är alltid lite orolig för farten och vill inte krascha och då blir det lucka framför mig även när jag är pigg. Om jag håller mig fri från skador en vinter och kan ligga och mala distanspass istället för att alternativträna (givetvis i kombination med prehab) kan jag nog köra på 8.30 om ett år. Eh, jo – jag är nog fast i Vätternträsket. Det måste väl ändå vara så att jag har det i blodet – nu är jag ju tredje generationen Vätternåkare i familjen – och min morfar är stoltast i världen.

2 kommentarer till artikeln

Elna Dahlstrand
1981 • Norrköping
#1
2 juli 2012 - 11:08
Måste passa på att påpeka att tidsmålet var mycket snabbare än 10h - tjejerna som körde in på 8.40 var närmast uppsatt tid som var bestämd i förväg men hölls hemlig.

Texten kommer från min blogg - www.formcykel.se och bilden är tagen av Kalle som skriver på http://simmacyklaspring.bloggplatsen.se/

//elna
1975 • Motala
#2
6 juli 2012 - 18:49
En bra sammanfattning av VR! Tänk att man kan uppleva så många känslor på 30 mil,up and downs!!
Planeringen för VR 2013 började redan morgonen efter för mig.......nu ska jag under 8.30! Kram
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.