Ett välförtjänt guld efter 474 varv

24-timmars med sikte på 200

KrönikaDet är den 25 februari och jag befinner mig på en inomhusarena i Finland. Vi är 120 deltagare som det kommande dygnet ska springa varv efter varv på en 390 meter lång bana. Låter det tråkigt? Lugn, vi byter varv var sjätte timme.

Med i damernas startfält finns den japanska världsrekordhållaren, men jag är fullt fokuserad på de 30-tal svenskar som är med. Målet är att försvara min titel som Riksmästarinna, samtidigt som jag vill springa 200 kilometer. Det motsvarar 513 varv på banan.

Mina förutsättningar är hyfsade. Träningen har gått bra, men jag kunde gott ha sovit lite mer den sista veckan. Min styrka är mitt pannben, min pansarmage och mina fantastiska fötter. Jag springer av glädje och jobbar upp positiv energi. Jag vågar gå när jag äter och stressas inte av andra – allt för att få behålla näringen och inte bli illamående.

Jag sätter upp små delmål, elva mil de första tolv timmarna, och börjar med att sikta in mig på 50 varv. Jag schemalägger mitt ätande och drickande och matar på. Det är roligt, människorna är trevliga. Min support Kattis blandar resorb och näringsdryck. Hon fixar kaffe och stekt äggmacka när jag ropar samtidigt som hon håller koll på resultaten.

Efter tre timmar är jag är tvungen att byta skor då en söm trycker på en tå. Jag punkterar en blåsa och alsolspritar. Samtidigt ser jag att jag har en blå stortå. Men inget som känns eller stör. Sätter på mig andra skor och grejar de elva milen på tolv timmar och tre minuter.

Jag bävar lite för vargtimmen, vid tre-fyra, då jag brukar bli trött och få en dipp. Den uteblir. Detta gör mig kaxig och pigg som en mört matar jag på. Förre landslagstränaren Kjell-Olov Skoglund ger mig råd och publiken applåderar vid varvningarna. Jag tackar alltid genom att slå ihop klackarna.

Halv åtta får jag tillbaka för min kaxighet. Jag promenerar och somnar. Vinglar fram. Tar ett snabbt beslut om en powernap och ställer telefonen på 15 minuter. Tvärslocknar och vaknar upp pigg. Nu vet jag att jag har målet inom räckhåll. Jag ska mata på och få ihop mina 20 mil. Jag har mindre än en maratondistans kvar.

Då händer det som inte får hända. Min högra tå exploderar och skon färgas röd av blodet. Det smärtar våldsamt och jag kliver av och tar av mig skon. Tar upp min egen förbandslåda och trycker hål på nagelbandet för att få ner trycket. Jag gör en vacker klut av bomull och alsolsprit och tejpar hårt om tån. Jag biter mig hårt i kinden när jag tvingar på skon på den ömma tån.

Jag har bestämt mig, jag ska ut på banan igen. Men sjukvårdarna tar mig in i "sjukstugan". Där tar de god tid på sig och jag vrålar: “Skynda er! Jag har ett lopp att vinna!". För så är det. Jag leder över de svenska damerna och vill försvara min titel.

Efter en stund får jag ta mig ut på banan igen och promenerar haltande. Målet på 200 kilometer tickar längre och längre bort i takt med att jag går, men det går inte att springa. Jag ökar promenadtakten och till slut kickar adrenalinet och endorfinerna in. Jag ignorerar min dunkande tå och börjar springa igen. Jag springer för allt vad benen bär, jag får stående applåder av den finska publiken och jag känner mig ostoppbar.

När slutsignalen ljuder stannar jag på 185 löpta kilometer och ytterligare en Riksmästartitel rikare. Det blev ingen landslagsnominering denna gång, men en förstaplats som svenska och en tredjeplats efter världsrekordjapanskan och hennes landsmaninna.

Glad åker jag hem med medalj, pokal och en dunkande tå. Med mig har jag fokus och vilja att göra det igen – jag ska banne mig springa 200 kilometer. Det ska jag.

Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.
0